LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      artiklar

      När skämskudden åker fram

      Pinsamma sexakter, krystade dialoger och urusla röstskådespelare - spelvärlden är full av scener vi allra helst vill glömma. Vi har listat de värsta av de värsta...

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Egentligen vill vi bara glömma vissa scener i spel. Sådana som är så pinsamma/dåliga att 90-talssåpor som Vita Lögner och Skilda Världar framstår som värdiga. Det finns mängder och åter mängder av ostiga dialoger, usla röstskådespelare, obskyra inslag och forcerade scener som försöker beröra/engagera på Hollywood-premisser men som misslyckas fatalt, och så sexscener. Hemska, stela sexscener. Här följer några av de pinsammaste spelögonblicken som fått oss att skruva på oss i soffan och hoppas att ingen kommer in genom dörren just då.

      När skämskudden åker fram

      (10) SONIC THE HEDGEHOG
      (Upplädd kvinna kysser blå igelkott)

      Obehag kommer i många former. Vissa gånger på grund av vad som visas. Ibland räcker det med känslan som omsluter en viss händelse. I vissa speciella fall ingår båda dessa i en ohelig union och bjuder upp till en minst sagt otrevlig vals. Det som sker i slutet av Sonic the Hedgehog (2006) är ett perfekt exempel på detta. Tänk dig Törnrosa fast med en blå igelkott istället för en prinsessa. Egentligen borde det inte vara så farligt - ögonblicket då människoprinsessan Elise lägger en blöting på Sonic - då man sett bra mycket konstigare saker under sina levnadsår. Men i kombination med ett på tok för stort allvar och urtrist röstskådespel så blir det utan tvekan den skämmigaste form av tidelag-light. Bara en sådan sak.

      Detta är en annons:

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (09) RESIDENT EVIL
      ("Jill Sandwich")

      Resident Evil är proppat med skämskudde-scener. Det är lite av charmen med spelet: B-skräck när den är som läskigast/roligast. I en av de allra mest krystade scenerna har Jill lägligt nog vandrat in i en av herrgårdens många dödsfällor. Taket sänker sig allt närmare och Jill får inte upp dörren till säkerheten på andra sidan. Lyckligtvis står Barry utanför och kan via gammal hederlig verbal kommunikation och en kickspark rädda Jill. Väl i säkerhet drar Barry århundradets lamaste tagline "You were almost a Jill Sandwich!" Jill håller med. Inte roligt att sluta som en Jill Sandwich liksom. Hon tackar och påminner Barry om att de nog måste leta efter de andra också. För en stund tittar de bara på vandra. Det känns som de inte vet vad de ska göra, lite som "jaha, och nu då?" Vi på redaktionen vet inte om vi ska skratta eller gråta, utan slår bara fast att scenen käns ordentligt krystad.

      Detta är en annons:

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (08) KILLER IS DEAD
      (Dejting med bröst- och skrev-fokus)

      De flesta har säkert varit på en eller två dejter när samtalsämnena blivit hängande i luften och den där tryckande tystnaden lägrat sig över bordet. Det kan upplevas som stressande och rentav lite pinsamt (i synnerhet om tystnaden uppstår efter ett skämt som involverar katter) men jämfört med Mondo Zappas dejter i Killer is Dead är det ingenting. Mondo säger inte ett ord till tjejerna han träffar; han bara stirrar på dem. Väldigt, väldigt grundligt. Spelaren uppmanas växla mellan att titta ner i deras byst och skrev. Däremellan ger han dem presenter i form av choklad, ringar och månstenar. Märkligt nog är kombinationen skrevstirrande och presenter väldigt framgångsrik för vår kostymklädde protagonist, men som spelare skruvar vi mer än lovligt på oss och vet inte hur vi ska förhålla oss till absurditeterna.

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (07) FAHRENHEIT
      (Lucas och Carlas älskog)

      Vi antar att det är tänkt att vara romantiskt. Eller sensuellt. Eller kanske... avskalat? Eller? Ärligt talat: Vi har ingen aning vad David Cage tänkte när han plitade ihop sexscenen mellan Lucas och Carla i Fahrenheit. Den är bara pinsam och väldigt krystad. Lucas och Carla ligger på golvet och Carla svamlar om att världen ska gå under. Hon kryper närmare Lucas och beklagar sig att de inte träffades under bättre omständigheter. Sedan kysser de varandra. Lucas - som är typ död - är iskall. Något som Carla noterar. Det hindrar dem dock inte från att kasta kläderna och förkovra sig i grafiskt polygonsex deluxe. Men precis innan de sätter igång hinner Carla också haspla ur sig: "I love you, Lucas." Vänta, va? De har nästan precis träffats och det har inte funnits minsta gnista mellan dem innan. Det här är ett riktigt pinsamt typexempel när spel försöker vara film och misslyckas katastrofalt.

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (06) METAL GEAR SOLID 2: SONS OF LIBERTY
      (Raiden nakenchockar och Otacon gråter)

      Kojima har gjort bjudit oss på en hel del underligheter genom åren, men få har fått oss att rodna, skratta, skämmas och dra pubertala penisvitsar som Raidens nakensmygande i Metal Gear Solid 2. Fråntagen utrustning och värdighet tvingas han både springa, slåss och hjula sig fram genom dubbelt överraskade vakter. En skräckslaget förtjust redaktion kan inte annat än hjula vidare, smått besvikna över att det var Raiden, och inte Snake vi spelade som. Tänk på alla de förlorade vitsmöjligheterna!

