Krig. Teknik. Moral. Makt. Pengar.

Människan finner trygghet i rutiner. Vetskapen om att morgontidningen alltid ligger i brevlådan när man vaknar, eller att julskinkan alltid åker fram när det vankas julfirande, gör vardagen lite tryggare. Med detta i åtanke är det inte så konstigt att så många kastar sig över ett nytt Call of Duty varje november, trots att det i grunden är samma spel. Vi vet precis vad vi får för pengarna, och det ligger något härligt i det. Precis lika säkert vet vi att julskinkan månaden därpå smakar just julskinka, exakt som den gjorde förra året. För de allra flesta duger de förutsättningarna alldeles ypperligt, men inte för Sledgehammer Games. De senaste åren har vi skedmatats med modernt krig i alla dess former. Under tidigt 2000-tal proppades vi till bristningsgränsen med andra världskriget och på senare år har vi blivit avtrubbade när det kommer till strider i nutida miljöer. Det vill Sledgehammer Games ändra på.

Men det vet inte jag om när jag kliver på morgonflyget till München för att besöka Activisions pressevent på ett centralt hotell. PR-människor och utvecklare samtalar glatt med varandra när jag stegar in genom dörröppningen. Systemet som innebär att tre olika studios släpper ett spel var tredje år innebär att man jobbar isolerat under en lång tid, och stämningen är närmast högtidlig nu när man äntligen ska få visa upp vad man åstadkommit. Spelet man visar upp heter kort och gott Call of Duty: Advanced Warfare, och vid rodret står veteranerna Glen Schofield och Michael Condrey.

För fem år sedan grundade de företaget Sledgehammer Games efter att året innan ha släppt rymdrysaren Dead Space under Visceral Games fana. I och med nystarten gav de sig in i matchen jämte Infinity Ward för att hjälpa till med utvecklingen av det spel som skulle komma att bli Call of Duty: Modern Warfare 3. Därför hade många naturligtvis förväntat sig att företaget med endast ett Call of Duty-spel i bagaget skulle ta den säkra vägen och utveckla ännu ett spel i samma följetong, särskilt med tanke på att de för första gången styr skutan helt på egen hand. Men man är snabb med att försäkra mig om att det här inte bara är ännu en installation i mängden. Call of Duty: Advanced Warfare är startskottet för en ny era.

Det är Glen Schofields ord, och med dem menar han att det nutida kriget slängts åt sidan till förmån för en mer nydanande framtidsvision. Dels syftar han på att detta är det första spelet i serien att utvecklas under en treårsperiod snarare än de två år som Infinity Ward och Treyarch hade till godo när de ensamma styrde skutan. Den tredje punkten han syftar på är att detta är den första delen i serien att utvecklas exklusivt till Playstation 4, Xbox One och PC. Men allra främst pekar han på det faktum att man försatt äventyret i en framtida miljö med ny teknologi och nya spelmekaniska inslag för oss att ta del av.

Viss tid att blicka tillbaka finner de ändå, när vibbarna från det första Dead Space blir så påtagliga att jag nästan glömmer att det faktiskt är ett Call of Duty som presenteras. Under en förinspelad sekvens är atmosfären lika mörk och tung som jag minns den från deras tidigare rymdepos. Till och med ett och annat skrämselmoment avverkas, nästan som en hyllning till sitt eget arv. Private Mitchells, spelets huvudkaraktär, röstskådespelad av Troy Baker, smyger genom lägenhetskomplex med sin kumpan för att undvika patrullerande vakter. Det går lite som på räls, precis som vi har vant oss vid från tidigare Call of Duty.

Det är en fin balansgång det där, att fortsätta hålla kärnan i den upplevelse vi kommit att förvänta oss intakt. Dels värnar man om att publiken ska trivas med nyheterna, men å andra sidan vill man locka nya spelare och ge enspelarkampanjen omspelningsvärde i form av utspridda ljudloggar och ett uppgraderingssystem som tidigare bara funnits i flerspelar-läget. Under samma sekvens berättar Glen Schofield att man lagt mycket tid på att göra ljudet till en mer spektakulär upplevelse än innan. Ett exempel är att vapnen i tidigare delar haft två eller tre olika variationer på de läten som ljuder när ett skott avfyras, för att här ha utökats till cirka sju olika ljud per vapen.

"Vi har även lagt fokus på att berätta en historia om familj, förlust och brödraskap... Det medie som lyckats allra bäst med att förmedla de känslorna just nu är TV-serier. Game of Thrones, The Walking Dead och House of Cards är alla exempel på helt fantastiska serier som på senare år har vuxit lavinartat i popularitet. Vad de alla har gemensamt är berättande som kretsar kring karaktärer som ständigt utvecklas. Vem som helst kan försvinna ur leken när som helst, eller rentav hugga dig i ryggen. Vi vill fånga den känslan av att inte riktigt veta vad som väntar".

