Svenska
Gamereactor
artiklar

Imponerande Inledningar (2)

Redaktionen fortsätter berätta om inledningar som etsat sig fast i hjärnbarken. Den här gången hänger vi bland annat i Hyrule och på den spanska landsbygden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Imponerande Inledningar (2)

Oliver Thulin om Dead Space
Det börjar i vad som förmodas vara en helt vanlig dag på jobbet för ingenjören Isaac Clarke. Skeppet USG Ishimura, som byggdes för att färdas till främmande planeter, bryta ner dem och utvinna deras naturresurser, har råkat ut för något märkligt. Kommunikationen med hembasen har upphört och Isaacs team skickas ut för att ta reda på vad som hänt och reparera skeppet. Till råga på allt var Isaacs flickvän Nicole stationerad på Ishimura, något som ger honom lite mer personliga motivationer till att ta på sig uppdraget.

Vad som följde var en mardröm av bästa sort. Idag, flera uppföljare och spin-offs senare, är necromorpher inte mycket läskigare än de generiska zombies vi ser i var och vartannat spel men jag kommer aldrig glömma mitt första möte med denna styggelse. Jag kommer heller aldrig glömma den perverst täta atmosfären som genomsyrade spelets inledning.

Det var en suverän start på vad som med facit i hand har blivit en av mina absoluta favoriter i skräckgenren på den förra generationens konsoler.

Detta är en annons:

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Andreas Blom om Grand Theft Auto IV
Det skulle lätt passera som början på en valfri Hollywood-blockbuster. En lätt suggestiv introlåt spelar i bakgrunden medan kameran visar hur en man vid namn Dave blir "behandlad" av en kvinna med ett speciellt lädertillbehör innan den skiftar till Niko Bellic som står och knackar på utanför.

Kort därefter får vi se hur båten The Platypus glider in i hamnen samtidigt som förtexterna flyter in i omgivningen. Niko står tillsammans med en annan man i skeppets för och pratar om varför han har kommit till Amerika medan kameran växlar mellan de båda och resten av besättningen.

Detta är en annons:

När skeppet lagt till och Niko klivit av dröjer det några sekunder innan hans korpulente kusin Roman i sin sunkiga taxi sladdar in, häver sig ut och skriker "Weelcooomee tooo Amerriicca my cousiiiin Niikooo!" för full hals. Niko frågar vid åsyn av bilen vart den så omtalade sportbilen är någonstans varpå Roman svarar att den är på lagning. De sätter sig i bilen och rullar iväg mot vad enligt Roman är "the mansion".

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Simon Eriksson om Mass Effect 2
Om vi pratar om antiklimax här på redaktionen kommer introsekvensen i Mass Effect 2 snabbt på tal. Det börjar förutsägbart och tryggt nog: En stor, kall rymd. En okänd inkräktare i ett jätteskepp. Massiva laserskott som penetrerar vår kära rymdskepp Normandys omgivande skyddsbarriär. Transportsträcka förvandlas till slagfält. Eld, rök, explosioner. Flås, skrik, blod.

Kapten Shepard kämpar sig fram genom glödande lågor och bryter upp metalldörrar för att föra alla till säkerhet i livkapslarna - på ett sätt som bara hjältar gör. När han precis räddat piloten Joker träffas skeppet av ytterligare en attack och tryckvågen får mannen att slungas ut i yttre rymden. I vild förtvivlan kippar han efter luft medan solen går ned vid horisonten och signalerar Shepards död.

Jag minns hur jag försökte hämta andan i precis samma veva och tänkte: "Får verkligen hjältar dö i inledningen? Underbart, Bioware!"

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Jonathan Björklund om Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
George Washington-bron i New York. Regnet bara öser ned som att någon öppnat himlavalvet på vid gavel. Musiken låter lika delar mystisk som olycksbådande när vi ser en man gå där längs med brons promenadgång. Sakta lunkar figuren fram med en tänd cigarett i munnen och en militärgrön regnrock som täcker både kropp och ansikte. Hjärtat gör dubbelhopp och jag hoppas att det är han.

Plötsligt plockar han upp farten. Ett lätt joggande övergår i ett tjurrus på bara några sekunder. Regnrocken flyger iväg för vinden och figuren, som hunnit bli osynlig i processen, gör ett skutt ut över kanten på bron. Musiken brassar igång med både kör, stråk och blås medan mannen hänger från en vajer över floden Hudsons vatten. Plötsligt släpper han taget och faller. Svetten lackar i min panna.

Allt var dock bara en fråga om rätt tid då han landar med en duns, hukandes, på fören av ett enormt fraktfartyg. Då ser jag till slut vem det är. Det är mannen med rösten och bandanan. Han är äntligen tillbaka.

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Carl Brännström om Half-Life 2
Förväntningarna på Half-Life 2 var inte nådiga. Valve visade oss dock redan under de inledande minuterna att det inte fanns någon anledning till tvivel huruvida uppföljaren skulle ha en chans gentemot sin stilbildande föregångare.

Det var en minst sagt omtumlande känsla att kliva på perrongen i City 17. Om möjligt ännu mer omtumlande än den i första Half-Life. Efter att G-Man viskat "Wake up and smell the ashes" till oss i en kort, drömsk mellansekvens anlände vi med tåg till en öststatsinspirerad stad under strikt totalitärt styre av de mystiska Combine.

