Svenska
Gamereactor
artiklar

Förbered för fosterställning

Redaktionen har med en enorm kraftsamling satt sig ner för att minnas de tragiska spelögonblick som vi helst bara skulle vilja glömma...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vissa spelögonblick borde inte få äga rum. Det finns scener i spel som vi än idag inte har kunnat acceptera. Vi på redaktionen har med tårar i ögonen och klump i halsen satt oss ned för att vaska fram våra allra mest känslosamma, sorgliga spelminnen. Innan du läser denna artikel, vill vi varna dig för ordentliga spoilers. Nu när spoilervarningen är utfärdad, är det dags att ta fram näsduken och förbereda dig för fosterställning...

Förbered för fosterställning

Simon om Heavy Rain: Den sjuke doktorns drink
Hur långt är du villig att gå?

När Heavy Rain släpptes hade jag aldrig spelat något liknande förut. De moraliska valen var överallt och jag tvingades utföra handlingar som testade min etik och plågade mitt samvete dagar till ända. Jag minns en scen som särskilt påfrestande. Madison knackar på dörren för att undersöka den man vars lägenhet användes till att sätta Ethan genom det första provet, nämligen fingerhuggningen.

Detta är en annons:

En pensionerad förskrivare öppnar. Han spanar genast in Madison lite halvsliskigt för att genast bjuda henne på en drink. Som den naiva flicka hon är accepterar hon glaset och hoppas på att kunna syna stället efter ledtrådar, så snart de obligatoriska nödlögnerna om vad hon vill, är över. Vätskan visar sig dock inte vara jättenyttig. Snart vaknar hon upp i källaren, fastspänd på en bår, med doktorn redo att borra tusen hål i huden. Han skrattar, hon skriker. Plötsligt ringer dörrklockan på övervåningen och ritualen avbryts för ett ögonblick då det oväntade besöket ska avlägsnas.

Madison tar tillfället i akt. Med hjälp av foten lyckas hon greppa tag i borren och därigenom arbeta bort repen. I samma stund återvänder mardrömsdoktorn för att fortsätta utövningen, men en kamp bryter ut. Tre, fyra, fem hugg. Skrik. Sedan... Tystnad. En förlorad knappsekvens senare och Madison är död. För alltid. Min favoritkaraktär är nu borta ur Heavy Rain för gott, på grund av mitt agerande. Jag var villig att gå hela vägen och hade gått för långt. Snacka om känslosamt.

Förbered för fosterställning

Jerry om Shadow of the Colossus: En fallen färdkamrat
Världen som Fumita Ueda har skapat är öde, landskapet är vidsträckt och tomt så när som på några ödlor och fåglar. Någonstans strövar 16 kolosser, totalt omedvetna om att jag är på väg att dräpa dem för att rädda min älskade. Om det inte vore för min häst Agro, skulle resan ha blivit både outhärdligt lång och outhärdligt ensam.

Detta är en annons:

Mellan alla platser där en ny koloss väntar, befinner jag mig nästan konstant på hästryggen. Utan att utbyta några ord, skapas ett band mellan mig och Agro som jag inte har upplevt i något annat spel vare sig före eller efter Shadow of the Colossus. Hästen är min färdkamrat och den enda levande kompanjonen i denna karga värld, där till och med kolosserna tycks ha sitt ursprung i själva jorden. Agro sprudlar av liv, vilket står i stark kontrast till landskapet vi befinner oss i och de enorma varelser vi är på jakt efter. Utan honom skulle jag inte komma någonstans. Utan honom skulle mitt mod falla.

Istället är det Agro som faller. På tröskeln till den allra sista kolossen, väntar en slutgiltig passage i form av den uråldriga stenbro som ska ta mig och hästen in till den gigantiska slutbossen. Jag får emellertid kliva in ensam... När Agro gör sitt språng och sätter sina hovar mot den bräckliga stenbron, skälver marken till och stenarna börjar rasa. Jag själv kommer undan med nöd och näppe, men tvingas se när min enda vän tumlar ned i den djupa avgrunden. Att möta den sista kolossen ter sig plötsligt som en omöjlig uppgift, då Agro stal med sig allt mitt mod i sitt fall.

Förbered för fosterställning

Jonathan om Metal Gear Solid: Dansa med vargar och en orm
Jag minns hur glad jag var när den där sista stapeln av Sniper Wolfs hälsa gick bort. Det där sista skottet från mitt krypskyttegevär satt likt ett smäck helt enkelt. Jag log och kände hur himmelskt segerns sötma faktiskt smakade. Äntligen hade hon som skadeskjutit Meryl och dessutom hotat och hånat mig fått sitt straff. Men glädjen var kortlivad. Och när hon, blodig och sönderskjuten, ligger där på marken och berättar sin livshistoria så börjar en klump sakteligen att byggas upp i min mage.