      En annan scen vi måste klämma in som bubblare är när en melankolisk Otacon med Snake, Raiden och en död Emma som ofrivillig publik helt oprovocerat börjar berätta om hur hans styvmamma förförde honom. Det kommer från ingenstans och toppas med århundradets i särklass sämsta gråtskådespeleri. Snakes förvirrade min är kakan på spektaklet, grädden på moset och pricken över i, och vår skämskudde dränks i tårar av generat skratt.

      LÄNK (Naken-Raiden)
      LÄNK (Otacon skrikgråter)

      När skämskudden åker fram

      (05) MASS EFFECT 2
      (Shepard på dansgolvet)

      Inledande fakta: Ingen här på redaktionen är särskilt dansant. Det finns inte ett uns lögn när vi berättar att vi aldrig fick vår beskärda del av taktkänsla, har två vänsterfötter och är såpass stelbenta att styltor liknar kokt spagetti i jämförelse. Men... trots alla dessa tillkortakommanden gällande att svänga våra chockartat lurviga så rör vi oss tusentals gånger smidigare, och sexigare, än allas vår kommendör Shepard. För när denne galaxens försvarare äntrar dansgolvet så är det dags att plocka fram spypåsen. Armarna upp i luften, gungandes i "takt", i kombination med sliskigt juckande höftrörelser och stampande fötter gör att håret i nacken reser sig och våra magar börjar bubbla av obehag. Plötsligt så är en fullskalig Reaper-attack inte så otroligt skräckinjagande längre i våra ögon. Inte alls faktiskt.

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (04) FAHRENHEIT (igen)
      (Jucka med analogspaken)

      Att inleda kvällen med något så förträffligt stelt som "So... how's life?" och "I had a few health problems, but I'm better now!" visar sig vara mer upphetsande för Tiffany än vad vi någonsin hade kunnat ana, för innan vi hinner tänka lägereld och ostämd gitarr har Lucas satt sig på sin skitiga baslåda och spelar "Lugna Favoriter" för det kvinnliga sällskapet (som med spänd blick nickar av förtjusning). Sedan börjar det. Tiffany grabbar tag i Lucas som efter lite läppaction väser: "Take me to the bedroom..." Lucas är inte den som är den, utan tar henne till sovrummet likt den gentleman han är och zombiejuckar henne sedan till sömns med rövskinkorna i vädret. Och just ja, allt ackompanjeras av bakgrundsmusik som för tankarna till Nickelback. Att höra Chad Kreugers kusintvilling mjuksjunga medan vi rör den analoga spaken på ett våldsamt entonigt sätt känns mer än lovligt obekvämt.

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (03) FINAL FANTASY X
      (Tidus skrattar)

      Det finns gott om sådana där spelscener som alla känner till och har fått nöjet, eller missnöjet, att se även om de aldrig har spelat titeln från vilken scenen kommer ifrån. Tidus skrattscen från Final Fantasy X är en sådan scen. Och visst hade vi kunnat förklara i mer detalj hur den här styggelsen till scen ens kom att existera, hur Tidus berättar för sin vän Yuna att han känner sig lite nedstämd och hur hon råder honom att klämma fram ett skratt för att det brukar hjälpa henne när hon är ledsen men i ärlighetens namn är detta en scen som blir absolut roligast helt utan sammanhang. När Tidus tar ett djupt andetag för att sedan släppa lös en infernalisk skur av öronbedövande skratt känns det som att de genomborrar våra själar. När slutligen Yuna ansluter sig till galenskapen kapitulerar vi. Det här är hemskt.

      LÄNK (Amerikanska versionen)
      LÄNK (Japanska versionen)

      När skämskudden åker fram

      (02) FINAL FANTASY X-2
      (Massage-minispelet)

      Det finns en scen i Final Fantasy X-2 som etsats fast i oss lite extra, fast inte nödvändigtvis på det där bra sättet. Under ett mycket särskilt ögonblick lägger sig syndikatets ledare LeBlanc på en hård stenyta och blir snuskigt masserad på ett mycket japanskt vis till högljudda stön som eskalerar bortom alla höjder av pinsamhet. Vem masserar då? Jo, det gör du. Iförd nästan ingenting vid sidan av en skitstygg hjälm, ett par silkeslena händer och en polygonfattig bakdel. Detta minispel går ut på att med armbågar och handrörelser skapa fullständig njutning för LeBlanc och responsen är överväldigande. Som om inte de enskilda stönen vore nog överröser hon spelaren med kommentarer som "Ooo-oooh, that's nice!" och "OUUUAAAHH, THERE!" samt rycker till av välbehag vid de rätta knapptrycken. Extremt bisarrt. Prova att bara lyssna på scenen.

      LÄNK

      När skämskudden åker fram

      (01) STAR OCEAN: THE LAST HOPE
      (Dialogen från helvetet)

      Star Ocean: The Last Hope tar begreppet "dålig dialog" till helt nya nivåer. Röstskådespelarnas insats är så tvärusel att vi misstänker att utvecklingsteamet lider av kollektiv dövhet. Det, eller att Star Ocean: The Last Hope egentligen är ett intrikat tortyrredskap som används vid förhör av fångar. Ingen, absolut ingen, kan på fullaste allvar mena att det låter annat än fördjävligt. Så fort Sarah eller Lymie öppnar sina enerverade käftar börjar vi famla efter både volymknappen och en matkniv att punktera hörselgångarna med. Det är som en bombmatta av ADHD-barnprogram, dansbandsmusik och Marky Mark-rapp på samma gång. Inte blir det bättre av att dialogen i sig är så onaturlig att den genomsnittlige svenska kriminalfilmen låter trovärdig i jämförelse. Spana in nedanstående scen och du kommer att förstå vad vi menar.

      LÄNK



      Loading next content