Svenska
Gamereactor
artiklar

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.

Det har gått tjugo år sedan Capcoms slagsmålsklassiker Street Fighter II blev till film i händerna på Steven E. de Souza. Gamereactors filmredaktör Erik Nilsson Ranta berättar historien om filmatiseringen av Street Fighter II och hur det kunde gå så fruktansvärt fel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

1994 var jag sju år gammal, fräknig med urtjusig pottfrilla och hade Street Fighter II på Super Nintendo som mitt absoluta favoritspel. Jag var besatt av det. Nötte specialmoves med min favoritkaraktär Guile och utmanade min storebror Robert i ett oändligt antal svettiga bataljer. Jag var rätt usel, men jag gav aldrig upp, utan fortsatte istället kämpa för att bli bättre och bättre. Det var helt enkelt världens bästa TV-spel och glädjen som bubblade inombords när jag en dag upptäckte att det hade kommit en filmversion av det kan knappt beskrivas med ord. Logiken var ju solklar. Världens bästa spel måste även innebära världens bästa film. Nämnde jag att jag var sju år gammal, fräknig med urtjusig pottfrilla och inte hade en susning om vad kritiskt filmtänkande handlade om vid den här tidpunkten i mitt liv?

Den 17 april 1995 slog jag mig ner i familjens hörnsoffa tillsammans med min storebror som fyllde år och hans kompisar som hälsade på. Vi skulle kika på filmen som hade hyrts från den lokala bensinmacken dagen till ära. Tio minuter senare hade mitt intresse för Street Fighter dött. De efterföljande 90 minuterna bestod mest av gäspningar, magknip och förvirring. Jag förstod ingenting. Var var alla häftiga slagsmål? Vad hade hänt med Guile? Varför pratades det så mycket? Vad hände med alla grymma moves? Hadouken? Sonic Boom? Varför såg Blanka ut som en mycket gammal tant? När en film inte ens lyckas övertyga en sjuåring helt utan vettig filmsmak och kritiskt tänkande, hur kan man då förvänta sig att någon annan ska finna något värde i den?

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Här står Street Fighter II-ensemblen och ser allmänt mustiga ut.

Men vad var det då som gick så ofattbart fel med Steven E. de Souzas filmatisering av Street Fighter? Hur kunde ett av tidernas bästa fightingspel bli till en så genomgående bedrövlig skräpfilm som även efter 20 år står sig som en av de sämsta rullarna någonsin? Det mesta, skulle det visa sig. Problemen började redan under själva förarbetet inför filmen. Capcom hade bråttom med att få ut en filmversion av sitt populära spel lagom till julhandeln 1994 för att kunna håva in så mycket slantar som möjligt från köpsugna konsumenter. När ansvaret för att ro projektet i land sedan hamnade hos manusförfattaren Steven E. de Souza, som aldrig tidigare regisserat en film, hade han bara drygt ett år på sig att färdigställa såväl manus som rollbesättning och filmen i sig. En uppgift som i efterhand och med tanke på de enorma kvalitetsbristerna skulle visa sig övermäktig för den stackars regidebutanten.

Detta är en annons:

De Souza fick jobbet efter att ha pitchat en idé om att lämna turneringsbiten från spelen bakom sig och istället fokusera på en global konflikt där hjältarna skulle kämpa mot den ondskefulla diktatorn Bison som hotade hela världen med sina ondskefulla planer om världsherravälde. Capcom älskade idén och gav tummen upp för De Souza, men började samtidigt komma med direktiv som regissören skulle följa. Ett av de första kraven var att samtliga karaktärer ur spelet skulle vara med i filmen. De Souza ställde sig tveksam till det. Dels för att det skulle bli svårt för tittarna att hålla koll på så många karaktärer på en och samma gång, men också för att det skulle bli omöjligt under filmens speltid att ägna tillräckligt med tid till varje karaktär för att kunna göra de rättvisa. En kompromiss nåddes mellan Capcom och De Souza. Sju stycken karaktärer ur spelet skulle vara med i filmen, men inte mer än så.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Vega röjer runt i masken som skyddar hans vackra ansikte. Faktum är att Vegas dräkt är filmens bästa om man ser till spelförlagan.

Kompromissen om sju karaktärer skrotades veckan därpå. Capcom tyckte inte det var tillräckligt och De Souza gav med sig. Snart hade antalet karaktärer ökats med det dubbla och de Souza kunde inte göra annat än att gång på gång skriva om manuset, ändra budgeten och hitta nya skådespelare till rollerna som hela tiden tillkom. Det märks så extremt tydligt i filmen att vissa karaktärer bara klämts in för att vara med på ett hörn, utan att egentligen fylla någon funktion för berättelsen. En karaktär som Captain Sawada, Guiles högra hand i filmen, adderades till filmen eftersom Capcom älskade skådespelaren Kenya Sawada som till en början var tänkt som Ryu. Men eftersom Sawadas engelska var undermålig och De Souza kände att han inte riktigt passade för rollen, så fick han istället vara med i filmen som en helt ny och totalt meningslös karaktär.

