Save: Dödsmatch på verkstan

När jag var ett litet mellanstadiebarn var jag ibland tvungen att hänga med far min till jobbet under diverse skollov. Han jobbar som avdelningschef inom industrin så det var alltid skitspännande att gå genom verkstaden när man skulle ta sig till hans kontor, som ligger mitt i lokalen fast en trappa upp. Särskilt när jag och lillsyrran, som också alltid var med, fick höra att det var strikt förbjudet med barn i verkstaden.

Allt blir ju så mycket roligare när det inte är tillåtet. Det var här jag introducerades för Quake III Arena för första gången. Verkstadsgubbarna brukade nämligen lira mot varandra under fika- och lunchrasterna i ett litet rum med fyra-fem datorer. Verkstads-LAN! Även om det var kortvariga sådana. Han som styrde över datorrummet, Spelbossen, var en långhårig kille med ring i örat som kallades för Nalle. Han tog oss under sina vingar och lärde oss allt om spelet och det var såklart helt underbart. Uppe på kontoret blev vi rastlösa, knaprade alldeles för mycket socker i fikarummet och löpte förmodligen amok så att sätta oss framför datorerna var nog det bästa pappa kunde göra i det läget.

Jag fastnade, hårt. Farsan fixade hem det så att syrran och jag kunde fortsätta vår kamp på hemmaplan. Lirade jämnt med henne länge men eftersom jag tenderar att vara extremt envis och oftast inte klarar av att vara sämre än någon annan, särskilt när det gäller spel... mot syrran, så fortsatte jag ju att spela tills jag blev bättre än henne.

Sedan började jag och kompisarna lira. Vi hade vår lilla gaming-grotta i mitt barndomshems källare där det fanns två småslöa datorer stående bredvid varandra i storebrorsans gamla rum. Där slog vi ut madrasser och täcken på alla de små golvytor som fanns kvar och satt uppe hela nätterna. Turades om att lira, käkade ostbollar, slogs om den bättre datorn, svor när det gick åt helvete och skrattade skoningslöst när man fick chansen att skjuta vännen i ryggen. Judas x 10. Det bästa var att krigsljuden inte nådde upp till övervåningen där familjen låg och sov. Hade de hört oss hade det nog inte blivit några fler spelnätter.

Quake III hängde med i flera år, ända upp på högstadiet. Någon gång under den tiden, de tre värsta skolåren, tjatade min klass till sig en övernattning på skolan. Alla spred ut sig i skolan, killarna slog upp datorerna i aulan, vissa slog sig ner i datorrummet, andra hängde i korridorerna och vissa vet jag inte vart de tog vägen. Jag travade omkring i mina mjukisar med de närmaste vännerna och kollade vad alla hade för sig och upptäckte att de som satt i datorrummet hade slagit på... Quake III Arena.

Först tvekade jag. Jag var rätt blyg på den här tiden och visste inte riktigt om jag skulle våga haka på, men monstret i form av spelsug växte sig för stort till slut. Jag satt där resten av natten, till de andra spelarnas förtret. Nu hade nämligen även det andra stora monstret vuxit sig enormt, tävlingsmonstret. Det blev en sport att försöka slå Cicci. Det svors till höger och vänster när de andra föll till backen som furor och jag satt och log, njöt till njutningarnas fullaste grad.

De hade ingen chans helt enkelt, jag var för grym... Tills tröttheten tog över runt 6 på morgonen och de fick in några sketna skott. Jag skulle ha slutat innan John Blund spred skit i mina ögon och gått ut med segerfanan i topp, men det gör inget. Det var en grym natt som jag aldrig kommer att glömma, och allt tack vare att farsan skickade ner mig och syster till datorrummet och Nalle visade upp det spel som överlägset vinner förstaplatsen som det spel som speglat min uppväxt mest. Quake III Arena.