Svenska
Gamereactor
artiklar

En fantastisk spelkonsol

Jonas Mäki tar på sig nostalgiglasögonen och kollar in en av spelvärldens allra finaste konsoler, Dreamcast, och gratulerar den på 15-årsdagen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Varje gång jag får chansen att samla mina numera ganska utspridda vänner runt om i Sverige för en helg av hårdkokt gaming med massor av chips, läsk, profaniteter och allmänna stollerier så finns det alltid ett krav som återkommer. Dreamcast. Dreamcast måste vara med och det kollas snabbt upp vem som har en välfungerande och regionsfri enhet, vem som tar med sig arkadstickar och vem som står för spelen.

Detta missas bara inte. Jag tror faktiskt vänner som rest från Göteborg som vår tidigare programmerare Emil, vår tidigare musikskribent Konrad från Stockholm eller min kusin Halo-rookien Mats från Kiruna skulle vända på fläcken och åka hem igen om jag lät meddela i dörren att jag inte lyckats fixa Dreamcast. Det är verkligen så viktigt, och det ställer såklart frågan vad det är som får en ganska misslyckad konsol, som lades ner halvvägs in i generationen efter katastrofförsäljning, att ändå idag vara så relevant.

En fantastisk spelkonsol
Fortfarande en av de tjusigaste konsolerna som designats enligt oss på Gamereactor.

Låt oss backa bandet närmare 16 år. Jag och chefredaktör Petter känner varandra sedan lång tid tillbaka, och han hade faktiskt kommit över en Dreamcast tidigt från Japan. Jag var egentligen inget stort Sega-fan efter besvikelsen med Saturn, Nintendo 64 begrep jag mig aldrig riktigt på och Playstation var melodin för min del. Så det var med ganska låga förväntningar jag fick en märklig handkontroll trycks i handen, varpå den lekfullt charmiga loggan rullades upp på skärmen, följt av Capcom-diton.

Detta är en annons:

"WELCOME TO POWESTONE WAR" sade en speakerröst innan jag introducerades för ett nytt gäng fighters jag aldrig tidigare. Petter plockade Captain Fokker medan jag själv som då var ordförande i Sveriges största manga/anime-förening valde Ayame. Japanskt skulle det vara. Därefter drog matchen igång och mina ögon höll bokstavligt talat på att falla ur hålorna. Det som utspelades på skärmen var ofattbart.

Inga usla polygonmodeller som till Playstation, medan Nintendo 64 som bara släppts året innan i Sverige kändes som svart/vit Fia med knuff. Och när jag kort därefter fick se Sonic Adventure och sekvensen då Sonic jagades över en bro av en späckhuggare... så... ja... Jag räknar det än idag som den kanske enskilt bästa kicken jag fått av grafik någonsin. Det var en försmak av generationen som skulle hålla på till sent 2005 fast 1998. Året därefter kom konsolen till USA i september, och den 14 oktober till Europa.

En fantastisk spelkonsolEn fantastisk spelkonsol
Tyska publicisten Tivola är orsaken till att Dreamcast i Europa var tvungen att ha en blå logo.

För det är nämligen så att just idag fyller Dreamcast hela 15 år här hos oss. Det var denna dag många av oss - kanske var du en av dem - stod och köade för att få tag på den mjölkvita enheten som hos i Europa fått en blå logo istället för röd och märkligt designade fodral som liksom var öppningsbara från två håll, och gick sönder bara man tittade på dem. Bland premiärspelen saknades Soul Calibur (vilket var lanserat i både Japan och USA) som lockade många, men å andra sidan fanns idag klassiska titlar som Sonic Adventure, Power Stone och Virtua Fighter 3tb.

Detta är en annons:

Vid den här tiden gick Sega fortfarande all-in för att erövra världen med Dreamcast, och i Europa storsatsade de med bland annat sponsring av fotbollsklubbar. Mest anmärkningsvärt Arsenal i Premiere Leage, vilka alltså spelade i Dreamcast-tröjor. Man ska komma ihåg att även om den femte generationens konsoler gick katastrofalt uselt för dem med Saturn, så hade de chockerat spelvärlden rejält genom att ge Nintendo en match med Mega Drive som för alltid bröt deras monopolliknande ställning från NES-eran. Sega kunde bara de ville, men var lite omogna i sin framtoning och sitt sätt att ta fram spel.

En fantastisk spelkonsol
Sega satsade enorma summor pengar på att bli Arsenals huvudsponsor. Pengar som förmodligen hade kunnat användas bättre.

Det här hade egentligen alltid varit ett problem för Sega. Där andra företag ofta beskylls för att bara mjölka uppföljare, var Sega företaget (och är i viss mån än idag) istället ett där fansen bönade och bad om uppföljare men sällan fick några. Och nya koncept är dyra att utveckla, de har ingen fanskara eftersom de är just nya och i Segas fall kändes det ofta som att de fortfarande främst gjorde spelen de själva ville spela i arkadhallarna.