Den filmsekvens som Michael Condrey därefter sparkar igång inleds med en väldigt familjär röst som dånar ur högtalarna. På skärmen får jag se Kevin Spacey, den briljanta, högprofilerade skådisen som med bland annat huvudrollen i TV-serien House of Cards trollbundit en hel värld av soffpotatisar. Jag själv ryser instinktivt så fort hans auktoritära stämma dånar i ett hetlevrat tal om hur skrattretande han finner demokratin och dess byggstenar. Spacey kan sannerligen det här med skådespeleri, och i rollen som den maktgalne ledaren Jonathan Irons klär han sig förvånansvärt väl i performance capture-skrud och futuristisk, kraglös skjorta.

Spelet släpps även till Xbox 360 och Playstation 3, utvecklat av en annan, ännu ej bekräftad studio. Dessa versioner bjuder inte på samma imponerande grafik som de nya konsolerna men kommer annars vara en snarlik upplevelse. På det stora hela är det dock det snyggaste i serien hittills.

Varje soldat i det privatägda militärföretaget Atlas förses med ett så kallat exoskelett innan strid, vilket ger användaren förmågan att hoppa över bussar, klättra uppför väggar, överleva förödande fall, sakta ner sin omgivning... Listan fortsätter och förmågorna förklaras nästan som superkrafter, vilket kan komma väl till hands när det gäller att stoppa högteknologiska terroristorganisationer som hotar att för-störa allt vi håller kärt. Året är 2054, och man är noga med att påpeka hur majori-teten av alla spektakulära vapen och all iögonfallande teknik i spelet faktiskt baseras på teknik som existerar i verkligheten, om än fortfarande i utvecklingsstadiet.

Allt från gevärsmonterade laserstrålar till målsökande handgranater finns att tillgå i den dystopiska framtidsvisionen, och när det kommer till krig är ju alla medel, som bekant, tillåtna. Låt oss bara hoppas att ingen av uppfinningarna faktiskt letar sig ut i den verkliga världen. Ett annat vapen, som enligt Condrey inte används i syfte att döda, är det ljudbaserade pulsvapen som demonstreras i en biljakt över Golden Gate-bron i San Francisco. I Call of Duty: Advanced Warfare är du enligt honom helt fri att styra de fordon du kommer över, och i denna biljakt är ditt mål att oskadliggöra bilen du jagar med ditt pulsvapen, istället för att spränga den i bitar. Samma visa gäller när spelaren under ett annat uppdrag får köra vad som liknar en svävande motorcykel genom en regnig stad under nattetid, fast då i lugn och ro utan vare sig biljakt eller takmonterade bestyckningar.

Ett av de inslag som främst säger oss att det är hjärnorna bakom Dead Space som ligger bakom årets Call of Duty är hur man, mycket likt Isaac Clarkes projicerade menyer och ryggfästa hälsomätare, tagit sig tiden att nästan helt eliminera det täcke av information som ständigt tagit upp stor del av vår skärmyta. Ammunitionsräknare visas nu med hjälp av en liten indikation på vapnet du håller i händerna istället för att alltid finnas närvarande i skärmens hörn och val av granat görs med ett hologram som cirkulerar kring pjäsen när den ligger i din hand. Med detta tar man ännu ett steg mot målet att spelaren ska sjunka in totalt i spelupplevelsen. De förinspelade sekvenser jag får titta på blir därför lite som att titta på en film. Förutom några obligatoriska "Tryck på X för att slita loss bildörren" på skärmens mitt är gränssnittet väldigt rent och städat.

Hur pass väl den biten översätts till flerspelarläget, som tillsammans med ett samarbetsläge självklart kommer att finnas inkluderat, är dock svårt att förutse. Jag själv har spelat tidigare delar på en så pass avslappnad nivå att det förmodligen inte spelar någon större roll om jag har ständig stenkoll på antal granater i mina fickor eller inte. Gör man det hela tillräckligt tydligt och lättillgängligt kan jag tänka mig att även de mest insatta av fantaster kommer att fixa den lilla, men betydande omställningen som den något mer begränsade åtkomsten till information innebär. Särskilt mycket mer om flerspelarläget får jag tyvärr inte heller veta när jag väl ställer frågan. Men å andra sidan kanske den sparsmakade informationen räcker när nu Sledgehammer visar att de vill blåsa nytt liv i spelserien, och att den treåriga utveck-lingsperioden tycks ha gett dem tiden de behövt för att realisera sin vision. För första gången på över fem år är jag förväntansfull inför ett nytt Call of Duty.