Kameror surrade runt oss. Storbildsskärmar basunerade ut propaganda och falska intyg om militärstyrkornas välmenande. De karga stadsmiljöerna, med invånare som skyggade under soldaternas batonger och stängsel som skiljde och separerade på allt och alla - ramade in stämningen perfekt. För varje steg vi tog därinne på perrongen kändes det som om hundra ögon följde oss. Vi var fast i City 17, och vi ville aldrig därifrån.

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Jonas Mäki om Final Fantasy VII
Det var inte lätt att följa Final Fantasy - eller japanska rollspel överhuvudtaget för den delen - innan del sju släpptes. Nintendo styrde med järnhand vilka spel som fick översättas, numrerade godtyckligt om dem och skapade ett allmänt kaos. Final Fantasy var därför något som de flesta av oss endast kände till via dyra importspeltidningar eller möjligen svindyra importerade spel som driftiga personer fått fram i en tid då internet ännu inte slagit igenom.

Därför var förväntningarna skyhöga men ändå märkligt förutsättningslösa när Final Fantasy VII startades på min Playstation. En pampig, eskalerande musikslinga mötte mig och lät mig som hastigast träffa Aeris (vila i frid), bekanta mig med Midgard innan jag stenhårt och utan pardon kastades in i ett brutalt överfall till tunga pumpande toner.

Det är en klyscha av rang, men Final Fantasy VII-introt förändrade spelen för mig och fick mig att se på mediet på ett helt nytt sätt. Framtiden var här, och den var underbar. Betydelsen Final Fantasy VII haft på datorrenderade filmer, i synnerhet i spel, kan inte nog betonas och för mig är detta än idag något som ger mig ståpäls. Varje gång.

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Johannes Leander om Super Metroid
"The last Metroid is in captivity... the galaxy is at peace"

Att kalla den första och enda röstgivna dialograden i Super Nintendos absolut bästa spel för något mindre än magnifik vore en grav underdrift. Fylld av så mycket hopp, en optimistisk anda om att Samus bravader genom Metroid II: Return of Samus gett mänskligheten en ny chans. Men metroiderna kan inte tyglas. De är organismer som omöjligen kan läggas i en glasbehållare utan att saker och ting går riktigt, riktigt illa.

Ett nödanrop når henne. Från den rymdstation där metroiden tidigare funnits i fångenskap. Hon anländer. Tystnad råder. Döda forskare ligger i drivor. Den isande atmosfären som omsluter spelaren på vägen nerför rymdstationen är lika total som den panik som uppstår när Samus ärkefiende Ridley uppenbaras. Hon är helt chanslös, måste fly från både Ridley och stationens självförstörelsesekvens endast ledd av den nu hyperventilerande, totalt skräckslagne spelare som håller i handkontrollen. Ett magiskt intro på alla tänkbara sätt.

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Leo Låby om The Legend of Zelda: A Link to the Past
"Hjälp mig. Jag är fånge i slottets fängelsehåla. Jag heter Zelda."

Så inleds det kanske mest ikoniska spelet ur den kanske mest ikoniska av spelserier.

Det nästa som händer är att hjälten Link väcks mitt i natten av sin äldre släkting, som är på väg ut genom dörren med svärd i hand. Han ger Link uppmaningen att stanna hemma och somna om och försvinner sedan ut i den stormiga natten. Yrvaken beger sig Link ut i regnet efter honom, kämpar sig fram till slottet där han hittar sin släkting nedhuggen och döende. "Ta svärdet Link...använd den hemliga tekniken som förts ner i arv av vårt folk," är hans sista ord.

Berättelsen i A Link To The Past är så oförställt grundläggande att den blir rent mytisk. En ond trollkarl, en prinsessa, en hjälte med ett svärd. En uppmaning om att fullfölja ditt öde och rädda kungariket. Hur stereotypt det hela än känns idag så måste man komma ihåg att det här är ett spel från en annan tid. En tid innan det klyschiga hade blivit klyschigt. En tid då det här var något oväntat, något storslaget. Det tar en tillbaka och visar var spelens grundläggande lockelse ligger. I en känsla. I ett löfte om det stora äventyret som väntar.

Kolla in introt här.

Imponerande Inledningar (2)

Jerry Fogselius om Resident Evil 4
Leon S. Kennedy trodde att han hade upplevt sin värsta tid som polis redan under den där första arbetsdagen i Racoon City, i Resident Evil 2. Han trodde fel.

I Resident Evil 4 fick spelaren stifta bekantskap med seriens största kliv rent spelmekaniskt, då kameran nu var låst bakom protagonistens axlar. Skräcken var utbytt mot action, men Capcoms fjärde del bjöd ändå på en del läskigheter. Däribland inledningen, som bjuder på seriens enskilt mest panikframkallande ögonblick.

Platsen: en spansk byhåla. Invånarna: spanska bybor som saknar egen vilja, men som inte alls är några långsamma zombier på vanlig Resident Evil-manér. Nej, istället löper de mot mig med högafflar och yxor i högsta hugg. Jag springer hoppfullt in i ett hus som ser någorlunda säkert ut. När jag kommer in, dyker emellertid en mellansekvens upp: motorsågsmannen introduceras. Han sågar sig snabbt igenom dörren och min futtiga pistol tycks inte göra minsta skada på honom...

Inledningen till Resident Evil 4 är det mest pulshöjande jag varit med om!

Kolla in introt här.

Vilket/vilka inledningar får ditt hjärta att rusa, rysa eller mysa? Berätta för oss i kommentatorsfältet. Del ett i denna artikelserie hittar du på denna länk.



Loading next content