Inte heller ursprungskaraktärerna från spelet har behandlats med någon större respekt. Blanka är i den 20 år gamla filmatiseringen en soldat som förvandlas till en mutant som mest påminner om en korsning mellan Pippi Långstrump och en femåring i Hulken-smink. Ryu och Ken är svindlare som livnär sig på att blåsa folk genom att bland annat sälja modifierade leksaksvapen istället för de riktiga vapen som de vapensugna skurkarna tror sig ha betalat för. Det uppstår kraftiga Bolibompavibbar när ett av deras svindlerier går åt pipan och de blir beskjutna med små gula skumgummibollar av elakingarna.

Detta är en annons:

Men allra värst är övergreppet som gjordes på Guile. Alla som någon gång spelat Street Fighter vet att det finns några odiskutabla fakta när det kommer till stridspitten Guile. För det första: han har världens kanske coolaste frisyr. Lite som en Julkärve korsad med en frodigt gyllengul skogssvamp som inte viker en tum även efter ett flertal intensiva ronder av renodlat rumpsmisk. För det andra: han är så extremt amerikansk som det överhuvudtaget är möjligt för en person att vara.

Vem fick rollen som denne man som så tydligt personifierar Amerika? Jean-Claude Van Damme såklart, eftersom ju inget utstrålar lika mycket superamerikansk stridspitt som en 170 cm kort belgare med tillhörande belgisk brytning. Capcom verkade i alla fall resonera i de banorna eftersom de tvunget skulle ha Van Damme för rollen. Riktigt hur logiken jobbade sig fram till det beslutet är oklart. Vad som däremot är glasklart är att den horribla rollbesättningen av Van Damme är helt i klass med när man till filmen Highlander gav rollen som skotte till fransmannen Christopher Lambert och lät riktiga skotten Sean Connery spela spanjor.

Van Dammes Guile känns aldrig som förlagan från spelet, utan istället som en tröttsamt generisk militärsnubbe från valfri B-film som bara har namnet gemensamt med den vrålhäftiga Street Fighter-karaktären. Saker och ting blev heller inte bättre av att Van Damme vid tiden för inspelningen kämpade mot ett drogmissbruk samt ett vänsterprassel med Kylie Minogue (som också har en roll i filmen) som fick honom att komma och gå lite som han själv behagade under inspelningarna. Inte direkt optimalt när man jobbar mot ett redan pressat tidsschema.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Van Dammes grova belgiska brytning gjorde Guile till en karaktär som i princip inte hade nånting med Capcoms Guile att göra.

Man skulle kunna tro att det räckte och blev över för stackars De Souza med skådespelartrubblet som kom med Van Damme, men icke. När Raul Julia som hade fått rollen som storskurken Bison väl dök upp på inspelningen blev det uppenbart för samtliga i produktionen att den Raul Julia som stod framför dem inte såg ut som den Raul Julia man hade i åtanke för rollen. Julia hade nyligen genomgått en operation för magcancer och var kraftigt avmagrad och märkt av den hemska sjukdomen som han kämpade mot.

De första veckorna av produktionen gick således åt att försöka lägga på lite vikt hos Julia för att han överhuvudtaget skulle kunna orka med fightingscenerna och se mindre dödssjuk ut på film. Det lyckades väl sådär. Man ser rätt tydligt att Julia inte var i sin bästa form under filmens gång och strax efter inspelningsstopp dog han, bara 54 år gammal. Trots ett undermåligt manus gjorde Julia en i sammanhanget strålande insats som Bison med en härlig självdistans och pondus som maktgalen ärkeskurk. Han var den enda skådespelaren som inte behövde skämmas för sin medverkan i Street Fighter - The Movie.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Ming-Na Wen spelade rollen som Chun-Li, en skådespelare som senare blev megakänd i Cityakuten.

Alla som någonsin genomlidit filmen vet att problemen inte slutar med det undermåliga manusarbetet som inte tar hänsyn till källmaterialet för fem öre eller det horribla skådespeleriet som genomsyrar hela produktionen. Det kanske allra största problemet vid sidan av dessa två är att actionscenerna håller avsevärt mycket sämre klass än valfritt avsnitt av Power Rangers. Stuntkoordinatorn Charlie Picerni har berättat om hur han under inspelningen gavs alldeles för lite tid till att kunna förbereda ensemblen för de många actionsekvenserna, vilket givetvis inte är optimalt när man jobbar med flera skådespelare som inte har någon som helst tidigare erfarenhet av kampsport eller slagsmål på film. Det visar sig tydligt i filmen.

