Vi spelar Halo 3: ODST

Medan man som fallskärmsjägaren Rookie försiktigt tar sig fram i New Mombasas regn-tunga natt på gator endast upplysta av neon-skyltar och deras speglingar i vattenpölar, känns det tydligt att Halo 3: ODST inte är samma sak som Halo 3. Trots att så mycket är sig likt, är det så mycket som inte alls påminner om Master Chiefs episka äventyr. Det är jordnära, kusligt, ensligt. Man känner sig utsatt på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är faktiskt nästan på veckan exakt tio år sedan Bungie och Apples grundare Steve Jobs tillsammans visade upp vad som senare skulle komma att bli Halo: Combat Evolved. Och nu, ett årtionde senare alltså, skriver Bungie de sista raderna kod på Halo 3: ODST och fyller i de storymässiga luckor som fortfarande fanns efter del tre, och skapar det definitiva slutet på Halo-sagan om Covenanterna.

Istället för att spela som Master Chief ikläder du dig rollen som en av de fallskärmssoldater du stött på under de ordinarie äventyren, de så kallade Orbital Drop Shock Troopers (ODST) som med kaxiga tillrop landat på de farligaste ställena och assisterat i Covenant-krigen. Något som förändrar mycket mer än man kanske kan tro, då ODST inte har några superkrafter som Master Chief. Och de gälla Grunts man tidigare gäspat sig förbi och nackat med gevärskolven är nu riktigt farliga fiender medan Brutes och Hunters måste betraktas som rena super-bossarna.

Inte heller har man någon rustning som automatiskt helar ens kropp om man drar sig avsides en liten stund, utan tvingas istället leta efter välbehövlig behandling när livmätaren börjar nå kritiska nivåer. Ja, och inte kan man hoppa speciellt högt och att kasta en handgranat hundra meter är bara att glömma. En när-stridattack kommer heller inte att vara omedelbart dödande och få fienden att tumla iväg 20 meter som när Master Chief klappar till. Till råga på allt rör man sig långsammare, tar skada av fall och kan inte släpa med sig blytunga doningar som stativmonterade kanoner.

Trots att man är med i elitstyrkornas absoluta spjutspets, är man jämfört med en Spartan-soldat som Master Chief ganska hjälplös. Vilket betyder att man kommer måsta spela igenom Halo 3: ODST på ett helt annat sätt än man gjort i tidigare delar i serien. Man måste ta allt taktiskt, granska slagfältet noga och hela tiden se till att man har ryggen fri. Det ger Halo 3: ODST ett helt annat tempo än tidigare som känns både nytt och fräscht.

Lyckligtvis skickar inte UNSC ut dig i strid för att dö utan har försökt kompensera even-tuella tillkortakommanden. Exempel på det är att det nu finns ljuddämpade vapen så man ska kunna vara lite extra smygig och ta ut fiender utan att andra Covenanter ska märka det. Dessutom har den hjälm man bär inbyggd mörkerkikare som aktiveras med ett tryck på X-knappen, som även markerar fiender med röda konturlinjer och allierade med gröna. Något som ger ett rejält övertag i New Mombasas becksvarta gränder.

Men det finns annat som skiljer Halo 3: ODST från sina föregångare. Inte minst omgivningarna. Istället för de trolska men något sterila Forerunner-miljöerna med enorma utomjordiska konstruktioner man tidigare stött på i Halo-världen möter man ett prunkande grönt, men något krigsskadat, New Mombasa i dagens Kenya. En enorm, hypermodern storstad där Bungie låtit sig inspirerar av filmer som Blade Runner för att åstadkomma en spektakulär neo-noir-känsla med små klubbar, neonskyltar, regn och en allmänt futuristisk look.

Även om Halo-spelen alltid haft några utomhusbanor med helt enorma områden att utforska bakom ratten i en alltid lika pålitlig Warthog, har de ändå alltid haft tydligt definierade mål. Detta är något Bungie velat komma ifrån i Halo 3: ODST som istället låter dig ta dig an New Mombasa på det sätt du vill. Storyn utspelas mellan Halo 2 och 3 och startar med ett bordningsförsök av det enorma Covenant-skeppet i New Mombasa. Alla som spelat Halo 2 vet att skeppet istället plötsligt bara sticker vilket gör att ODST-krigarna hamnar rakt i dess jetutblås och därmed kastas ut överallt i staden, splittrade i en stor krigszon.

Du ikläder dig rollen som kodnamn Rookie, en ung ODST-krigare som gör sitt första skarpa uppdrag och därmed saknar nödvändig rutin. Efter att helt ha förlorat kontakten med de andra ODST-soldaterna bestämmer han sig för att försöka hitta några av dem igen och skjuta sig ut ur stan som grupp. Här hittar vi en intressant twist med Halo 3: ODST, för varje gång du hittar en ledtråd från någon av de andra krigarna, får man i en återblick spela den andre personen och hela scenariot som senare leder fram till det som Rookie hittade. Därmed finns det inte direkt en huvudperson, utan sex som man hela tiden växlar mellan.

- Joe Staten, författare till storyn och regissör till mellan-sekvenserna, vill skapa ett mer personligt berättande, berättar Lars Bakken, designer på Halo 3: ODST när Gamereactor träffar honom hos Bungie. Joe vill påminna spelaren om att man spelar som riktiga människor och genom att växla mellan flera olika personligheter får man se samma sak ur sex olika synvinklar, fortsätter Lars. Alla uppdrag är dessutom bara löst sammansatta så de kan tas i den ordning man vill eller upptäcker dem, medan bilden över vad som hänt truppkollegorna sakta men säkert träder fram, avslutar han.

