När ilskan tar över

Kane & Lynch (PC, Xbox 360, PS3) / Petter Hegevall
Jag skrek, svor, spottade, hyttade med näven och önskade att jag hade haft producenterna bakom danskutvecklade Kane & Lynch där i spelsoffan, bredvid mig. Spelet är långt ifrån det sämsta jag testat men helt klart ett av de mest irriterande titlarna som någonsin släppts. Jag kommer aldrig att glömma Tokyo-banan som ägde rum utanför nattklubben. Jag gömde mig bakom en buss, bakom ett hus, bakom ett brofundament. Trots detta träffade poliserna mig med alla skott de avfyrade. Ammunitionen verkade vara magnetisk och jag lät ilskan ta över. En av redaktionens testenheter slogs sönder och samman och i rummet bredvid lyssnade en vettskrämd Jonas Mäki på hur det lät när en ryggskev gubbapa gick lös på Gamereactors utrustning. Herr Mäki packade snabbt ihop grejorna och slutade för dagen innan jag hade hunnit storma ut ur testrummet, likt en frustande rabiesbest.

Minecraft (Multi) / Tobias Garsten
Minecraft måste väl ändå vara själva definitionen av bekymmerslöst. Fritt byggande och utforskande i en närmast ändlös värld under en skinande, fyrkantig sol; kan det bli bättre? - Javisst, tänkte en godtroget spänningssökande Tobias för sisådär ett år sedan, jag provar "Hardcore"-läget! Spelet måste ju bli så mycket mer spännande om min värld försvinner permanent när min karaktär dör! Dagarna, veckorna, månaderna gick, utan tillstymmelse till utmaning - men inte gjorde det mig något. Jag hade byggt min vackraste värld någonsin, komplett med ståtiga trädgårdar och grandiost välvda alléer. Det här, tänkte jag, ska jag visa upp för världen en dag. En vacker dag komme-

-Ssssssssss...

Va? Hörde jag något?

-BOOOOM!

Jag slöt mina ögon, och knöt mina nävar i vrede. Jag visste mycket väl vad som hade hänt. Försiktigt öppnade jag ögonen igen, och till min stora förvåning möttes jag av en krater och en blinkande livmätare. Jag levde! Min värld var inte borta för evigt! Jag hade självklart lärt mig min läxa, och skulle vara mycket försiktigare i framtiden. Först måste jag bara täppa för det här fula hå-

-Ssssssss!

Super Mario Galaxy 2 (Wii) / Jonathan Björklund
Jag har aldrig skrutit med att vara grym på plattformsspel. I bästa fall är jag medioker. Dock tar jag gärna mig an ett saftigt äventyr signerad allas vår Mario utan att blinka. Jag dör mer än ofta men det spelar ingen större roll för mig. Förutom när den där jävla rörmokaren envisas med att ha på sig en dräkt formad som en metallfjäder. Själva momentet ser ganska enkelt ut. Ta dräkten och skutta fjäderlätt över de attackerande chompsen. Allt som behövs är tajmning. Det som följer är en känslokavalkad som ligger närmast matadorens i "Tjuren Ferdinand". Upphöjt till tusen. Efter flertalet timmars försök börjar hjärnan koka. Jag gör fula grimaser, sliter det yviga skägget och svär så grovt att tapeterna rullar ihop sig. Fruktlöst. Den där förbannade fjädern vägrar att göra som jag vill. Jag följer upp med att riva och kasta allt i min närhet till tonerna av fabulöst färggranna vuxenramsor. Succé? Självfallet inte. Till slut, i fosterställning på golvet med blodsprängda ögon och vitnade knogar, ger jag gråtande upp. Den korpulente rörmokaren och hans metallfjäder från helvetet har krossat mig.

Halo Reach (Xbox 360) / Oliver Thulin
När Halo Reach släpptes bodde jag precis över en pizzeria och de skulle förmodligen kunna berätta den här historien lika väl som mig. Ni kanske är bekanta med termen "teabagging"? Det är något man gör för att förnedra en fallen fiende och det går ut på att huka och ställa sig upp i rask takt över dennes livlösa kropp. Mitt lag låg under med för många poäng och när jag blev dödad nära slutet kom alla fyra spelare i motståndarlaget samtidigt och utsatte mig för denna förnedring. I det ögonblicket dog all anständighet inom mig. Det är svårt att förstå om man inte var där och såg det. Jag svor där och då att de skulle få äta upp sin kaxighet och jag spelade resten av den matchen som en ninja. Jag såg rött och skrek åt mina medspelare att följa mitt ledarskap. Vi lyckades vända den säkra förlusten till en jordskredsseger och motståndarna hoppade ut ur lobbyn illa kvickt. Det var ett stort ögonblick för mitt lag. Men vreden som hade börjat kalasa på min själ lämnade mig inte på flera timmar.

