Rösta på dina favoriter 
Plötsligt händer det. Du sätter dig ner framför den dovt upplysta TV-skärmen, och hela din kropp försvinner. Det är omöjligt att sätta fingret på varför du börjar leva ett annat liv just där, just då, men du vet att du måste spela vidare. Berättelsen kräver det. På sätt och vis är det inte längre du som spelar spelet - det är spelet som spelar dig. The Last of Us var på många sätt ett epos. Ett spel som med de allra enklaste metoder tvingade oss att stå ansikte mot ansikte med livets fulaste och allvarligaste sidor: överlevnad, moral, förtryck och medmänsklighet. Med avstamp i actiongenren sa den skoningslösa berättelsen bestämt nej till steroidpumpad övermänsklighet. Istället vågade The Last of Us visa antihjältar som också var rädda, trasiga, trötta och hungriga.
I efterskalven av en muterande epidemi som skördat miljontals liv följde vi Joel och Ellies desperata kamp i en värld lika bitterljuvt vacker som hänsynslös. Det ständigt närvarande hotet höll oss respektfullt på tårna genom hela äventyret, då allt som separerade Joel och Ellie från gravens kant var ett enda förhastat beslut. Uppdraget blev en svår resa i flera bemärkelser, inte minst på grund av fiendernas slipade AI och spelets hårresande skräckmoment som sopade banan med motsvarigheter i närliggande genrer samtidigt som vi fick magen vänd ut-och-in under några genuint obehagliga scener på vägen. Det var det oförlåtande och brutala narrativet i The Last of Us som lyckades med den otacksamma uppgiften att försöka lära oss något om oss själva, en utmaning som få utvecklare vågar sig på, och ännu färre klarar av.
Naturligtvis handlade det inte bara om gripande replikbyten eller dramatiska filmsekvenser. Grafiken i The Last of Us var ut i varje kilogram lika tung som dess story och serverade oss en detaljrikedom värdig den abdikerande Playstation 3 på alla tänkbara plan. Tillsammans med ett välkomponerat soundtrack och en minutiöst polerad ljudbild knöt Naughty Dog ihop säcken på ett sätt som, även om de individuella delarna inte var särskilt unika eller banbrytande i sig, bevisade bortom alla tvivel att spel som medium kan vara mycket mer än en bortkopplad lekstund framför en TV-skärm.
Utan överdriven teknik eller desperata PR-gimmicks var det i denna helhet som spelglädjen till slut uppstod. Den följde med oss i övergivna tunnelbanor, viskade hotfullt när Joels fotsulor nuddade vid fel underlag och skrattade ihåligt när vi precis dödat andra överlevare utan att känna någon seger. Det är det obehagliga, det briljanta och det minnesvärda i en berättelse som är oss nära som gör The Last of Us till vad det är - årets bästa spel.
Rösta på dina favoriter