Svenska
Gamereactor
artiklar

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?

Gamereactors filmredaktör skriver om problematiken som kommer på köpet när filmbolagen försöker förvandla våra favoritspel till långfilmer...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Att påstå att det har hänt en del i spelvärlden sedan Pong för första gången trollband människor runtom i världen, är som att förklara för Jonas Mäki att man blir varm av att bada bastu. Det säger sig självt. Idag är det få personer som blir särskilt upphetsade av att se några suddiga pixlar forma superprimitiva modeller av tennisrack och boll som studsar omkring på TV-skärmen, men en gång i tiden var det otroligt häftigt.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
Super Mario Bros-filmen anses fortfarande vara en av tidernas sämsta. Många gillade Angelina i rollen som Tomb Raider-hjälten Lara Croft.

Idag är det högupplöst grafik som gäller, medan det på berättarfronten blivit allt mer vanligt att snegla på filmbranschen för att sudda ut gränserna mellan de olika berättarformerna och ge spelarna djupare spelupplevelser genom att inkludera en genomarbetad handling och mer trovärdiga karaktärer. Spel som The Last of Us och The Walking Dead är i mångt och mycket som spelbara filmer fyllda med bra karaktärer, spännande berättande och gripande ögonblick som definitivt kan konkurrera med likvärdiga sekvenser från dess filmiska motsvarigheter.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
The Rock plockar upp BFG:n i Doom: The Movie och röjer loss mot Id Softwares helvetesmonster.
Detta är en annons:

Men trots detta verkar det vara i det närmaste omöjligt att göra någonting vettigt av de otaliga filmatiseringarna av spel som kommit under årens lopp. Vad är då problemet som gör att det blir på det här viset? Vad är det som egentligen gör att det så ofta går så käpprätt åt skogen när spelen ska ta klivet till den vita duken? Med dagens spel som fokuserar mycket på berättandet borde det ju rimligtvis finnas en tacksam grund att ta avstamp ifrån. Det finns de som menar att spel aldrig kommer att göra sig bra på film eftersom den interaktiva biten som spelen i sig erbjuder går om intet i övergången.

Jag köper det inte riktigt. Det är såklart inget tvivel om att en av de stora lockelserna med spel är att du som spelare har kontroll över det som sker på skärmen. Att du är med och fattar beslut som har följder på berättelsen som löper genom spelet. Men resonemanget om att en film baserat på ett spel inte kan bli bra på grund av att filmmediet inte erbjuder den interaktivitet som finns i spelform, känns mest bara som något man kastar ur sig för att göra det väldigt enkelt för sig.

Det har kommit många filmer genom åren som fått mig att sugas in totalt i berättelsen. Som fått mig att glömma bort världen utanför för en stund och bara fokuserat på den fantastiska berättelse som utspelat sig framför mina ögon. Varför skulle inte en TV-spelsfilm kunna ha kapacitet och framförallt möjlighet att skapa samma känslor? I slutändan handlar ju allt om att lyckas producera en bra film oberoende vilket källmaterialet det baseras på. Det är inte svårare än så.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
Far Cry-filmen står sig som något av det absolut sämsta vi någonsin sett.
Detta är en annons:

Problemet tror jag dock handlar mycket om ren och skär okunskap om vad publiken vill ha och inte vill ha i filmerna. Det känns många gånger som om filmskaparna fått för sig att den breda massan som inte har några tidigare erfarenheter av spelen i fråga varken är kapabla eller intresserade av att ta sig igenom trogna filmatiseringar där källmaterialet respekteras fullt ut. Rädslan för att saker och ting ska kännas för "nördiga" har gjort så att det mer är en regel än ett undantag att skoningslöst slakta spelen på dess identitet och byta ut såväl karaktärer som nyckelhändelser från spelen när klivet mellan de olika berättarformerna ska göras.

Som när superamerikanska überamerikanen Guile från Street Fighter av totalt oförklarliga anledningar porträtterades som en amerikan med den kraftigaste belgiska brytningen man kan tänka sig, detta när han hittade till den vita duken i den gräsliga filmatiseringen från 1994. Eller då Uwe Boll fick för sig att söderhavsmiljöerna från Far Cry lika gärna kunde bytas ut mot tråkig barrskog i Kanada. Listan på dessa övertramp kan egentligen göras hur lång som helst, speciellt om vi pratar Uwe Boll som ju är något av en expert på att misshandla TV-spelsadaptationer.

