Svenska
Gamereactor
artiklar

Jag lever i spelens värld

Petter har rest Jorden runt de senaste åren (i princip) men alla resmål han besöker har han redan sett, i spelvärlden

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag är dessvärre förstörd. Min kära fru suckar djupt varje gång vi är ute och reser. Jag är fast i spelens värld. Det råder liksom ingen tvekan om att TV-spel är en så pass stor del av mig som person att jag idag knappt längre kan skilja på vad som är verkligt och inte. Det är otäckt. Det finns risk för att jag måste söka hjälp. Men först tänkte jag berätta en sak.

Jag lever i spelens värld
I Thailand såg jag Rico flänga runt i en stulen liten Bubbla, det enda jag behövde göra var att sluta ögonen.

Vi reste till Thailand ifjol, jag och frun. Vi reste från Bangkok vidare ut till en liten paradis-ö där vi bodde i en bungalow. Det var lite av en drömsemester det. Vattnet var turkost och havet var glasklart, som att stirra in i ett oförskämt välskött akvarium. Sanden var kritvit och himlen helt fri från allt vad moln heter. Palmerna sträckte sig ut över vattnet och skuggan föll mellan palmbladen som om allting mappats med hjälp av Cryengine 3.

Jag lever i spelens värld
Att navigera i Chicago är ingen konst efter att ha tillbringart 100 timmar i Ubisofts mysiga sandlåda.
Detta är en annons:

För mitt i allt det där, mitt i paradiset och medan min fru fotograferade havssköldpaddor och nynnade på välkända sommarhits kunde jag inte sluta tänka på Just Cause 2. Jag kände igen mig lite överallt även om spelvärlden i helsvenska Avalanche Studios bejublade actionpärla endast är "löst" baserad på Thailand. När jag blundade var jag Rico, inklusive onödigt åtsittande salsabyxor och bakåtslickad stekarfrilla. Jag kastade mig mellan förbipasserande båtar och dängde asiens svar på Länsman på löpande band.

Ett par månader senare besökte vi Venedig för första gången. Det var en otrolig vecka proppad med underbar mat och en stad så vacker att det stundtals nästan sved i ögonen. Överallt såg jag Ezio hoppa mellan hustaken. Jag tyckte mig kunna se hans kritvita klänning mellan kanalerna och jag kände igen mig överallt. "Där!" Skrek jag var 4:e minut, pekade och försökte förklara för min väldigt förstående fru att det minsann var där jag gömde mig undan vakterna i en hög av hö.

Jag lever i spelens värld
I Venedig såg jag Ezios kritvita slängkappa runt varje gathörn och kände igen mängder med hus.

Hela semestern gick i Assassin's Creeds tecken och det var väl ungefär här jag började höra varningsklockorna ringa. Ännu värre var det dock när vi tidigare i somras besökte min släkt i Chicago. Efter att ha tillbringat säkert 60 timmar tillsammans med Aiden i Watch Dogs, var Chicago mer bekant än någonsin. Jag rös i hela kroppen när Chicago Bridge restes för att låta en bunt turist-båtar passera förbi. Jag slöt ögonen för en sekund och såg mig själv, i en bil, hoppandes över glappet mellan de två bro-delarna.

Detta är en annons:

En vecka senare stod jag på Ocean Drive i Miami och blickade ut över exakt samma plats som jag stal min första motorcykel i Grand Theft Auto: Vice City. Jag hörde delar av spelets dialog inne i huvudet och drabbades återigen av de där sällsynta rysningarna då det känns som en svag dos elektricitet skjuter genom hela kroppen. Jag har rest en hel del de senaste tio åren och på de allra flesta ställen känner jag igen mig, även fast jag aldrig varit där tidigare.

Jag lever i spelens värld
När jag väl stod på Ocean Drive i Miami Beach var Vice City-minnena många, och ljuvliga.

En del av mig vill se detta som något onormalt, något som på fler sätt än ett indikerar att jag borde försöka spela lite mindre, stänga av TV:n och gå ut. En annan del av mig älskar det faktum att spelens värld, ett universum där jag till stor del växt upp och därmed tillbringat oförskämt mycket tid med, visat mig delar av världen som jag sen i efterhand uppskattat i större utsträckning när jag väl stod där, på riktigt.



Loading next content