Save: Jerrys första digitala sandlåda

Glöm Grand Theft Auto. Glöm Far Cry. Glöm Skyrim, Just Cause och Assassin's Creed. Mitt första möte med ett tredimensionellt sandlådespel stod nämligen en lagom tjock rörmokare i blått och rött för. Jag pratar naturligtvis om Super Mario 64, en titel som gjorde att jag idag kallar mig för gamer. Jag var blott sex år ung då jag för första gången fick uppleva den underbara spelvärld som Marios första 3D-äventyr bjöd på. Visst, jämfört med dagens nästintill oändliga spelkartor är storleken inte speciellt mycket att hurra för, men 1997 var Super Mario 64 det mest innehållsrika, fria sandlådespel jag någonsin hade satt min fot i.

Redan i startmenyn anade jag att detta var något annat, något revolutionerande. Marios glada nuna dök upp och tillät mig att dra i det efter behag. Min haka var i golvet på grund av denna häftiga häxkonst, för inte kunde väl jag förvandla Marios näsa till rena Pinnochio-snoken!? När jag efter en alldeles för lång stund hade lekt färdigt med rörmokarens töjbara nylle (det var mer underhållande än jag vågar erkänna) var det dags att ge sig ut på jakt. 120 stjärnor fanns utspridda i slottets olika tavlevärldar och det var upp till mig att hitta dem. Friheten jag möttes av stod i stark kontrast till Marios tidigare äventyr, där alla banor hade gått ut på att ta sig från vänster till höger. I Super Mario 64 var spelvärlden istället öppen för utforskning, och med den fantastiska analogspaken kunde jag med fullkomlig precision styra omkring den mustaschprydde rörpularen i hela 360 grader.

Utforskarglädjen som uppstod både på slottsgården - som var helt enorm i mina sexåriga ögon - och inuti själva slottet, tycktes aldrig ta slut. Att hoppa in i olika tavlor, bekanta sig med alla vitt skilda världar och fiender, utveckla ett osunt beroende av att samla stjärnor och låsa upp nya dörrar där nya tavlor väntade, var något som fångade mitt intresse på ett sätt som inget annat TV-spel hade gjort tidigare. Jag var trollbunden, så till den milda grad att jag kunde springa uppför den berömda evighetstrappan i evigheter bara för att det var så fascinerande. Det tog mig åtskilliga veckor innan jag förstod att jag behövde 70 stjärnor för att faktiskt komma till toppen av trappan och nå fram till spelets sista bana, där det slutgiltiga mötet med skräcködlan Bowser väntade. Som liten pojkspoling var jag totalt livrädd för denna ondskefulla varelse, och mötet med honom var i mina ögon läskigare än att strosa omkring i en viss zombiefylld herrgård (vilket jag emellertid inte gjorde förrän några år senare).

Något som jag däremot inte var rädd för, var flygturerna som den röda vingmössan resulterade i. Om spelet tidigare hade känts som en sandlåda, blev det i och med den upplåsta vingmössan en sandlåda med tillhörande flygplats! Friheten nådde bokstavligen nya höjder när Mario drog denna fantastiska tingest över huvudet och fick förmågan att flyga, om än bara för en kort stund. Plötsligt försvann all min iver att rädda prinsessan Peach; vad skulle jag med henne till när jag trivdes så bra med att bara sväva runt i diverse tavlevärldar?

Och det måste väl vara själva definitionen av ett lyckat sandlådespel: när huvuduppdragen åsidosätts och jag istället känner mig tokförälskad i själva spelvärlden, där jag tillbringar timmar, dagar och rentav år utan att tröttna. För det bästa av allt är att Super Mario 64 är precis lika magiskt idag, som när jag för första gången spelade det för 18 år sedan. Den enda skillnaden är att Bowser inte är riktigt lika skrämmande nu längre...