Inlevelse är överskattat

Spelbranschen har alltid dragits med många svåröversatta engelska termer. En sådan term är "immersion". Ett ord som brukar översättas till "inlevelse". En mer precis tolkning av ordet skulle kunna vara ungefär "upplevelsen av att sjunka in i eller omslutas av något". Inget konstigt med det. Det anmärkningsvärda med termen är istället hur termen idag har fått en orimligt upplyft status inom spelvärlden. Det är framförallt utvecklarna bakom de största speltitlarna som idag skryter vitt och brett om hur de ska göra sina spel mer "immersiva" och hur vi som spelare kommer "känna att vi är där på riktigt".

Samtidigt bryr man sig allt mindre verkar bry sig om spelmekaniskt nytänk. Missförstå mig rätt nu: självklart är det bra med inlevelsefulla spelupplevelser. Det vore idiotiskt att säga något annat. Problemet är bara att begreppet immersion idag överanvänds, och dessutom på ett enligt mig väldigt enahanda sätt. Ordet har nämligen gått från att beskriva just graden av inlevelse till att idag i princip ses som synonymt med kvalitet. Dessutom talar man idag när man talar om immersion nästan bara om den audiovisuella inlevelsen. Det vill säga att grafiken, ljudet, ljuset, skuggorna och spelvärlden känns realistiska, dynamiska och verklighetstrogna.

Att spelet ger just känslan av att man "är där på riktigt". I dess ursprungliga bemärkelse syftar ordet immersion lika mycket, om inte mer, på känslan av att uppslukas av en utmanande uppgift eller en engagerande berättelse. Märkligt nog (eller inte) så pratas det knappt alls om den typen av immersion när stora speltitlar marknadsförs. Allt fokus hamnar istället på just den audiovisuella immersionen, på att vi ska leva oss in i det virtuella rummet. Det är som att tre decennium av briljant speldesign gått oss förbi och vi är tillbaka i 80-talet igen, drömmandes om en framtid som innehåller spel som är så verklighetstrogna att vi förväxlar dem med fysisk verklighet.

Spelbranschen och spelforskningen också lägger ner ofantliga resurser på att hitta metoder för att mäta denna eventuella känsla av rumslig immersion hos spelaren. Vad det finns specifikt är i ett spel som orsakar den. Finns det specifika saker som har större påverkan på immersionen än man tror? När jag studerade spelutveckling på Stockholms Universitetet var begreppet ständigt i fokus. Vi hade föreläsningar om immersion, vi läste avhandlingar om immersion och vi skrev uppsatser om hur det skulle mätas samt därigenom även kunna ökas. Jag skulle kunna gå på länge om hur löst underbyggda många av dessa så kallade forskningsresultat var.

Det finns dock framförallt en grundläggande svaghet i denna forskning: själva antagandet om immersion som den viktigaste faktorn för en positiv spelupplevelse. Uppsats efter uppsats vi läste konstaterade nämligen att så var fallet, baserat på vad som inte verkade vara mer än författarnas magkänsla. Immersion är en av de viktigaste komponenterna för en speluppelvelse. Det är ett antagande som i all spelforskning jag läst i princip står oemotsagt. Och av goda orsaker. Spelforskningen är ett ungt forskningsfält som behöver etablera sig och skapa så många sanningar och teorier det bara kan, och och forskarna griper därför ofta efter väl många halmstrån i hoppet om att få tag i något användbart som kan hävdas utgöra källunderlag för vidare forskning. Fältet måste motivera sin existens.

Forskningen kring immersion tas dock väl emot och stöds till och med aktivt av spelbranschen. Spelföretagen, speciellt de större, är eld och lågor över dessa högst tveksamt underbyggda forskningsresultat. Man vill gärna att forskarna ska knäcka koden för att uppnå Maximal Immersion. Inte så konstigt egentligen. Eftersom man redan har övertygat sig själv om att total inlevelse är synonymt med kvalitet, skulle ju knäckandet av sagda kod betyda att man fick fram en tydligt mätbar och kvantifierbar formel för kvalitet. Självklart förstår man att det är en lockande tanke för världens spelutvecklare.

Tyvärr är det inte så enkelt. Spel är mer än bara skickligt hantverk. Det är såklart en del, men i grunden handlar spel om god speldesign, och det som gäller för all form av design är att det är väldigt svårt om inte omöjligt att formalisera. Det kan helt enkelt inte mätas i siffror. Att försöka hitta en formel för att mäta vad som gör en spelupplevelse tillfredsställande är lika fruktlöst som att försöka hitta ett mått på vad det är som egentligen gör en film underhållande eller ett konstverk tillfredsställande att se på.

Spelbranschen är dock knappast den första som försöker sig på att hitta ett snabbrecept på konstnärlig framgång. Inom filmens värld har det i flera decennier funnits en ambition om att just knäcka koden för ett framgångsrik filmmanus. Att hitta just ett enkelt recept för att skapa lyckad konst. Några av dessa försök har såklart lyckats, och har till och med legat till grund för ett inte litet antal storsäljande filmer. Samtidigt är få av dessa filmer är några vi kommer ihåg som kvalitetsfilm idag, än mindre om 30 år.

Sanningen vad gäller allt skapande är, tyvärr, att det inte finns något enkelt recept. Det finns såklart regler och riktlinjer att förhålla sig till, lära sig, förädla och förstå, men det är också allt. Det går inte att få en bruksanvisning som leder dig som kreatör hela vägen fram till målet. Då är du inte kreatör. Då är du legobyggare. För även när du lärt dig det tekniska, när du lärt dig alla regler och gått alla kurser så måste ändå något mer tillsättas. Kalla det kreativitet, passion, vad ni vill. Det som kommer ifrån dig själv. Ditt egna uttryck. Däri ligger skillnaden mellan hantverk och konst.

Att följa en mall eller en förutbestämd teknik för att skapa så stor immersion som möjligt kommer aldrig skapa stor spelkonst. Tvärtom stryper det kreativiteten och skapar livlösa och oinspirerade, om än tekniskt imponerande, verk. Det är väl synligt i de tekniskt bländande men ack så strömlinjeformade storspel vi dras med idag. Jakten på denna "inlevelse" har mynnat ut i en enda lång teknik-hets. Jag kan fråga mig vad som hände med att leva sig in det spelmekaniska? Spel som medium har alltid varit och måste få vara mer än bara virtuell verklighet. Spel som Tetris, Super Mario och Angry Birds har inte nått sin framgång för att man "tror att man går runt där på riktigt", utan för att de har engagerande och väl uttänkta spelmekaniker.

Det känns som att jag säger självklarheter nu, men måste inte något som kallas ett spel ha tillfredsställande spelmoment? Själva spelandet måste väl ändå vara det viktigaste? Borde inte det vara det huvudsakliga målet, och inlevelsen vara något sekundärt?