Hon berättar hur hon, som föddes och fostrades i krigets hetta och såg vänner och familj bli mördade framför hennes ögon, vill hämnas på omvärlden som vägrade se de kval hon genomled. Hon säger att hon i jakten på hämnd glömde sin heder och nu inte är mer än en skamfläck för sitt folk. Mitt hjärta brister sakta men säkert för varje ord som hon yttrar. Men Snake, som har all anledning att hata henne, förklarar för henne att hon inte har något att skämmas för. Att hon är en stolt varelse. En form av respekt mellan de två visar sig. Det känns lite bättre.

Men när Snake står där med laddad pistol, redo att leda henne in i den eviga vilan så dyker Otacon upp. Med rösten fylld av gråt så bedyrar han sin kärlek för henne och magen på mig knyter sig än en gång. Och när Sniper Wolf, omgiven av vargar och med sitt gevär i famnen, ber Snake att frige henne från jordelivet så blir mina ögon än idag tämligen fuktiga. Ett tårfyllt avsked som står emot tidens tand.

Förbered för fosterställning

Aldin om The Last of Us: Joels svek mot Ellie
Ellie rymmer efter att ha fått reda på att Joel tänker överlämna ansvaret för henne till Tommy. Bröderna hinner ifatt henne på en övergiven ranch, där Joel hittar henne sittandes vid ett fönster. Här börjar ett av de starkaste spelögonblicken jag någonsin har upplevt.

Ellie vill att Joel ska erkänna att han velat göra sig av med henne hela tiden. Joel avstår från att svara. En hätsk stämning byggs upp där båda karaktärer försöker förklara för den andra sin ståndpunkt. Det hela kulminerar i att Joel sätter ner foten och säger att Tommy kommer hantera situationen bättre. "Jag är inte hon..." säger Ellie plötsligt. Det räcker. Den där lilla meningen räcker för att jag ska sluta andas ett litet tag. Man nämner inte Joels bortgångna dotter. Joel vänder sig, hans ögon börjar rycka i ett försök att tygla sin ilska och han markerar för Ellie med skarp ton att hon är på riktigt tunn is. Ellie vägrar ge sig. Hon framhåller att alla hon någonsin brytt sig om antingen har lämnat henne eller dött... utom Joel.

Hon klarar inte av att förlora honom också. Ellie öppnar upp sig och erkänner att ifall han lämnar henne kommer hon bli mer rädd än vad hon redan är. När hon puttar Joel i samband med att ha levererat den repliken, börjar tårkanalerna sakta fyllas. Jag inser att hon, trots allt som hänt, är ett barn. Ett barn som behöver någon vid sin sida. Inte bara någon, hon behöver Joel. Tillsammans med Gustavo Santaolallas underbara gitarrstämma i bakgrunden gör detta att jag inte kan göra annat än att inta fosterställning och ge efter för tårarna.

Förbered för fosterställning

Oliver om Halo 4: Ett artificiellt men verkligt farväl
Det borde inte rimligtvis ha påverkat mig på det sätt som det faktiskt gjorde, Cortanas "död". Halo-serien har inte direkt varit känd för att bjuda på känslomässigt tunga berättelser. Det handlar ju trots allt om elaka och fanatiska rymdvarelser som behöver utrotas innan de lyckas i sitt uppdrag att utrota oss. Men ända sedan vi började vår resa i Halo: Combat Evolved, har Master Chief och hans AI-kompanjon varit oskiljaktiga. Inte ens när Cortana valde att stanna kvar på fiendens stjärnkryssare i slutet av uppföljaren var de helt åtskilda.

Och Halo 4 bjöd på en mer personlig berättelse än sina föregångare. Denna gång var det till en början två vänner, helt isolerade från omvärlden ("omuniversumet"?) som kort och gott behövde hitta ett sätt att ta sig hem. Visst blir det mycket större än så på vägen och visst ställs mänsklighetens existens inför fara än en gång, men i hjärtat av vad som är Halo 4 har vi en berättelse om mänsklighet, dödlighet och vänskap mellan två vitt skilda väsen.

Jag visste att Cortana var döende. Artificiella intelligenser som hon lever inte längre än ett fåtal år, men jag trodde ändå att de skulle hinna hitta en lösning på hennes dilemma, trots att jag bevittnat henne systematiskt förlora förståndet genom resans gång. Så blev det inte och jag kände mig, precis som Master Chief själv gjorde, plötsligt väldigt ensam när hon var borta. Jag var inte hel längre. Min vägvisare och min, hur ironiskt det än må låta, mänskliga koppling hade bara upphört att finnas.

Mest knäckande av allt är dock en specifik sak som hon sade till mig innan spelets sista uppdrag: "They'll pair you with another AI. Maybe even another Cortana model if Halsey lets them... It won't be me. You know that, right?"

