Svenska
Gamereactor
artiklar

Imponerande inledningar (1)

I två delar kommer redaktionen att lista två personliga favoritinledningar i spel. I denna första del hinner vi bland annat åka polisbil och gå på opera...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vissa spel har helt enkelt den där inledningen. Den som får oss att gapa stort, gråta en smula och sätta hjärtat i halsgropen. Redaktionen har nu valt ut två favoritintron var och här nedanför kan du beskåda första delen av två. Mycket nöje...

Imponerande inledningar (1)

Oliver Thulin om God of War III
Ordet "episkt" är ett ord jag helst undviker. Det har av min generation slaktats till oigenkännlighet genom användningen av det i helt vardagliga situationer. "Jag åt en episk bratwurst idag", exempelvis.

I fallet God of War III är det dock få ord som bättre beskriver spelets inledning än just "episkt". Om du slår upp ordet i ett uppslagsverk skulle jag inte förvånas om du där får se Kratos arga nuna. Spelet börjar med att du i rollen som Kratos, en halvgud, förklarat krig mot gudarna på Olympus och du har de massiva titanerna på din sida. I hur många andra spel får du använda självaste moder jord, Gaia, som riddjur? Här får du det.

Detta är en annons:

God of War III startar med alla cylindrar på högvarv och spelets första boss i form av havsguden Poseidon möter du redan inom de första fem minuterna. I en svettig och blodig kamp, lika brutal som den är storslagen och lika adrenalinpumpande som den är mångsidig får Poseidon till slut sitt liv berövat från honom. Det sista han ser är Kratos tummar innan de trycks in i den egna skallens ögonhålor. Saftigt.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Andreas Blom om Far Cry 3
När gemene man tänker på chartersemestrar kommer mer än sällan bilder av kritvita stränder, turkosblått vatten och badande i överflöd upp. Inte helt olikt valfri Wing-reklam. Far Cry 3 börjar på samma premisser, fast istället för strandhäng och vattenlekar spenderar Jason och hans kompisgäng tiden med att sparka på palmer, kasta kokosnötter och hoppa fallskärm. Bakfyllan från helvetet dyker dock snabbt upp i form av den skvatt galna psykopaten Vaas.

Detta är en annons:

Från att avslappnat ha kollat på introsekvensen till att, inlåst i en bur, bli konfronterad av Vaas så har pulsen höjts mer än två hack. Inte sjunker den heller då du senare måste smyga för att till sist fly hals över huvud in i djungeln från Vaas rabiata underhuggare som med hjälp av både hund, hagel och helikopter jagar dig. Kvistar, rötter och stenar flyger förbi innan du korsar en hängbro som kollapsar när du kommit halvvägs.

Ett galet spännande intro till ett galet bra spel.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Simon Eriksson om The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay
Riddick är fortfarande en av spelvärldens allra tuffaste huvudpersoner. I början av Starbreezes briljanta Escape From Butcher Bay ligger han fastspänd i ett skepp på väg mot den ökända fängelseön i titeln.

Den spelbara inledningen låter Riddick fantisera om hur de första minuterna utanför skeppet kommer att fortlöpa och demonstrerar beslutsamheten och överlevnadsinstinkten hos vår hjälte. Vi börjar med att vrida nacken av uppkäftige fångvaktaren Johns för att sedan hoppa ned i en ventilationstrumma, gömma lik, sno hagelbössor och knäppa beväpnade patruller. Sedan vaknar vi upp från önsketänkandet och får se vårt nya hem för första gången. Det sker inte som i drömmen.

Butcher Bay visar sig vara lika välbevakat som ryktena påstått. De första trevande stegen innanför fängelsets väggar och skriken från de nya cellkamraterna är dock icke desto mindre minnesvärt. Tack vare sin tunga atmosfär, lysande fingertoppskänsla och ambitiösa upplägg är denna inledning en fantastisk sådan som lade en utmärkt grund för det fortsatta äventyret.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Jonathan Björklund om The Walking Dead (Säsong 1, Episod 1)
Jag ser en handfängslad man i baksätet på en polisbil. Jag vet inte varför han sitter där eller vad han har gjort. Polisen som kör stirrar på mannen i backspegeln och börjar föra en konversation med honom. Jag förväntas välja hans svar. Jag är Lee Everett, huvudpersonen i Telltale Games mästerliga första säsong av The Walking Dead, och jag måste ge svar på frågor jag inte vet något om. Vem är jag?

Det är i mångt och mycket en av anledningarna till varför jag älskar den här inledningen så mycket. Osäkerheten. Både vad gäller dialogen men även vad som händer i bild. Varför drar både polisbilar och helikoptrar förbi så fort med sirenerna på och vad är det egentligen de tjattrar om på polisradion? Och precis när jag börjat känna mig säker med både polisens attityd och hans bils interiör så förändras allt på en chockartad millisekund.

Osäkerheten är tillbaka.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Carl Brännström om Parasite Eve
Har du inte spelat Parasite Eve? Du kanske inte ens känner igen titeln? I så fall... är du inte ensam. Squares modiga (och blodiga) genremix mellan rollspel och skräck släpptes aldrig i Europa när det begav sig 1998. Vilket är ren och skär tragedi. Parasite Eve står sig nämligen som en av studions mest vågade rollspelsepos någonsin. Det räcker med att titta på den fantastiska introsekvensen för att du ska fastna.

