Save: Utspilld läsk

Klockan var strax efter midnatt. Föräldrarna hade precis lagt sig för att sova. Det var becksvart ute och trots det låg gardinerna fördragna. Inget skulle få störa mig nu. Condemned: Criminal Origins hade surrat de senaste timmarna och jag spelade nu det fantastiska kapitlet i den kusliga mellanstadieskolan för första gången. Att det var midnatt gjorde självklart det hela ännu bättre. Lite sådär lagom halvcool öppnade jag en burk Coca-Cola och virade in kroppen under en mjuk filt. Handkontrollen hölls i ett förväntansfullt grepp. Condemned skulle upplevas nattetid, det var det inget snack om; jag hade ju läst att skräckfaktorn skulle vara något utöver det vanliga i tidningar som Gamereactor och kände mig manad att uppleva det denna vägen.

Den psykologiska terrorn låg tung över mig när jag krälade runt i de fiktiva klassrummen som Monolith byggt upp. Bortsett från de trasiga individer som kröp fram ur väggarna och den enorma smutsen såg jag klara likheter med Kastalskolan i Brunflo - järnrören inräknade. Jag rös lite smått under mötet med den mordlystne kocken och desto mer av den blodiga armen i basketkorgen, men var fortfarande vid gott mod och sockerkicken höll mig alert.

Vad som komma skulle hade jag dock aldrig kunnat förutspå. Scenen där jag med en UV-lampa letade efter läraren Mr.Tibbits, som enligt säkra källor skulle befinna sig i skolan och som kunde leda mig närmare seriemördaren The Matchmaker, var mycket obekväm. I ett krampaktigt litet elevskåp fann jag kroppen, lemlästad och mörbultad. När sedan Ethan Thomas plockade fram sin kamera för att fotografera liket i en klassisk närbild gjorde Mr.Tibbits ett oväntat dödsryck. Olidligt otäckt, givetvis, och hela kroppsmassan tog ett skutt i soffan. Det var dock inte detta som jag syftade på - egentligen. Sekunder efteråt hände nämligen något betydligt värre...

MEN ÄR DU UPPE ÄN?!?!??!!!!

En arg röst skar i mina öron, bara decimeter bort. Där och då spred sig en instinktiv, skjutande rädsla och resultatet blev därefter. Min då fjortonåriga hjärna svarade genom att sända ut signaler till benet, som i en rasande kommandospark slungades mot Cola-burken medan jag rev av ett gällt, förpubertalt superskrik.

Den klibbiga sörjan fick torkas upp till tonerna av en gnällig predikan om vikten av "bra sömn" och minimala mängder "inmatande av övervåld via TV-spel". Meningarna kunde jag dock inte förmå mig att ta in, då jag fortfarande var chockad och vettskrämd över överraskningsanfallet. Med facit i hand fick min mor som hon ville. Jag spelade aldrig Condemned på natten igen...