Vi spelar The Witcher 2

Det första The Witcher hade ...det. Det där lilla extra, svårdefinierade som håller fast en i spelvärlden och vägrar släppa taget. Nu pular CD Projekts polacker med uppföljaren och efter att ha bjussats på en förtitt är vi heltända. Vänta dig ljuvligt krispig fantasygrafik, medryckande strider, fränt dialogsystem och en bläckfiskboss som inte ens ryms på skärmen...

Svärd- och magikunnige Geralt återvänder och hans främsta fiender denna gång är en alvspion vid namn Iorveth och en mystisk, mordisk figur kallad Kingslayer. I sitt sällskap har Geralt rödhåriga besvärjerskebruden Triss Merrigoild från det första spelet samt råbarkade millitären Vernon Roche.

I den sekvens Gamereactor fått titta på undersöker trion skogarna kring staden Flotsam. Under skogspromenaden gnabbas det i sköna dialoger, men småpratet avbryts plötsligt då nämnda stygg-alv Iorveths spetsiga öron dyker upp bakom en dunge. En strålande stridsscen där Triss använder sina magikrafter till näsblodsnivå tar sin början och helheten ser briljant ut.

Första intrycket, som så ofta det visuella, är alltså mycket gott. Omgivningarna i The Witcher 2: Assassins of Kings är knivskarpa och den lummiga skogen är riktigt mysig att bara stå still och titta på. Ansiktsanimationerna är av världsklass och ett nytt system för att generera dygnscykler, ljus och skuggor hjälper till att skapa såväl läckra som realistiska världar. Själv fastnar jag för småsaker som då Geralt spränger en trätunna till flisor, varpå byfolket samlas kring både oredan och mig i ett snyggt myller.

När Geralt och hans gäng närmar sig staden Flotsams torg för en hängning som måste förhindras får jag ta del av The Witcher 2: Assassins of Kings nya dialogsystem. Vi kan nu välja inriktning på våra svar och handlingar lättare. Geralt kan dra svärd direkt och försöka hugga ner sina dinglande vänner, eller starta ett uppror bland pöbeln som beskådar avrättningen.

När en byhöjdare dyker upp kan vi tala honom till rätta eller välja en mer aggressiv approach. Visst, val av denna typ har vi upplevt i många rollspel tidigare, men i The Witcher 2: Assassins of Kings görs det med genomarbetat djup och finess.

Striderna följer samma blodiga, intensiva spår som i ettan och man har inte sparat på blodstänket denna gång. Avrättningsmanövrarna är ännu mer intrikata och svärdduellerna trivsamt pulshöjande. Man har förenklat striderna och nu krävs inte längre de tajmade knapptryckningarna från föregångaren. Vi kan alltså svinga svärd lite hur vi vill, men även knyta ihop manövrar som attacker och defensiva rullningar.

Biffiga bossar bjuder också upp till dödsdans, och en strid med en gigantisk, bläckfiskliknande "tentadrake" imponerade särskilt. Att lägga ut fällor på strategiska platser och mosa odjuret tentakel efter tentakel var ett nöje, och tillsammans med musiken och ett elegant kameraarbete blev bossfighten en riktigt pampig utmaning.

Presentationen av The Witcher 2: Assassins of Kings som vi fick se var dvärgkort och med den planerade 2011-releasen finns mycket utvecklingstid kvar. Det hindrar oss inte från att redan nu börja sukta efter äventyret, vilket med stor säkerhet blir ett av de fränaste rollspelen nästa år. The Witcher 2 ser ut att bli enormt tufft, snyggt och blodrött - precis som vår favoritkaraktär Triss Merrigold alltså.