För de gamers som då hade hunnit bli åtminstone tonåringar var detta dock inget minus, inte på långa vägar. Sega levererade originella dunderspel som sällan var sådär perfekta, men som i ännu högre grad än självaste Nintendo var unika spel som inte liknade något man sett tidigare. Att göra ett spel där man skjutsade runt kunder som Crazy Taxi var något halvt obegripligt (kom ihåg att billiga småspel inte existerade när Dreamcast släpptes), men för Sega var det en fullprisidé. Samma sak med Space Channel 5 där vi fick spela en rymdreporter som sjöng in sina inslag, i Sega Bass Fishing satt vi med ett fisketillbehör och väntade på napp, i Typing of Dead skrev (!) man ihjäl zombies med ett tangentbord, i Seaman fanns inget annat mål än att prata med en fisk med människoansikte via mikrofon, I Samba de Amigo skulle det skakas maracas tillsammans med en apa och i Chu Chu Rocket gällde det att lotsa in möss i en raket för att undkomma katterna.

En fantastisk spelkonsolEn fantastisk spelkonsol
Prata med en fisk och spela maracas var två idéer till spel som Sega satsade fullt ut på. Snacka om kontraster mot dagens försiktighet i spelvärlden mot allt som är annorlunda.

Alltihop var glasklara idéer för Sega, men spelarna utöver hardcore-publiken var mer konservativa. De vill ha hockey, bilspel, figurer de kände igen och titlar med normala målsättningar istället för Segas vansinne. Eftersom EA inte ville jobba med Dreamcast så försvann mycket av detta och Sega själva var som ovan nämnt usla på att släppa uppföljare, vilket gjorde att de där långvariga om omtyckta serierna aldrig fanns till formatet.

Dreamcast var kort sagt entusiasternas konsol. Det var valet för alla som verkligen brydde sig om bra och originella spel. Gameplay var alltid i främsta rummet för Sega på bekostnad av realism. Det märks inte minst i deras egna sportspel till formatet såsom exempelvis Virtua Tennis där de båda första spelen än idag hör till de bästa sportspel som någonsin gjorts. Fotbollsspelet Virtua Striker är också hutlöst underhållande och är lika roligt än idag liksom minispelssamlingar som Sega Sports Jam.

Än idag kan folk som helt missade Dreamcast-eran sätta sig hos mig med ovan nämnda sportspel och bli helt fast. De kan bara inte begripa hur underhållande och bra spelen är, och hur lättspelade de är. Oftast krävs bara 2-3 knappar för full kontroll, att jämföra med dagens sportspel där samtliga åtta standardknappar på handkontrollerna oftast har fler än en funktion.

En fantastisk spelkonsolEn fantastisk spelkonsol
Virtua Tennis 2, fortfarande tidernas förmodligen bästa tennisspel.

Ändå var spelen svåra att bemästra. Man kan spela Virtua Tennis i evigheternas evighet och fortfarande bli bättre och bättre. Det finns inte ens ett uns spår av tur i det som händer på planen, allt är rå skicklighet trots att det är så lättspelat. Men allt detta till trots, så var det i synnerhet en genre som kom att dominera till Dreamcast, nämligen fightingen.

Dreamcast fanns under en period då fler bra spel i genren släpptes än någonsin tidigare (eller senare), då både Capcom, Namco, SNK och Sega själva lassade på med allt vad de hade. Det gav Dreamcast-spelarna titlar som Powerstone, Soul Calibur, Vampire Chronicles, Street Fighter III, Street Fighter Alpha 3, Last Blade 2, Garou: Mark of the Wolves, King of Fighters '99 Dream Match, Guilty Gear X, Jojo's Bizarre Adventure, Marvel vs Capcom 2 och Capcom vs SNK 2. Alla är dessa spel jag personligen skulle ge som absolut lägst 8 i betyg och i flera fall 10. Och då har jag inte ens nämnt spel som Tech Romancer, Project Justice: Rival Schools 2, Virtua Fighter 3tb, Mortal Kombat Gold och Dead or Alive 2 - för att inte tala om alla andra suveräna King of Fighters-delar.

En fantastisk spelkonsol
Powerstone var det kanske mest originella fightingspelet till Dreamcast, men det fanns verkligen något för alla i denna genre.

Det går helt enkelt inte att överdriva hur överlägsen Dreamcast var för fightingfansen, vilket ytterligare cementerade den som en hardcore-konsol. Men antalet hardcore-spelare är för litet för att hålla en konsol vid liv och även om Sega senare startade 2K Sports med Visual Concepts som utvecklare av helt suveräna sportspel - så lyckades aldrig den breda massan hitta till konsolen.

