Åter till Rapture

Flygturen har nått ungefär halvvägs. Jag befinner mig någonstans över Atlanten i en knökfull Boeing 747-400. En sömnlös resa - som vanligt. Är en sån som sällan kan sova på resande fot. Kollar ut genom fönstret, tänker på Rapture istället. Fantiserar lite. Kanske ligger hon där under ytan och väntar på näste man till rakning?

I en tid då halsbloss var både socialt accepterat och lagligt ombord korsar Jack samma hav. Han tänker på mor, far och den där lilla gården som någonstans i hans minne betyder hemma. Han tänker på det hans föräldrar sa, att han är speciell. Föga visste Jack att han i ögonblicket efter skulle kraschlanda i det kalla vattnet, precis vid portalen till en annan värld. Nästan som om att det vore hans förutbestämda öde.

Men den sanna stjärnan i Bioshock var inte Jack, utan Rapture. En möjligheternas stad där något gått käpprätt åt helvete. Dess invånare injicerar Adam, en drog som muterar generna, ger användaren fysiska fördelar, och som även sätter denna i kontroll över element och tankar. En kollektiv snedtändning senare är undervattensutopin en mardröm där art deco går hand i hand med morbid evolution.

Jag och mitt plan möter lyckligtvis ett angenämare öde, och landar säkert på landningsbanan i San Franciscos internationella flygplats. Himlen är klarblå, temperaturen behaglig, skylinen inbjudande och karaktäristisk. Jag är här för att besöka det bästa av två världar.

Tio år har passerat i Rapture sedan händelserna i föregångaren. Tio, långa år som staden ägnat åt utveckling. Till att pumpa in ännu mer genmodifierande substans i sina ådror. Till att växa sig starkare. Det är verkligen en elakare plats denna gång. Ett ställe Jack aldrig skulle överleva.

Nu axlar man istället rollen som Subject Delta. Den första, lyckade Big Daddy-prototypen. Den allra första som med framgång knutit ett starkt band med en Little Sister (i föregångaren lärde vi oss att Little Sisters och Big Daddys arbetar tillsammans för att upprätthålla stadens ekosystem). Det är en unik varelse. Inte minst för att han, tvärtemot alla andra Big Daddys, besitter en fri vilja. I sin antika dykardräkt är han dessutom stor, respektingivande och ohyggligt stark. Lämpad för det nya Rapture.

Den lilla flicka som betyder allra mest för honom är nu försvunnen. Faktum är att hon spelar en betydande roll för hela Rapture. Man är med andra ord inte den enda som letar efter henne.

Antagonisten i Bioshock 2 heter Sofia Lamb, en tidigare politisk rival till Andrew Ryan, vars hänsynslösa förhållningssätt får Atlas och Ryans lilla disput ett decenium tidigare att framstå som en fjollig cat fight. Lamb är på många sätt och vis sin forne motståndares motpol. Där Ryan hade en väldigt egocentrisk syn på människan, är Lamb en utilitarist som värnar om vad som enligt henne är det bästa för alla. Hon styr med järnhand och är kapabel att sänka stora delar av staden för att hindra din framfart.

Något jag får se prov på i en inledande, gastkramande in game-presentation av spelet. Rör brister, skyddsdörrar ger vika och glas spricker när en hel sektion till slut brakar ihop. Tusen ton vatten väller in, och vore det inte för dykardräkten skulle det varit Game Over redan här. Här får vi samtidigt se hur utforskandet av Rapture kan se ut i Bioshock 2. I sekvenser i likhet med denna kommer man lämna de torra korridorerna och spatsera omkring i total väta. Presentationen fullkomligt river ner applåder från en samlad journalistkår, och jag kan bara ryckas med. Det ser otroligt häftigt ut.

Det är med lättnad jag inser att Bioshock 2 kommer att behålla sin intelligenta, ideologiskt komplexa ton fylld av färgstarka karaktärer och smakfull design. Det är en plats som får de allra flesta spelvärldar att blekna i jämförelse. Nu har man dessutom utvecklat de moraliska dilemman man som spelare kommer att ställas inför.

Man kommer att träffa flertalet normala människor i Rapture som valt ett liv utan Adam. Deras öden är något spelaren kommer att få bestämma över. "Valen man gör har större betydelse för berättelsen denna gång", försäkrar spelets exekutiva producent Alyssa Finley när ämnet kommer på tal. Att i viss mån kunna forma sin egen historia är något som dagens spelpublik nästan kräver, och det är något man kommer att kunna göra mer aktivt i Bioshock 2. Vilket i slutändan givetvis kommer att resultera i minst ett par alternativa finaler.

Valfrihet är verkligen ett av nyckelorden i spelmekaniken i 2K Marines svulstiga uppföljare. I egenskap av att vara Big Daddy modell über tillåts man dual-wielda plasmider (spelets "magier") och vapen. Dessutom kan man kombinera plasmider med varandra. När jag väl får hålla i handkontrollen, prövar jag att sätta ut virvelvindsfällan 'Cyclone Trap' och kastar sedan in lite isande kyla i virveln i form av 'Winter Blast', vilket ger det roande resultatet att anstormande fiender slungas upp i luften samtidigt som de fryser till is. Med ett respektabelt urval vapen (med tillhörande uppgraderingar) och alternativ ammunition samt ett lika trevligt utbud plasmider (även dem utvecklingsbara) så finns det otroligt många sätt man kan gå tillväga när det hettar till.

En intressant detalj angående plasmidernas uppgraderingar är att man faktiskt ser skillnad på, till exempel, eldplasmidens ('Incinirate!') första och tredje steg. Där man i steg ett kastar iväg enstaka eldbollar, kommer man i steg tre kunna spruta en stråle från handen som om den vore en eldkastare.

Och glöm alla vapen från första spelet. Puttrande Tommyguns och feminina pickadoller är inget för stora, håriga (antar jag) män i dykarutrustning. Nu får jag äntligen hantera en Rivet Gun (dock med en annan design än den första spelets Rosie-pappa använde). Under min testsession fick jag också känna på ett tungt maskingevär och en spjutkanon. Det harpunliknande vapnet har en väldigt rolig alternativ raketammunition, som inte bara naglar fast superpundare på väggarna, utan även spränger dem och närstående i luften sekunden efter.

Subject Delta är från början utrustad med en massiv, bensindriven borr som köttar igenom det mesta. Även denna kan så småningom uppgraderas så att den fungerar som en sköld mot inkommande fiendeeld. Och det känns oerhört kraftfullt att, med en slungande armrörelse, göra den där rusningsattacken man själv fruktade i det första spelet.

Det första orosmolnet som bör dyka upp hos er nu, efter att ha lärt om Subject Deltas nästan mech-mässiga styrka, är spelets balans. Kommer man ens behöva anstränga sig nu när protagonisten besitter sådana oerhörda stridsfärdigheter?