Vi spelar Super Mario Galaxy 2

För många kommer följande mening vara allt de behöver veta om Super Mario Galaxy 2: Det har en galax där allt är gigantiskt och Mario är liten.

Mariovärldarna där man går runt bland jättemonster har enligt mig alltid varit de mest intressanta och kreativa. Jag har därför svårt att hålla borta glädjetårarna när jag i London presenteras för Super Mario Galaxy 2, och en galax där allt ser konstigt stort ut.

I en av de första banorna använder jag ett elegant överdimensionerat mynt som språngbräda. När jag landar får jag en chock och nästan fötterna avbitna av en enorm Petey Piranha, som dykt upp från ett stort grönt rör och likt en muräna nafsat efter mig. Ja, Super Mario Galaxy 2 är är ren fan service, som bara Nintendo kan utveckla den.

Den godmodiga dinosaurien Yoshi är också tillbaka och återseendet är minst sagt glatt. I utvalda galaxer kommer du att kunna se små prickiga ägg som med ett litet skutt gör att dinosaurien kläcks. Att kontrollera Mario på Yoshi fungerar som vanligt, med den ändringen att Yoshis långa tunga kan användas i spelet. Genom att peka med sin Wii-fjärr använder du tungan för att svälja fiender (och spotta ut några av dem igen), eller att gunga muntert i vissa sving-punkter.

Det tar lite att vänja sig med Yoshi-styrningen men mycket snart svingar jag som en akrobat mellan pålarna och väl på marken igen sväljer min gröne vän allt som kommer i närheten, och återlämnar med ett spott bomber tillbaka till avsändaren.

Yoshi kommer också att kunna använda diverse power-ups. Demon innehöll två: först en chilipeppar som ger Yoshi eld under fötterna, som enligt vanlig Mario-logik gör att han kan springa upp längs vertikala ytor. Sen en blå mango, som låter Yoshi sväva upp i ballongform.

Du som uppskattade bossfighterna i det förra spelet, lär inte bli besviken av Super Mario Galaxy 2. Skärmen fylldes upp totalt när en drakliknande orm dök upp, och min spontana strategi var desperat flykt, vilket hjälper mycket lite om du är på en planet som är mindre än ovannämnda drake.

Super Mario Galaxy 2 verkar vara utvecklad som sin föregångare med små och stora planeter, i alla möjliga konstiga och omöjliga former. Nintendo har infört checkpointflaggor från tidigare Mario-spel som aktiveras när du rör dem, och sedan ger dig ett ställe att utgå från när du dör.

Faktiskt påminner spelet mycket om sin föregångare. Jag märkte några grafiska putsningar, som en föränderlig himmel när vi flög genom galaxen, men det är mycket litet i spelets tekniska struktur som har förändrats. Mario styrs på exakt samma sätt, och det finns även några saker som återvinns (vilket utvecklarna också sagt att de skulle), såsom de gigantiska bläckfiskvarelserna från föregångaren.

Galaxerna som demon bestod av var dock alla av olika karaktär jämfört med vad vi sett i det föregående spelet. Samma, om inte ännu mer lek med gravitationen finns i tvåan och en galax består av gravitationsfält som ständigt förändras, och jag tackade utvecklarna att de inte gav Mario en animation där han kräks. En annan ny leksak är borren som Mario kan plocka upp och sedan använda för att borra sig igenom planeterna i en rak linje.

Det första spelet kritiserades av vissa för att vara alltför lätt, och utvecklarna har förklarat att det har förändrats i uppföljaren. Själv är jag ganska rutinerad med allt som heter Mario och jag hade inga större problem med demons olika galaxer. Förutom möjligen på en bana, ganska lik en i första spelet där vi var tvungna att samla lila mynt på en enorm bild av Luigi, där plattformarna vi stod på hela tiden försvann. Denna gång försvann inte plattformarna, utan bytte istället plats med tomrum varje gång jag skakade Wii-fjärren. Och jag hade bara fyra minuter på mig att samla 100 mynt. Lurigt!

Det tog några försök, men stjärnan var min, och jublet jag hörde inom mig var öronbedövande. Som en olympisk vinnare kände jag mig, med extatiska fans och en guldmedalj lagd i näven.

Det är den känslan av risk och belöning som de bästa Mario-spelen alltid levererat. Pirret i magen efter ett vågat hopp, där man hoppas kunna landa säkert, och den efterföljande glädje när man gör det. Detta gäller även Super Mario Galaxy 2.

Huruvida utvecklarna har rätt i att man ändrat på svårighetsgraden i spelet är svårt att säga eftersom vi inte vet hur tidigt i spelet demogalaxerna utspelade sig. I slutändan är dock det viktigaste inte svårigheten, utan om du har kul när du spelar det.

Jag hade mycket roligt med demon Nintendo hade till förfogande, och mina fingrar längtar desperat efter att spela hela spelet. Visst, man kan argumentera för att Nintendo tar en säker rutt när man gör samma spel två gånger. Men det har jag inga problem med att köpa, när detta ser ut att bli lika bra som Super Mario Galaxy.

Översättning: Jonas Elfving