Inte heller mastodontsatsningen Shenmue. som än idag står sig som ett av tidernas dyraste spel och är ännu dyrare om man betänker inflationen som varit sedan det släpptes i Japan i december 1999, kunde ändra på detta. Shenmue erbjöd en levande värld att gå runt i, blotta tanken på att kunna öppna byrålådor och se prydligt vikta tröjor i dem var en helt ofattbar tanke vid denna tidpunkt när Grand Theft Auto III fortfarande inte hade släppts. Sega lät oss traska omkring, upptäcka Yokosuka och hitta mysiga bakgårdar samt göra äventyret till vårat eget. Förmodligen hade Shenmue behövt sälja runt tio miljoner för att bli en hygglig framgång, med de sålde i bästa fall en femtedel.

En annan sak Sega gjorde som ruckade på uppfattningen om hur ett TV-spel ska vara, var genom att satsa på en sammanhållen onlinetjänst - Dreamarena. Internet var fortfarande nytt vid denna tidpunkt och de flesta hade modem som väsnades, men det bekymrade inte Sega som bifogade ett modem med varje enhet. I vad som senare säkerligen inspirerat Xbox Live och de onlinetjänster vi har idag, fanns sedan en tjänst att använda. Bland annat kunde man ladda hem minispel till det kreativa minneskortet )mer om det längre ned) till Dreamcast, men framför allt kunde man spela Phantasy Star Online.

En fantastisk spelkonsolEn fantastisk spelkonsol
Phantasy Star Online var det första riktiga fungerande onlinerollspelet till konsol och det var ingen slump att just Sega tog fram det. Bilderna är dock från Gamecube-versionen Phantasy Star Online Episode I & II.

Även det ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Jag vill minnas att jag klockade in över 2000 timmar och gjorde vänner online för livet, varav jag har kontakt med flera än idag. Den sällsamma världen var definitivt inte störst, men som med allt Sega gjorde var grund-gameplay så bra att man kunde spela det om och om igen. Sitta konstruera roliga signaler, prata med andra gamers, byta föremål, lyssna till musiken och Sega överraskade nu och då spelarna med roliga tilltag. Dessutom fanns en kopiös mängd fanservice.

Kort sagt var Dreamcast något alldeles extra. Den hade verkligen spelen, titlarna som var genuint underhållande och som tilltalade de som älskar spel. Jag tänker aldrig säga att det var bättre förr (för det var det inte), men allt är inte bättre idag och just de här spelen som bara var spel och fantastiskt underhållande utan några hjälpmedel, långa introduktioner, avsaknad av utmaning eller idiotförklaring av spelaren är något som delvis gått förlorat idag när vi aldrig ska behöva missa eller anstränga oss i ett spel.

En fantastisk spelkonsol
Sonic Adventure tog oss fullständigt med storm och var den definitiva comebacken för igelkotten som lyste med sin frånvaro med egna nya spel under hela Saturn-eran.

Dagens födelsedagsbarn fyller alltså 15 år gammal, för mig är det i någon slags halvtid i mitt spelintresse, medan jag inser att en del av er som läser inte ens var födda när Dreamcast släpptes. Men den var före sin tid även tekniskt och hade finfin prestanda och stöd för VGA-grafik. Med tanke på att minst 99% av de som spelade vid den här tiden gjorde det på tjock-TV var det ett djärvt grepp. Och ett grepp som gör att spelen ser ganska bra ut än idag medan många spel till exempelvis Playstation 2 gör ont att titta på när man ansluter konsolen till en HDTV.

Handkontrollen förtjänar också att nämnas och är ett smärre under i ergonomi. Kanske inte fullt Gamecube-klass, men heller inte långt därifrån. Den hade dessutom uttag för två skärmförsedda VMU-minneskort, vilket Sega tänkt sig kunde nyttjas i spel på samma sätt som till Wii U idag (även om den monokrona frimärksstora skärmen till VMU givetvis inte kan jämföra med den till Wii U Gamepad så går en del av tankarna igen). I exempelvis Resident Evil Code: Veronica kunde man se hur mycket liv man hade kvar på den lilla skärmen.

En fantastisk spelkonsol
Det länge Dreamcast-exklusiva Resident Evil Code: Veronica är ett av seriens bästa spel och tyvärr ofta förbisett.

Problemen då var samma som till Wii U Gamepad nu dock, att det helt enkelt inte är särskilt behagligt att behöva ta bort blicken från TV:n för att kolla handkontrollen, men det fungerade och visar ändå ambitionen att göra något nytt. Bristerna till handkontrollen var det faktum att sladden gick ut från undersidan (!) vilket Sega löst genom en halvklen utfasning i plasten där man kunde trycka fast den. De lossnade ideligen dock och jag har vänner som antingen tejpade eller limmade fast kablaget på grund av denna ogenomtänkta detalj.