Glöm sedvanliga fantasymiljöer; Parasite Eve utspelar sig i ett modernt New York under julhelgen. Snön faller sakta över frihetsgudinnan. Pianomusik ackompanjerar några svepande bilder över den slumrande storstaden. Vi möter Aya Brea, polis, som i inledningen är på en operaföreställning med en nervös kavaljer. De första minuterna ger ingen indikation om vad som kommer att hända. Men under föreställningen bryter mardrömmen ut; från ingenstans börjar skådespelare på scenen och folk i publiken att brinna, alltjämt som operasångerskan sjunger vidare, till synes oberörd av infernot som rasar runtom henne.

Square fjättrade oss från första bildrutan och släppte sedan inte taget förrän äventyret var slut.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Jonas Mäki om Soul Blade
Det var i maj 1997. Playstation var fortfarande hyggligt ny, spel på CD-skivor hade lite magi kvar och jag hade just köpt Soul Blade, föregångaren till det som senare blev Soul Calibur.

Även om jag utifrån speltidningar med tveksamt tryck fattat att det skulle vara något extra, höll jag bokstavligt talat på att tappa andan och försökte hålla kroppsvätskorna i styr när ett makabert påkostat intro med fioler och japansk rock dundrade igång. CD-utrymmet hade vid denna tidpunkt mestadels bestått av "Full Motion Video" där enda kravet på skådespelarna tycktes vara att de var mänskliga och kunde tala. Men det här var något helt annat och kom även att stöpa om hur ett spels intro skulle se ut genom att sätta en ny standard.

Idag är den kanske inte mycket för världen, men musiken ger mig fortfarande gåshud och inget intro har någonsin fått mig att känna att framtiden är här på samma sätt som introt till Soul Blade till Playstation.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Johannes Leander om DayZ
Vi är ganska övertygade om att Bohemia Interactives överlevnadssimulator DayZ aldrig någonsin kommer att bli färdigt. På samma sätt som det aldrig kommer gå att spela färdigt. Det är ett upplevelse som skapas av spelarna själva, snarare än spelskaparnas taffliga försök att regissera fram känsloskalv.

När du vaknar upp helt utelämnad på en strand någonstans på den ryska landsbygden med endast kläderna på din kropp, ett bandage och en ficklampa i din ägo så sker plötsligt något annorlunda. Instinkterna slår till. Föda. Överlevnad. En av tidernas bästa spelintron.

I vetskapen om att precis allt kan hända när du smyger dig mot det intilliggande villaområdet i jakt på förnödenheter för dagen så vaknar känslor i dig som spelare plötsligt till liv. Du har ingen aning om en bandit spanar på dig från ett av husen eller om en zombie vill ta en munsbit från din näsa.
Men någonstans i ovissheten finner du ändå ett driv, en mening att påbörja din resa. Ingen regisserad introsekvens i världen hade gjort det bättre.

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Leo Låby om Bioshock
Först endast en platsbeskrivning: "1960. Mid-Atlantic".
Sedan du själv, sittandes i ett flygplan. Försjunken i tankar om din familj. Spelets titel dyker upp över skärmen. Nästa sak du uppfattar är att planet har kraschat och att du befinner dig nere under vatten. Du kämpar dig upp till ytan och finner dig ensam i ett eldhav mitt ute i Atlanten. Där börjar du spelet.

Bakom flammorna anar du något massivt som reser sig upp mot natthimlen. Så ser du det. En gigantisk monolit till fyrtorn, vars strålkastare lyser upp det annars kompakta atlantiska mörkret. Väl inne i tornet möts du av en gigantisk byst av ideologen Andrew Ryan och orden "No Gods or Kings. Only Man".

Så börjar 2K Games redan odödliga klassiker från 2007. Med ett sådant intro behövs ingen förförståelse eller någon lång och utdragen bakgrundshistoria. Genom briljant regisserad bandesign och den ena spektakulära synen efter den andra håller Bioshock spelaren i ett järngrepp från första minut. Det är med en sann blandning av förskräckelse och fascination man kliver in i batysfären och till tonerna av "Somewhere Beyond the Sea" tar sig ner i djupen för att utforska den utopi som är Rapture. 

Kolla in introt här.

Imponerande inledningar (1)

Jerry Fogselius om The Last of Us
Att i introt få axla rollen som Sarah - Joels dotter - var ett genidrag av Naughty Dog. Från hennes synvinkel möts jag av ett tomt hus, där ledtrådar om det kaos som just har brutit ut uppdagas ju mer jag går omkring. Det är natt och allt är tyst, förutom TV:n som talar om ett främmande virus.

Snart kommer Joel instormandes, följd av en till synes rabiat människa. Förföljaren krossar glasdörren och Joel agerar instinktivt: han skyddar sin dotter genom att skjuta ihjäl inkräktaren. Därefter tar han Sarah i handen och drar med henne ut till bilen. Där kastas både jag som spelare och hon som ovetande dotter in i den värld som plötsligt står i brand.

De infekterade människorna är emellertid inte ensamma om att utgöra ett hot då de skarpladdade och skoningslösa soldaterna är minst lika farliga. Detta är något som både Joel och Sarah får uppleva i den tårdrypande upplösningen till The Last of Us mästerliga inledning, vilket sätter den tvivelaktiga tonen som sedan genomsyrar resten utav förra generationens bästa spel.

Kolla in introt här.

Håll utkik efter andra delen av Imponerande inledningar, som dyker upp inom kort här på sajten...



Loading next content