FIFA 99 (Nintendo 64) / Oskar Nyström
Min storebror var alltid lite, lite bättre än mig på FIFA 99. Vann alltid med ett eller två mål. Jag försökte ofta övertala honom; "spela inte ditt bästa den här gången", men det gjorde bara saken ännu värre. Mina segrar betydde ingenting när Erik gjorde självmål för att låta mig vinna, och förlusterna sved förstås ännu mer när vi på förhand skakat hand på att han skulle spela lite snällare. Till saken hör att Erik inte spelade något annat än FIFA, NHL och Elitserien. Detta medan jag föredrog att starta en ny Super Mario 64-fil i början av helgen för att i bästa fall hinna plocka samtliga 120 stjärnor innan det var måndag och skola igen, utforska det gigantiska Hyrule i The Legend of Zelda: Ocarina of Time, eller spöa skolkamrater i Super Smash Bros. Jag bönade och bad om att få spela de här spelen istället, men Erik var orubblig. Skulle vi spela tillsammans så skulle vi spela FIFA, NHL eller Elitserien. Och jag valde FIFA, alltid FIFA, trots att jag någonstans förstod vart det skulle landa. Om en kvart skulle jag gråta och skrika. Erik skulle hurra, gestikulera och skratta. Men för några gyllene ögonblick stod det 0 - 0, och den här gången kanske det var min tur.

Halo 2 (Xbox) / Mathias Holmberg
Det var tio år sedan som Halo 2 introducerade sina onlinebaserade dödsmatcher för mig. Månaderna som följde hör till några av de bästa jag upplevt i mitt liv som gamer, där jag skapade nya bekantskaper som en dag kom att leda mig till Gamereactor. Men här finns även ett mörkt kapitel, där mitt nya hem blev korrumperat av fuskare och deras kreativa ondska. Ordet "standby" (som i att värden dra ut nätverkskabeln ur sitt modem för att kunna utföra sitt uppdrag ostörd medan de andra spelarna laggar fast) ger mig fortfarande rysningar längs ryggraden. Jag minns hur jag bar på flaggan och bara hade några meter kvar att springa före vinsten när jag plötsligt möttes av ett meddelande om anslutningsproblem. När rutan försvann såg jag istället mitt lik, och att min klan förlorat. Vi satt sedan i timmar och uttryckte vår frustration, vrede och sorg. Svordomarna och ljudet av en handkontroll som slås mot en vägg ekar fortfarande i mitt huvud. Vi skämtade bort det och lovade varandra att vi aldrig skulle ge upp. Men kampen mot orättvisan tärde på krafterna och när Bungie ett år senare lyckats rädda det sjunkande skeppet var det försent för oss. Vi hade redan lagt energisvärden på hyllan.

Metal Gear Solid 3: Snake Eater (Playstation 2) / Carl Brännström
Snakes svettiga djungeläventyr är inte bara det bästa i serien, det är också det mest frustrerande. Generellt är jag ofta väldigt otålig när det kommer till smygmoment i spel. Det kan vara både spännande och pulshöjande att smygglida fram i skuggorna som en latexklädd superninja, men det är samtidigt fruktansvärt irriterande när (i mitt fall är det alltid en fråga om när, inte om) jag blir upptäckt och allting går åt skogen. Inte minst i Metal Gear Solid 3: Snake Eater när jag i över tio minuter smugit, hukat, krupit, väntat, tajmat och krupit lite till, för att plötsligt upptäcka att jag slarvat med kamouflaget (som jag för övrigt hunnit byta 37 gånger.) En vakt får vittring på mig. Jag börjar tråckla med handkontrollen. Nerverna sviker. Jag trycker fel. Snake ställer sig upp. Vakten ser mig och det blir ett jäkla liv. Jag skriker i soffan. Svär och snorar. Kulorna viner. Allting är förstört. Jag blir så arg att jag hämtar straffpåken och slår rumskompisen. Jag slår och tårarna rinner.

