En titt på Metroid: Other M

Metroid: Other M har onekligen blivit en vattendelare bland fansen. Varav den klart större biten av fanskaran håller ett krampaktigt konservativt järngrepp om forna dagars spel. De anar oråd inför det kommande "andra m:et". Ett Metroid med större fokus på story som förutom att ta serien i en ny riktning också ska utforska en av spelvärldens mest mytomspunna karaktärer, Samus Aran.

Nintendo har aldrig varit fiender av att låta andra utvecklare göra spel av deras flagskepps-serier. Metroid-spelen här nästan alltid varit en korsbefruktning mellan moderföretaget och någon annan utvecklare och denna gång så är det Team Ninja tillsammans med veteranen Yoshio Sakamoto som ska visa vad de går för. Detta har fått många att höja på ögonbrynen då man lanserat spelet som historiedrivet. Vilket rimmar illa med Team Ninjas tidigare spel som Ninja Gaiden och Dead or Alive, vars berättande har otaliga lager med smält ost över sig.

För Metroid har alltid handlat om isolation, att du spelar en stum betrakterska som ensam och utsatt utforskar lämningar från försvunna världar i mörkret mellan stjärnorna. Det går absolut att beskylla fansen för stenåldersidéal när de föredrar att Samus, deras kvinnliga huvudperson, ska synas men inte höras. Om det nu inte vore så att farhågaorna tyvärr till stor del verkar stämma. Vi kan börja med vad det andra m:et åsyftar. Samus har blivit mamma!

För att stilla alla slaganfall som nu inträffade runt om i Sverige så handlar det inte om någon vanlig telning, utan om den lilla Metroid som flydde tillsammans med Samus i Super Metroid. Other M är alltså en direkt uppföljare till det klassiska Super Nintendo-spelet . Av det vi provspelat så är det också en animeradioteater som korvstoppats med klichéer och dåliga beslut. Team Ninjas eviga koppling till sexism bådar också väldigt illa för ett porträtt av en av spelvärldens mest reserverade och populära kvinnogestalter. Den utlovade "drabbande" och "episka" storyn låter sig alltså än så länge väntas. En del har försökt förklara detta första magplask med kulturella skillnader mellan öst och väst, samt att översättningen inte är riktigt hundra. Vi hoppas utan att höja våra förväntningarna, att det i sådana fall är en röra som de hinner städa upp.

Speltekniskt så utspelar sig Metroid: Other M ur ett 2,5D perspektiv. Du går enligt ett tvådimensionellt plan som i Super Metroid och som ibland tar ut svängarna till en kvasi 3D. Wii-nunchucken har blivit slängd åt sidan och handkontrollen utgörs istället av Wii-moten som tippats på sidan enligt klassiskt NES-snitt. Siktet för Samus plasmavapen har blivit automatiserat istället för den manuella åtta-vägars-diton som tidigare funnits. Stridsmässigt så märks det att det är ett Team Ninja-spel då Samus aldrig varit så fullt-ös-medvetslös i de dynamiska och actionfyllda striderna. Hon påminner betydligt mer om futuristisk ninja än den plogmaskin som vi sett i tidigare spel.

Riktas Wii-moten direkt mot skärmen i fjärrkontrollsposition så byts sidoperspektivet mot ett i första-person. På så vis blir siktet fullt kontrollerat och du kan bruka en större arsenal av vapen och med bättre precision. Det är även ur det här "visirläget" som du kan scanna av din omgivning för att samla information och data likt i Metroid Prime. Om vi gnisslade tänder till storyaspekten av spelet så ler vi istället brett åt det mer actiondrivna nytillskottet till serien. Kontrollen är avskalat simpel samtidigt som den är tajt och makalöst responsiv. Vilket vi väntat oss av ingen mindre än Team Ninja.

Vad som däremot står som ett frågetecken över våra huvuden är spelets presentation. Team Ninja som vanligtvis brukar presterar grafiskt högkalibriga spel har med Other M gjort ett ganska undermåligt jobb. Miljöerna är mer militärbassterila än organiskt radioaktiva vilket gör att de känns väldigt anonyma och en smula tråkiga. Det är alltså inte en brist på nostalgi det handlar om, utan en brist på karaktär.

Vid slutet av dagen verkar det som att förhandssnacket stämt någorlunda kring Other M. Att Team Ninja lyckades leverera på actionavdelningen är det många som är glada över, men få som är överraskade. Att de verkar göra Jerry Bruckheimer-slarvsylta av ett av spelvärldens mest sublima narrativ är det inte heller många som häpnar över, men många som gråter.