Förbered för fosterställning

Fredrik om Final Fantasy VII: En plötslig kniv för den oskyldige
Final Fantasy VII lyckades skaka om en hel spelvärld på ett sätt som inte många andra spel har lyckats göra. Det var det perfekta rollspelet som bland annat bjöd på en gripande och känslofylld berättelse, utöver ett annars suveränt gameplay. Framför allt lyckades Square Enix med konststycket att få mig förälskad i en speciell karaktär vid första ögonkontakt. Jag pratar naturligtvis om den lilla blomsterflickan Aerith.

För varje sekund som gick, blev känslorna starkare och starkare. Aerith var inte bara en duktig krigare, hon var också den som rent emotionellt brydde sig om andra människor mer än vad många andra karaktärer i Midgar gjorde. Därefter - som ett våldsamt blixtnedslag från klar himmel - tittade Sepiroth fram och stack sitt svärd i ryggen på blomsterflickan, som hastigt föll ner framför Cloud - rätt i hans famn.

Den sorgsna musiken som spelades i takt med att Sepiroth hånskrattade åt hennes död, fick mig att fälla tårar. Jag grät floder och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. De första nätterna hade jag till och med svårt att sova och svor i ohyggliga mängder över varför en utvecklare skulle utsätta mig för en sådan tortyr. Trots att jag avskydde Aeriths död, lyckades Square Enix fullkomligt med hela denna känslomässiga scen. Resten av mitt äventyr blev till en enda stor pina, jag visste stundtals inte riktigt om jag hade orken att fortsätta. Men jag gjorde det ändå. Jag hade trots allt som avsikt att fullfölja mitt äventyr och kräva min hämnd över Aeriths drastiska död.

Förbered för fosterställning

Leo om The Walking Dead (Episod 6, Säsong 1): Lees sista lärdomar
I rollen som Lee har du under sex avsnitt av zombiemörker försökt göra ditt bästa för att ta hand om den 9-åriga flickan Clementine, i en värld full av vandrande döda. Lee har försökt skydda henne. Han har försökt göra henne stark. Försökt lära henne att överleva. Från deras första möte genom hela säsongen, har deras relation utvecklats till den punkt där Lee blivit mycket mer än en förälder för henne. Till slut händer dock det som inte får hända. Lee blir biten. Det som person efter person har upprepat för Lee under spelets gång har blivit verklighet: "Du kommer inte kunna skydda henne för alltid."

Efter att med en sista kraftansträngning ha räddat Clementine från sin kidnappare är Lees krafter i säsongens sista scen nu helt slut. Ensamma i en övergiven vaktkur tvingas de två ta ett sista utdraget avsked. In i det sista försöker Lee ge henne råd. "Var försiktig", "Klipp håret kort". Hon nickar, lovar medan tårarna rinner ned för hennes kinder. Insikten om hur ensamma de kommer vara utan varandra slår mig. Hur det enda de har haft i den här världen har varit varandra. Hur om några ögonblick inte ens det kommer finnas kvar. För efter alla förmaningar och avsked återstår till slut endast det oundvikliga. Den sista handlingen.

"Du måste skjuta mig Clem." En sanning som de såväl som jag innerst inne vetat om hela tiden, men som vi inte velat ta i. När orden yttras högt är det som att något går sönder. Långsamt lyfter Clementine pistolen. Jag försöker intala mig själv att hon är stark nog. Att hon kommer klara sig.

Förbered för fosterställning

Andreas om Red Dead Redemption: Johns sista dragning
Efter att ha fångat in alla sina kumpaner och uppfyllt sin del av avtalet återgår John till sin ranch, där hans familj som regeringen utlovat, väntar. Några dagar går, innan armén en dag kommer till gården. Efter att ha hållit tillbaka vågor av soldater har familjen stängt in sig i ladan där John placerar sin son och hustru på hästryggen innan hästen galopperar iväg.

Ensam kvar kikar John ut genom ladudörrarnas glipor, och med en djup suck inser vad som måste ske. Han slår upp dörrarna på vid gavel, möter väggen av soldater med Dead-Eye, men hinner inte fälla alla innan de i sin tur tömmer sina gevär och fyller honom med kulor. Dödligt sårad segar John ihop. Under Edgar Ross iskalla blick faller han bakåt, drar ett sista andetag och dör i en pöl av sitt eget blod. Scenen är inte bara filmiskt regisserad utan också storymässigt avslutande.

Det som Edgar Ross (och regeringen) gör är att de verkligen rensar Western på bovar, och struntar blankt i avtalet med Marston. Han är lika mycket laglös som hans kumpaner var och han måste också försvinna innan uppdraget är slutfört. På samma gång är det hjärtskärande och grymt. Handlingen visar att andra chanser inte existerar, att så fort man gjort ett val, är markerad för livet samt att även det starkaste av löften kan vara ren lögn. "Blessed are the peacekeeper" står det på Johns gravsten. Han har äntligen räddat sin familj, fått lugn och ro. Och sin upprättelse. Grymt, vackert och episkt. Detta är mitt emotionellt starkaste spelminne.

Vilka spelsekvenser har fått er läsare att krypa upp i fosterställning?



Loading next content