Precis som Sega missade att 3D-spel skulle komma att bli det nya svarta under Saturn-eran, hade de även missat det faktum att förstapersonsskjutare skulle komma att bli en så stor grej under Dreamcast-generationen till konsol att handkontroll idag förmodligen är mer standard än mus och tangentbord i genren. Därför hade handkontrollen bara en analogspak, vilket snabbt kom att hämma konsolen i 3D-spel och leda till nödlösningar som 90-gradersrotationer med L/R-triggerknapparna (analoga triggerknappar var för övrigt också något Sega var först med som standard).

Trots att Sega gjorde så mycket rätt med Dreamcast och trots att den erövrade alla gamers hjärtan, var det dock en annan sak i synnerhet som kom att knäcka konsolen - Sony. Playstation sålde faktiskt inte så överdrivet bra från början, utan det var mitt i generationen det tog fart på allvar. Sega hade inte resurserna att mäta sig ekonomiskt med Sony som då var ett rikt och välmående företag och inte alls samma förlustmaskin som idag. Sony nådde dessutom ut till de breda massorna och lovade brutal prestanda i och med Playstation 2.

En fantastisk spelkonsol
VMU-minneskorten till Dreamcast var små spelenheter man kunde ta med sig. Bland annat hade Powerstone ett bra mini-shoot 'em up och de kunde även nyttjas till att fostra Chaos i Sonic Adventure.

Med facit i hand levde inte Sony riktigt upp till vad de hade utlovat, men Playstation 2 kom att bli den största konsolsuccén någonsin. De enda som överlevde i den totala utskåpningen Sony bjöd på var Microsoft vars plånbok var och är djupare än någon annans samt Nintendo som enligt uppgift ändå lyckades göra en vinst med Gamecube tack vare att de anpassade munnen efter matsäcken. Sega däremot klarade sig inte och fick packa ihop.

Det ska sägas dock att länge var det till Dreamcast man skulle vända sig om man ville spela de snyggaste spelen, även efter att Playstation 2 lanserats. Shenmue utklassade allt och Playstation 2 var så svårutvecklad att spel som Timesplitters, Ridge Racer V och Tekken Tag Tournament inte kunde mäta sig riktigt. Dreamcast hade vissa hårdvarumässiga fördelar trots allt och skulle förmodligen kunnat gå riktigt bra med rätt resurser och bättre styrning.

Totalt såldes runt 11 miljoner Dreamcast under loppet av knappt tre år och 2002 drog Sega ur pluggen. Idag har mycket av företagets japanska expertis försvunnit och otaliga studios lagts ner. Sega är ett lite annat företag idag och släpper allt färre spel som påminner om deras ursprung, men är lyckligtvis pigga på att lansera samlingar med äldre spel så fler ska kunna få ta del av deras digitala skatt.

En fantastisk spelkonsol
I Jet Set Radio fick vi för första gången bekanta oss med cel shading. Sedan Jet Set Radio Future släpptes till Xbox har det dock varit tyst om serien, annat än nyutgåvor.

Dreamcast fortsätter för övrigt, 15 år till trots och 12 år sedan nedläggningen, att få spel släppta tack vare en entusiastscen som inte alls tycks ha några planer på att överge formatet. Så sent som i år släpptes till exempel Redux: Dark Matters, vilket kan beställas av utvecklaren. Som sig bör är det en hardcore-titel av precis det slag som Dreamcast-publiken brukade älska med helt ljuvlig musik. Även Neo XYX har släppts i år och fler lär tillkomma. Jämför med hur få spel som görs till Gamecube, Xbox och till och med Playstation 2 nuförtiden så får du en uppfattning om hur hårdkokt publiken till konsolen faktiskt var.

Det är därför, av just dessa ovan rabblade anledningar som Dreamcast efter 15 år fortfarande är lite extra älskad och har en speciell plats i hjärtat hos många gamers. Den stod liksom med ena benet i dåtiden och andra i framtiden och lät oss avnjuta old school-spel med extra bra grafik och ljud. Och det är därför vännerna är så oerhört mån om att just Dreamcast måste finnas tillgänglig när det vankas spelkvällar, den är helt enkelt oersättlig och ger något vi inte kan få på annat håll. Så har det varit i 15 långa år och jag tror inget kommer ändra på det i framtiden heller - medan andra konsoler kommer och går.

Så stort grattis Dreamcast. Idag fyller du moppe och du gör det med den äran. Hipp, hipp, hurra!

Stort grattis Dreamcast!


Loading next content