Mikael bufflar sig i World of Warcraft

Som Tauren (en naturälskande ras av tjurvarelser som slagit sig samman med orcherna av hedersskäl snarare än några krigiska ambitioner) börjar jag i en liten by i Mulgore, mitt på kontinenten Kalimdor. Designen på de primitiva husen är avgjort indiansk, komplett med totempålar och skinntält så långt ögat kan nå. Omgivningen består främst av ljuvligt böljande grässlätter där Taurens springförmågor förmodligen kommer att komma väl till pass. Som ung tjurling får jag samma sorts uppdrag som de andra raserna. Först ska en massa icke-agressiva fiender jagas ner och en massa delar samlas ihop, innan jag skickas på några räder mot grisvarelserna i en närbelägen ravin. Samtidigt börjar min resa mot att bli en fullfjädrad (bokstavligen) shaman med en massa magiska krafter, men just nu duger det utmärkt med en spikförsedd planka.

Ganska snart får jag och Shimrock lämna den inmurade slätten och bege oss till en större stad, där ännu fler uppgifter väntar. Men vid det laget är vi trötta bägge två och tar in på ett värdshus. Att spela som Horde-anhängare innebär inga direkta skillnader mot Alliansen förutom att dina kompanjoner är fulare. Det är dock intressant att notera att Horden lever lite farligare. Många av deras områden utnyttjas också av Allians-spelare på högre nivå. På den server jag spelar på går det inte att slåss mot varandra oprovocerat, men det är alltid lite obehagligt när tio gånger starkare fiender springer förbi.

Fast mest spelar jag fortfarande med Silver. På sistone har jag besökt flera av de nyöppnade zonerna, även om det mesta fortfarande är för svårt för stackars Silver, som stannade i växten några månader när alla gamla betafigurer låstes.

Tanaris är ett ökenområde fyllt med skorpioner och annat otäckt. Där har jag bara besökt Gadgetzan, en liten neutral stad dominerad av en stor gladiatorbur. Det ska bli intressant att se vad den ska användas till i framtiden. I övrigt innebär Gadgetzan främst en ny knytpunkt för flygturer, vilket kortar ner restider en aning. I närheten ligger också Shimmering Flats, en stor saltöken där teknikglada gnomer och vättar tävlar mot varandra med raketbilar. En hel industri har vuxit upp runt banan och givetvis finns det massor att göra. En massa basilisker har för vana att promenera in på banan och orsaka olyckor, medan en del gamar har ben som lämpar sig särskilt väl att bygga med. Tröttnar du på att springa runt och hacka fiender kan du alltid sätta dig på läktaren och koppla av med en glass. Själv funderar jag på om man kommer att kunna påverka utgången av loppen med den nya fjärrkontrollen jag har byggt...

De neutrala städerna, särskilt piratstaden Booty Bay nere i Stranglethorn Vales djungler, har sina fördelar. Bland annat kan man där köpa föremål som annars är förbehållna Horden, till exempel exklusiva husdjur som ormar och kackerlackor. Jo, just det, numera finns små harmlösa djur som inte gör något annat än att följa efter dig och se mysiga ut. Sen kan man alltid råka få se en Tauren som fiskar, i full sportfiskemundering...

Som tidigare nämnts finns så kallade Instances, områden som "kopieras upp" för varje grupp som går in. Därför behöver man inte konkurrera med andra om byten, men samtidigt kan man inte hjälpas åt mot de riktigt starka fienderna. Den senaste tiden har jag utforskat Blackfathom Deeps, ett underjordiskt grottsystem som är delvis översvämmat. Där blir det massor av både simmande och plattformshoppande. Raka motsatsen är Gnomeregan, gnomernas före detta hemvist, som nu är fylld av radioaktiva monster och maskiner som löpt amok. En kul detalj där är tvättmaskinen som rengör smutsiga föremål och slår in dem i paket - vad som döljer sig under all smuts blir en överraskning! Och så blir det faktiskt en del smygande när vandrande alarmsystem patrullerar korridorerna och kallar på förstärkningar om ni blir upptäckta.

Varje yrke har med jämna mellanrum exklusiva uppdrag som ska utföras för att ge nya prylar. Paladins får till exempel samla på sig en hel rad ovanliga material för att kunna bygga en mäktig helig hammare, medan druider får lära sig att förvandla sig till nya djurformer. Krigare är lite tråkigare i det avseendet - våra uppdrag leder mest till nya vapen eller rustningar. Mitt senaste tog mig till en eremit, som visade sig vara ett troll, uppe i bergen. Han skickade mig på insamlingsturné runt Azeroth (tyvärr är många uppdrag upplagda på det viset) för att hitta de ingredienser han behövde. När jag väl hade samlat på mig Livsrot och en hel påse med trollöron körde jag fast uppe i Alrathi Highlands. De elementarer jag skulle besegra var helt enkelt för starka. Men då hörde jag av mig till vårt gille och ganska snart kom en av våra mäktigare medlemmar ridande över kullarna på sin stora stridshäst (fett med avundsjuka, jag längtar till rang 40 då man kan börja rida). Med honom på min sida gick det snabbt att banka fiende och resan gick tillbaka till trollgubben i bergen. Efter att ha besegrat det vindmonster han frammanade fick jag äntligen min belöning. En fantastiskt bra yxa... och jag som slutat med sånt sedan jag fick tag i ett spjut? Hrmpf!

En stämningsfull nyhet är dödsvärlden där du springer omkring tills du lyckas återuppliva dig själv. Förut var det bara lite mysko ljud i bakgrunden, men nu är det riktigt läckert med blått ljus, suddiga skepnader och skarp kontrast. Det är nästan så att man vill få stryk ibland bara för att få kolla in dödsvärlden.

Mina äventyr i World of Warcraft fortsätter alltså. Det blir inte direkt tråkigare med tiden och jag är rädd att en stor del av det närmaste året kommer att gå åt till det här spelet, trots alla storspel som släpps i höst. Redan som beta är det vanebildande och ruggigt kul, jag fruktar å min fritids vägnar hur bra det kommer att bli i färdigt skick.

Läs mer:
Tomas förtitt på World of Warcraft
Ett brev från World of Warcraft
Krig, brev och riddjur i nya World of Warcraft