De andra fem kollegorna Buck, Dare, Dutch, Mickey och Romeo har alla olika start-vapen och roller i den lilla truppen. Exempelvis är Dutch sprängämnesexpert och att likna vid gruppens alldeles egen Dynamit-Harry. När man spelar honom får man förlita sig på lite mindre ammunition som i gengäld smäller desto mer. Som den krutfantast Dutch är har han även en mustig personlighet som förvandlar den lite otrygga tillvaron som Rookie till något helt annat när man med fryntlig machoattityd spränger Covenanter till slemmigt konfetti.

Bungies regel om 30 sekunders vansinne med ojämna mellanrum gäller fortfarande och rätt vad det är brakar rent helvetiska strider igång mot ett till synes överlägset motstånd. Här gör sig den perfekta Halo-spelkontrollen vi vant oss vid påmind och siktandet går som en dans. Det gäller framför allt ett av spelets två nya vapen, nämligen Auto Mag, som är en hyllning till den omtyckta pistolen från Halo: Combat Evolved (som var så överlägsen att Bungie slopade den till tvåan).

En kraftfull puffra med zoom-funktion som gör att man kan slå ut en enorm Brute med ett välriktat skott men framför allt lämpar sig för krigsföring mot Grunts och Jackals. Vapen nummer två är en ljuddämpad kulspruta som inte kändes helt imponerande vid vår provspelning. Visserligen är den mycket riktigt tyst, men kändes svag.

En annan nyhet är Covenanternas ingenjörer. Tidigare endast kända från Halo-böckerna, men som i våras dök upp för första gången i ett spel i Halo Wars. Stora flygande och egentligen fredliga klumpar som lär sig allt om UNSC-teknologi och hur man bäst ska slå ut människorna. De ger dock även betydande defensiva fördelar till sina egna trupper när de är i närheten, som att de får en kraftigt förstärkt sköld. Det gör att man i strider mot vildsinta bestar som Brutes och horder av pricksäkra Jackals ibland först måste ta itu med spelets förmodligen mest oskyldiga och vänliga varelse för att ha en chans att kunna vinna över resten.

Överhuvudtaget är Halo 3: ODST ett fascinerande spel. Det startade som en expansion till Halo 3, men växte snabbt ur alla planerade ramar och blev det fullfjädrade actionspel som nu släpps om mindre än en månad. Och trots att det måste spelas fundamentalt annorlunda än Master Chiefs eskapader och äger rum i helt andra omgivningar, går det inte att ta miste på den där speciella mäktiga Halo-känslan. ODST-kampanjen ser ut att bli ett lika underhållande som värdigt avslut till en av de mest framgångsrika trilogierna i spelhistorien.

Men storyn i all ära. Halo vore inte Halo utan multiplayer som alltid varit en väldigt stor del av Halo-spelen och redan i det första spelet kunde man spela co-op igenom hela äventyret samt spela dödsmatcher och liknande varianter med upp till 16 spelare. Halo 3: ODST är naturligtvis inget undantag, och denna gång har Bungie sneglat hälsosamt mycket på Gears of War 2 och det så kallade Horde-läget som man döpt om till Firefight. Det låter dig och upp till tre kamrater belägra er på en bana medan man skickar på vågor efter vågor med fiender. Ert mål är bara att besegra dem alla och förslagsvis hålla er vid liv.

Något som är lättare sagt än gjort, för Bungie har med sedvanlig precision designat banor där det absolut inte finns några som helst säkra ställen att stäng in sig på. Tvärtom tycks de vara designade för att man inte ska kunna gömma sig och hela tiden verkligen måste vara alert och kommunicera med sina kompanjoner. Kniptångsmanövrer och olika varianter av bakhåll måste till för att man ska kunna överleva när svårighetsgraden snabbt skruvas upp. Till skillnad från i Horde-läget slumpas dessutom fienderna fram för att man inte ska kunna veta exakt vad som ska komma härnäst och vad man ska vara beredd på.

Hela gruppen har en gemensam pott på ynka sju liv och när ett är förbrukat får man ingen påfyllning innan vågen är avklarat, vilket innebär en decimering av antalet krigare om man inte spelar smart. Banorna baseras på kända platser från Halo 3: ODST-äventyret och låses upp allteftersom man besökt dem. Och i vanlig Halo-ordning snackar vi inga små trånga utrymmen, utan gigantiska banor där det finns den vanliga uppsättningen av vapen, fordon som Wraiths och liknande. Varje våg ska helt enkelt kännas som en riktigt bra bana från själva äventyret medan man tillsammans kämpar sig fram med urusla odds grinandes i ansiktet.

Precis som i föregångarna kommer det även att finnas skallar som ger olika effekter. I Halo 3: ODST aktiveras de i just Firefight och bidrar till att ge matcherna lite extra variation. De kan exempelvis ge dig mer liv om du slår en fiende, få skallar att sprängas vid skott i huvudet eller göra fienderna riktigt granatglada så de formligen regnar de små krutdurkarna över dig och din grupp. På det sättet kan man styra om förutsättningarna för Firefight och göra att ingen runda blir den andra lik. Firefight tycks bli minst lika kul som Horde från Gears of War 2, vilket som bekant spelas flitigt än idag, och med Halos enorma popularitet och Bungies multiplayer-kunnande finns ingen anledning att tro att detta skulle bli annorlunda.