Frågan är bara vilka som filmbolagen tror sig ska glädjas av detta? Man gör spelfansen upprörda genom att inte behandla källmaterialet med respekt och för personerna utan tidigare erfarenhet från spelen i fråga gör det nog varken från eller till om man är trogen spelet eller inte. Varför då inte bara göra som i spelen och glädja alla? Det är en sån enkel lösning på ett problem som Hollywood och andra aktörer som sysslar med att föra över TV-spel till filmform verkar kämpa med som om det vore den svåraste nöten av alla att knäcka. Lösningen är knappast unik för den här artikeln och således borde den under årens lopp ha nått åtminstone någon inblandad i skapandeprocessen bakom dessa filmatiseringar. Ändå fortsätter det komma den ena horribla filmatiseringen efter den andra.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
Hitman-filmen blev förhållandevis lyckad enligt flera av oss på Gamereactor, medan Resident Evil aldrig riktigt fungerat på vita duken.

Ett lysande eller snarare skrämmande exempel på hur extremt fel det kan bli när människor helt utan någon som helst respekt för källmaterialet tar sig an ett älskat spel är filmatiseringen av Super Mario Bros från 1993. Alla som någon gång spelat ett Mario-spel (vilket ju är majoriteten av alla som någon gång rört vid ett spel) vet ett par obestridliga fakta om den fläskiga italienska rörmokaren. Han bär hängselbyxor som ingen annan, har en mustig mustasch och spenderar större delen av sina dagar med att försöka rädda prinsessan Peach från den ondskefulla dinosaurieondingen Bowser genom att kämpa sig igenom den ena färgglada spelvärlden efter den andra.

Det som utan några som helst problem torde ha gjort sig alldeles perfekt på den vita duken med sina lekfulla karaktärer, färgsprudlande omgivningar och härliga känsla av äventyr, blev någonting helt annat i händerna på några av Hollywoods största klåpare genom alla tider. Regissörerna Annabel Jankel och Rocky Morton ville desperat ha en mer vuxen och mörk film, medan filmbolaget i sig strävade efter att göra den barnvänlig i linje med hur spelen såg ut.

Slutresultatet blev något slags märkligt mellanting som egentligen och högst kontradiktoriskt är för hemsk för de allra minsta och alldeles för barnslig för personer som vuxit sig högre än en meter. Inte direkt den mest tacksamma utgångspunkten för att nå ut till en bredare publik. Men problemen slutade knappast där. Rent manusmässigt finns det få storfilmer som varit lika horribla från första till sista stund.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
Street Fighter II blev så utskrattad när den gick upp på bio att filmbolaget funderade på att begrava den.

Här finns med undantag för Hoskins rekorderliga snorbroms egentligen bara likheter till spelet i form av karaktärsnamnen. Luigi har ingen mustasch. King Koopa ser under större delen av filmen ut som en människa med en kycklingfärgad frisyr som bara en blind mamma skulle kunna älska. Goomba-figurerna går omkring i röda kavajer och clementinstora huvuden, inte helt olika fikon till färgen, som verkar ha krympt ordentligt i tvätten.

Det är inte konstigt att John Leguizamo, som spelade Luigi, i sin självbiografi som kom häromåret hävdade att han och medspelaren Bob Hoskins söp sig fulla under större delen av inspelningarna eftersom de snabbt insåg vilken karriärkatastrof som väntade när filmen väl var färdiginspelad. Såhär i efterhand lär Tom Hanks och Dustin Hoffman (som båda uttryckte ett intresse för att spela Mario) känna sig ganska så tacksamma över att de slapp ha med eländet på sina meritlistor. Dennis Hopper slapp inte lika lindrigt undan.

I en intervju med Conan O'Brien berättade Hopper om hur hans unga son en gång frågade varför i hela friden han, som var en så duktig skådespelare, tog på sig rollen som Koopa i en sån skräpfilm. "Well Henry, I did that so you could have shoes", svarade Hopper varpå sonen replikerade "Dad, I don't need shoes that badly". Det är svårt att inte ge honom rätt för det.

TV-spelsfilm: Hur svårt kan det vara?
Silent Hill står sig som den bästa filmen baserad på ett spel, enligt Gamereactor.

Om vi istället fokuserar på när spel behandlats med respekt av filmbolagen blir det genast betydligt svårare att få fingrarna att smattra över tangentbordet och med ett leende på läpparna kasta ur sig den ena titeln efter den andra. Det finns ett fåtal som lyckats med det till synes omöjliga och faktiskt levererat sevärda filmatiseringar som inte mest bara gjort en sugen att huka sig på ett mycket litet träbord och aldrig någonsin vidröra ett TV-spel igen. Det säger dock en del om kvalitén på filmerna överlag när den allra finaste, mest sevärda och överlägset mest respektfulla filmatiseringen av ett spel egentligen inte ens är någon renodlad filmatisering av ett existerande spel.