Vampire Rain (Xbox 360, Playstation 3) / Simon Eriksson
Jag trippade fram på tårna. Alldeles för sakta, om mitt tålamod fick säga sitt. Det var försök nummer tjugosex i denna sterilt belysta hall. Plötsligt hör jag återigen den där fruktansvärda cirkusmusiken dåna igång, vilket indikerar att jag ännu en gång har blivit upptäckt av en vampyr som uppenbarligen har ögon i stjärten, trots att ingen bakgrundhistoria förklarat detta för mig innan. Sedan springer den emot mig, i raketfart. Det ser patetiskt ut, men samtidigt är jag livrädd då jag vet att slutet är nära. Kulor är inget som bekymrar denna krake särskilt, precis. Jag blir slagen två gånger. Min karaktär stönar. Våldsamt. För att därefter bevittna den becksvarta Game Over-skärmen med bett i halsområdet och klassiskt blodsprut. Sedan... den brutala laddningstiden. Igen. Vampire Rain hade en trasig spelmekanik som orsakade akuta röstproblem och svåra skakningar på grund av de hatiska avgrundsvrål och kokande frustration som spelet lockade fram. Lite som bakåtvänd terapi. Särskilt stealth-sektionerna var fullständigt idiotsvåldskassa och turen gav mer tillit än de faktiska handlingarna via handkontrollen. Lite som att spela rysk roulette. Fast med en vampyrjävel som bet en i munhålan vid förlust då, förstås. Stackars munhåla.

The Legend of Zelda: Twilight Princess (Wii) / David Eriksson
Det tog ett tag för mig att verkligen komma in i The Legend of Zelda: Twilight Princess. Ett på tok för utdraget första kapitel övertrasserade min uppmärksamhetskvot med så många timmar att jag skiljdes från spelet i flera år, innan jag försökte på nytt. Men till slut, stålsatt och aningen mer tålmodig, lyckades jag penetrera den sega hinnan som omslöt spelet, för att nå dess kärna. Mitt och spelets förhållande började kännas bra. Vi trivdes ihop. Det såg ljust ut. Och sen kom jag till spelets sjunde stora tempel, City in the Sky. Jag löste pusslen, klådde upp drakskrället till boss och jublade. Jag hade haft roligt. Jag stängde av spelet. Och precis när min tumme tryckt ned off-knappen slog det mig att jag gjort så innan jag hunnit spara. Dödsvrålet som följde ärrade förmodligen mina stämband för livet. Full av vrede satte jag på konsolen igen, och tog mig igenom de timmar jag just förlorat. Sällan har nog en spelsession fyllts med så många blasfemiska och oanständiga styggelser till ord som just då.

Super Mario Sunshine (Gamecube) / Johannes Leander
Det var inte nödvändigtvis ett särskilt svårt spel, Super Mario Sunshine. Jag och min bror satt på juldagen 2003 och glassade oss i Delfino Plazas solsken, kastade kokosnötter och tvättade kladd som riktiga rörmokare bör. Men plötsligt förvandlades den sällsamma upplevelsen till en helvetisk sådan. Min bror gick därifrån, förmodligen av rädsla. Själv satt jag kvar, med frustande andetag, psykotisk blick; för första gången torterad av ett spel. Stingrockorna på Serena Beach var helt enkelt omöjlig att ta kål på. Den atmosfäriskt brandgula sandstranden förpestades av rosa skuggor formade som just detta djur, och mitt tålamod räckte helt enkelt inte till. Jag ställde mig upp, gick varsamt fram till den lilafärgade kuben och tryckte långsamt men menande in den runda strömknappen, som i ett försök att strypa konsolen. Mina föräldrar såg det inte, men inombords kokade jag och ville helst av allt slå sönder konsolen. Istället skrek jag något riktigt ruttet och fick spelförbud i en vecka.

Catwoman (Gamecube) / Jonas Mäki
Det började som vilket annat recensionsuppdrag som helst. "Mäki, kan du recensera Catwoman till Gamecube" - frågade Petter vänligt. Och det var inga problem. Eftersom det var knapert med tid skulle jag spela på natten, hade jag tänkt mig, och satte mig lugnt ned med vad jag trodde var ett sedvanligt mediokert filmlicensspel. Men redan vid första slagsmål kände jag raseriet blossa upp. Jag slog och slog på två tölpar som var till synes odödliga. Efter fem minuter visade det sig att de var tvungen att slås mot en specifik container för att de skulle klaras av, annars hade de oändligt med liv. Därefter kastades jag in på en bakgård med tidernas sämsta bandesign. Att komma vidare var ett gissel och fingret värkte av hoppknappen som låg på R-triggern och var tvungen att tryckas hela vägen ner i botten för att fungera. Ilskan började välla upp av mer och mer med idiotier och jag kom ingen vart. Timmen senare vrålade jag rakt ut av raseri och började författa hotbrev till Petter med ungefär en timmes intervaller medan jag skrek mer och mer över uselheten jag var tvungen att genomlida. Det slutade med att jag hörde brevlådan smälla igen då en granne klagade på allt mitt oväsen. Dagen efter var jag alldeles hes av allt vrålande och relationen till grannen reparerades aldrig, och än idag har jag aldrig varit så rasande på ett spel igen.