Majoriteten av slagsmålen påminner mer om berusade människor som snubblar omkring och hukar sig på små träbord än folk som faktiskt vet vad de håller på med. Specialrörelserna som karaktärerna nyttjar i spelet? Knappt märkbara överhuvudtaget. Det finns ögonblick då man försöker sig på någonting som påminner om rörelserna från spelet. Ryu håller sina händer i sin Hadouken-stil, men det enda som händer är att ett snabbt blinkande ljus skymtar förbi på skärmen i samband med rörelsen. Ingenting annat och definitivt inget som fick eller får något fan av spelet att skrika sig hes av förtjusning.

Att det överhuvudtaget accepterades av Capcom att lämna ute majoriteten av dessa häftiga slagsmålsspecialare från filmen med argumentet att de inte kändes tillräckligt verklighetstrogna är så obegripligt att jag såhär i efterhand nästan saknar ord. En tänkbar förklaring kan dock vara att filmen i sig aldrig var tänkt som en renodlad Street Fighter-adaptation, utan snarare som en förklädd G.I. Joe-film. Capcom hade nämligen ingått i ett samarbete med leksakstillverkarna Hasbro några år innan Street Fighter blev film och tanken var att kunna sälja figurer baserade på Street Fighter i hopp om att få till bättre försäljningssiffror än vad deras G.I. Joe hade lyckats med under de senaste åren.

Det förklarar i så fall en del av de mycket märkliga beslut som fattades under inspelningen. Inte minst stressen över att filmen tvunget skulle bli färdig till julhandeln, vilket bland annat ledde till att De Souza som redan hade ett pressat tidsschema nekades extra inspelningsdagar som behövdes på grund av diverse strul som uppstod under inspelningen och istället fick order om att klämma in scenerna från de efterfrågade extra inspelningsdagarna i det ordinarie inspelningsschemat.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Jay Tavare gestaltade matador-kungen Vega som i spelet slåss med en sylvass järnklo.

Med filmen väl inspelad kom nästa problem för De Souza. Han hade hela tiden känt till att Capcom och filmbolaget ville att filmen skulle klassas som PG-13, vilket i regel brukar motsvara vår 11-årsgräns (i enstaka fall 15 år) i Sverige, för att kunna locka till sig så många unga biobesökare som möjligt. Men när filmen skickades till MPAA (den amerikanska klassificeringsmyndigheten som sätter åldersgränser på film) kom beskedet om att den minsann inte uppfyllde kriterierna för att klara sig undan en R-rating. Det var för mycket blod och för våldsamt för att kunna tillåtas för personer under 15 år.

Saxen åkte genast fram trots att De Souza hade filmat varje enskild scen med PG-13-gränsen i åtanke och därför hållit tillbaka på våldsamheterna i flera av filmens nyckelscener. Scener med lite blod i skådespelarnas ansikten klipptes bort och en helt nyinspelad fightingscen mellan Ryu och Vega som hade kostat mycket pengar att färdigställa, kortades ner så till den milda grad att det faktiskt är ordentligt knepigt att urskilja vad som egentligen händer under slagsmålets gång.

Det är så klumpigt klippt att det utan överdrift står sig som ett av tidernas sämsta filmfighter. Men De Souza lyckades i alla fall få MPAA att ändra sin bedömning efter att ha visat upp en ny version av filmen och till slut fick man den till det efterlängtade PG-13. Hjälpte det? Knappast. Street Fighter: The Movie drog visserligen in drygt tre gånger sin budget med nära på 100 miljoner dollar i intäkter över hela världen, men slutresultatet av den problemfyllda inspelningen blev till en hopplös soppa som sågades längs fotknölarna av en enig kritikerkår.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
Att Capcom lyckades få Raul Julia att spela Bison står sig som en av de märkligaste delarna i Street Fighter: The Movie. Julia var en erkänt duktig karaktärsskådespelare och gjorde rollen som storskurk riktigt bra, trots skinnmössa.

Det har nu gått 20 år sedan Street Fighter: The Movie släpptes. Ett flertal TV-spelsadaptationer av bland annat Doom, Silent Hill, Far Cry och Hitman har gjorts under den tiden och ännu fler är på ingång. Faktum kvarstår dock att Street Fighter: The Movie är lika gräslig idag som den var då den släpptes 1994. Framförallt är det en film som även efter tjugo långa år spottar på fansen med sin respektlösa behandling av de fantastiska karaktärerna och mustiga slagsmålen från Capcoms kultklassiker.

Street Fighter: The Movie. Katastrofen.
"No weapon, Bison? What happened to the purity of unarmed combat?"

Uppföljaren, The Legend of Chun-Li (2009), där Bison av någon mycket märklig anledning pratade med irländsk brytning och jobbade som girig fastighetsmogul med storhetsvansinne är kanske till och med ännu sämre. Men det tar vi en annan gång...



Loading next content