Jag pratar om Disneyfilmen Röjar-Ralf som utspelar sig i TV-spelens värld. Det är en film som så uppenbart är gjord med den största tänkbara kärleken till spelmediet och som i varenda bildruta osar av hyllningar till både gamla- och nya ansikten med otaliga cameos från kända spelfigurer under filmens gång. En kärlek och respekt som skiner igenom på tok för sällan när det vankas TV-spelsfilm. Hur skulle då en topplista över de fem bästa (eller åtminstone mest lyckade filmatiseringarna) se ut?

De 5 bästa (eller "minst usla"?) spelfilmatiseringarna:

(5) Lara Croft: Tomb Raider
Lite som en otroligt mellanmjölkig version av Nicolas Cage-rullen National Treasure, men likt förbaskat en av de mer underhållande TV-spelsfilmatiseringarna. Angelina Jolie känns bra i rollen som Lara Croft, även om nu Doomsday-hårdingen Rhona Mitra såklart hade varit ännu mer perfekt, medan filmen i sig inte håller tillbaka på vare sig action, underhållning eller kärlek. Regissören Simon West, som även har rysligt underhållande Con Air på sitt samvete, levererar en film som underhåller med simpla medel från första till sista sekund.

(4) Mortal Kombat
Till skillnad från den horribla Street Fighter-filmen, där man inte alls verkade bekymra sig det minsta om att faktiskt inkludera någon form av fighting trots att filmen i sig baserades på ett av tidernas allra mest älskade fightingspel, så är den här förvånansvärt trogen spelet och således proppad med rediga mängder trutsmisk och allsköns pryglande. Karaktärer som Johnny Cage, Sonja och Liu Kang smiskar sig igenom turnerningen mot läbbiga typer som Scorpion, Sub Zero och självaste Shang Tsung, medan Christopher Lambert dyker upp på ett hörn som åskgubben Rayden. En riktigt underhållande och härligt hjärndöd actionrulle som aldrig någonsin tar sig på för stort allvar.

(3) Doom
Mörka korridorer, mustiga karlar, maffiga vapen. Vad mer kan man önska? Regissören Andrzej Bartkowiak och manusförfattarna hade såklart kunnat kasta in lite fler sjysta otäckingar för att hålla sig mer trogen till förlagan och undvika att filmen under vissa partier känns som en extremt generisk zombierulle i rymdmiljö, men samtidigt levereras gott om splattrig action, alltid lika sevärda Karl Urban och en förstapersonssekvens som faktiskt är riktigt cool än idag.

(2) Prince of Persia: The Sands of Time
Fullt ös, medvetslös. Det är parollen som gäller för den här ösiga filmatiseringen. Gyllenhaal är superhunkigt klockren i huvudrollen, damerna fagra och actionsekvenserna tillräckligt underhållande för att man som tittare ska kunna ha överseende med att mycket som händer utanför själva actionmomenten är ganska så ointressant att titta på.

(1) Silent Hill
I Christophe Gans filmatisering av Silent Hill lyckades man inte bara bibehålla en stor del av den kusliga och genuint otäcka stämningen (med pyramidnyllet är det svårt att misslyckas) som genomsyrar spelen, utan undvek också att skriva folk på näsan genom att anta att majoriteten av de som kollade på filmen inte hade någon tidigare relation till spelet i fråga. Att kunggubben Sean Bean var med på ett hörn gjorde knappast saken sämre.

Hur framtiden ser ut för TV-spelsfilmatiseringar är förstås svårt att sia om, men med högbudgetsatsningar på populära spel som Assassin's Creed (med Michael Fassbender i huvudrollen), Splinter Cell och Warcraft med Moon-regissören Duncan Jones bakom rodret på väg att hitta till biograferna inom en inte allt för avlägsen framtid rör det sig knappast om någon utdöende trend. Förhoppningen är bara att Hollywood en vacker dag ska lyckas knäcka koden för hur en vettig spelfilmatisering ska göras och ge oss alla lite hopp om att det faktiskt kan komma ett par sevärda filmer som baseras på spel i framtiden. Kanske dags att pröva Konami-koden, Hollywood? Det kan ju åtminstone inte skada.



Loading next content