Jag är en usel spelpedagog

Spelbranschen är misogyn. Exkluderande. Svår att förstå. Pubertal, omogen. Den sparkar dig i pungen, om du har en. Om inte så ber den dig bre en macka istället. Spelbranschen kan, för den nyfikne men oinsatte, vara ekvivalent med att gå vilse i ett främmande land och fråga efter vägen på ett tungomål ingen förstår. Det är i alla fall vad jag har hört. Vad jag har läst. Så bransch-kritiken brukar låta när den ventileras på sociala medier eller luftas hos slutna krogsällskap efter att lovorden kring surdegsbakning och höjd energiskatt tagit slut.

För mig, infisen, skäggig spelnörd sedan drygt 20 år tillbaka, är det dock svårt att föreställa sig exakt hur spelbranschen faktiskt ter sig för den utomstående. Även om jag inte tillhör den ljusskygga skaran som praktiserar hobby-Tourettes i headsets, kallar kvinnliga spelare för ord som rimmar på Nora eller ger morsan en lavett för att hon råkar gå i vägen för TV:n - är jag inte heller någon pionjär när det kommer till att bemöta och vägleda människor som inte är insatta i spelvärlden. I synnerhet inte när det handlar om personer i min egen närhet. Där är jag en total katastrof. En vandrande antites till allt vad tålamod och pedagogik heter.

När Grand Theft Auto: Vice City släpptes 2002 skulle min lillasyster - norra Sveriges största fan av motorer och eld - provspela. Hon grabbade tag i ett automatgevär, började spreja kulor åt alla håll. Polisen kom. Lillasyster försökte peppra dem men bommande helt och dog. Hon började om. Dog igen. Blev förbannad. Började om. Dog. "Du måste auto aima på dem!" skrek jag.
- Vaaa i helvete ä auto äiijma?
- Så du träffar!
- Jomen heeeelvete ja förschöök ju men de schuut ju på mä hela tid'n!

En gång, jag tror det var 2007, pekade en klasskompis på min Xbox 360 och frågade på bred stockholmska: "Är det där en sån där Super Maaaario?" Frågan trillade ner som en brustablett i mitt stilla sinnes vattenglas. Även om svaret var rätt uppenbart ("nej") kunde jag under de kommande sekunderna inte förmå mig säga något. Tänkte: Visst måste människan se skillnad på en svart, plastig spelkonsol och en rultig rörmokare med porrfilmsmustasch? Frågan var dock 100 procent seriös. Klasskompisen visste inte. Jag brottades med impulsen att svara att det var "en Sonic" men sa: "Det är en Xbox 360." Klasskompisen nickade. Tog in informationen. Sög på den en stund. Sedan kom följdfrågan: "Har du Super Mario på den?" Jag stirrade. Idag har vi ingen kontakt.

Sex år senare skulle min flickvän, på min inrådan, testa The Elder Scrolls V: Skyrim. Jag var så stolt över henne. Tyckte initialt att det var lite gulligt när hon kämpade med spelkontrollen. När hon gick in i väggar, måttade svärdhugg ut i tomma intet och fastnade i hörn. "Du måste använda både vänster och höger styrspak, älskling", sa jag. Efter tio minuter lät det: "Nej! Båda spakarna! Samtidigt!" Ytterligare tio minuter senare var tålamodet som bortblåst och pedagogiken lika frånvarande som spelglädjen: "Men helvete älskling! Båda spakarna! Nej, tryck X! Inte fyrkant! X! Du måste ju unsheata svärdet först! Unsheata svärdet! Du kan inte slåss om du INTE UNSHEATAR!" Ett år senare gjorde vi slut.

Hur gärna jag än skulle vilja måla upp mig själv som den hjälpsamma guiden som likt Musse Pigg i Kingdom Hearts sträcker ut en hjälpande hand till alla som ber om den faller det alltid på min bristande förmåga att förklara saker och mitt pinsamt korta tålamod. Jag är som min pappa som kan öppna en kökslåda i jakt på en sax och skrika "Det finns ingen sax här!" innan han ens lyft på saker och verkligen kollat. Jag tar ofta saker som en oinsatt inte förstår sig på för givet.

När jag skriver för Gamereactor vet jag vad jag har för publik och kan förutsätta vissa grundkunskaper hos läsarna. Jag behöver inte förklara vem som äger rättigheterna till Mario eller varför det inte är effektivt att springa in i väggar och vägra dra svärdet ur skidan i Skyrim. Men alla har inte ägnat 5000 timmar av sin barndom till att nöta sönder allsköns handkontroller framför tjockteven. Alla vet inte att du bör låsa siktet när du försöker peppra poliser eller pensionärer i Grand Theft Auto: Vice City, än mindre hur du gör det samtidigt som du brottas med två styrspakar och en kamera som ideligen letar sig åt fel håll.

Jag glömmer. Hela tiden, så fort jag rör mig i det där vi kallar IRL. Jag glömmer bort hur det är att inte förstå branschen och dess svengelska diskurser. Hur överväldigande, ofta kanske rentav skrämmande, den känns för den vanlige tågpendlaren som tröttnat på Wordfeud och drömmer om att festa till resorna med lite Super Mario. Jag måste bättra mig. Börja visa förståelse. Ha tålamod. Hur ska jag annars kunna introducera allt det underbara som spelvärlden faktiskt har att erbjuda? Det vore fruktansvärt om jag sitter där i soffan om några år med en jollrande unge, lirar Bloodborne 2: Impossible Mega Death Edition och skrikvrålar helt osammanhängande instruktioner ("Sug inte på handen! Båda händerna på handkontrollen! Du måste unsheata svärdet! Tryck fyrkant!") och i samma veva kväver ungens spellust så till den grad att han istället börjar lira... vad heter det, sån där fotboll.