Vi spelar Dragon Age II

Då Dragon Age: Origins dök upp i 2009 öste kritiker och fans fina ord över Bioware och studions nya fantasivärld. Men det fanns också en del kritik, främst riktat mot de sämre konsolversionerna av ett annars trevligt spel. Bioware vet att konsolversionerna inte nådde upp till den nivå de borde, och ord som "fult" och "trist" nämndes av teamet under mitt besök hos utvecklaren.

Det betyder inte att man inte var stolta över den stora världen, där Biowares fingeravtryck fanns på minsta detalj. Thedas är fortfarande arenan för detta äventyr. Hawke, en flykting från Ferelden, riskerar liv och lem för att ta sig ut ur krigszonen. Lite ovanligt för ett rollspel kommer Hawkes familj också oskadd ur Lothering; en mor och två syskon, lämnade av sin avlidna magiker-far.

Historien berättas genom ett möte mellan en av Hawkes klasskamrater och en dåligt utrustad utfrågare. De förändringar som har skett under historiens gång har tydligen gjort Hawke till en mycket eftertraktad person. Denna typ av berättande ger Bioware möjlighet att skapa situationer där vi som spelare inte omedelbart vet vad som är rätt eller fel. Dessutom är samspelet mellan parterna i utfrågningen ett rent nöje.

Första gången vi upplever detta är i en något överdriven början av historien, där Hawke och co. med ovanlig lätthet slaktar dussintals Hurlocks och en Ogre, något Dragon Age-veteraner vet är en ganska osannolik följd av en sådan kamp. Det visar sig också vara en något modifierad version av vad som verkligen hände, vilket blir mer uppenbart när samma Ogre ska besegras med mindre kraftfulla medel. Anledningen till detta smakprov av en Dragon Age-version av ett lekland är att Bioware har sett att många spelare övergett Dragon Age: Origins efter en kort tid. Det är en liten morot som säger "inte än, men vänta bara" till spelaren.

Hawke, som kan spelas som färdigdesignad kvinnlig eller manlig karaktär, eller som kan göras personlig med en karaktärseditor som den i Origins, är en effektiv huvudperson. Till skillnad från tidigare får vi denna gång höra röstskådespelare när vi väljer repliker på det nya dialoghjulet, som kommer att vara bekant för alla som har spelat Mass Effect.

En sak störde mig dock under min tid med spelet - den manlige Hawkes utseende. Jag brukar vanligtvis lägga lång tid på att skapa en karaktär själv, men fick här spela som standard-Hawke. Han ser lite konstig ut. Hans lite för lilla mun och konstiga käkparti var nog för att distrahera mig under spelets annars imponerande scener. Det är inte ett monumentalt misslyckande, som sagt kan du själv leka plastikkirurg med obegränsad budget och fixa alla ansiktsdrag du inte gillar.

Berättelsen kommer totalt spänna över ett decennium i Hawkes liv. Hur många av dessa år som kommer att bli tillgängliga för spelaren är fortfarande oklart, men under min korta tid med spelet förflöt ett helt år med en kort scenövergång. Om det blir som The Spire i Fable II är för tidigt att säga, men låt oss hoppas att det inte blir så.

Eftersom jag bara fick fem timmar med Dragon Age II, lite tid för ett spel som detta, var jag begränsad i hur mycket resande jag kunde göra. Men vad jag såg var ganska imponerande - Kirkwalls rikaste stadsdel med sina höga höjder, branta väggar och statyer i olika ädla metaller är en helt annan upplevelse än det fattigaste kvarteret Darktown. På kartan är Darktown representerat av en råtta, vilket säger en hel om vilken typ av plats det är.

Det är inte bara arkitektur och omgivning som har förändrats. Raser har också förändrat sitt utseende så att de är mycket mer distinkta än sina artfränder från Origins. Den mest uppenbara förändringen är tveklöst den för Qunari-folket. Som chefsdesigner Mike Laidlaw sagt var Sten i Origins "en något längre kille". Det är inte fallet här. Ja, de är fortfarande långa, men denna gång har de fått bakåtvända horn och ett ansikte bara en mor kan älska.

Personligen tycker jag att det är en förbättring av rang, Sten var en av de tråkigaste karaktärerna i Origins, och om du inte vet något om Qunari kanske du tror att han bara var en lång man med några smågalna idéer.

Alverna har också fått några förändringar i sina ansikten, så nu ser de inte ut som bara människor med skämtöron av gummi. De har långa, smala kroppar och stora ögon. Föreställ dig att man blandat Na'vi-folket med Origins alver, och du är inte långt från hur de ser ut. (Nej, de är inte blå.) Dvärgarna har inte genomgått så radikala förändringar som de andra raserna, och jag stötte inte på många av dem på vägen.

Jag träffade dock ett charmtroll vid namn Varric, som bjöd på några av de bästa replikerna i spelet, och som lyckligtvis också blir en av spelarens första anhängare. Bodahn och Sandal följer också med i Kirkwall, men jag undrar om deras äventyrslusta tar dem vidare runtom i världen?

Följeslagarna i Dragon Age II omfattas också av den nya, fokuserade och sammanhängande visuella stilen. Du kan inte längre klä dina kollegor i rustning från fallna fiender, då deras personlighet och utseende är anpassade till minsta detalj. Hetlevrade Isabela skulle se dum ut, med tung rustning från topp till tå. Det betyder inte att de människor du möter har ett helt statiskt utseende. Specifika händelser i berättelsen kommer att ändra specifika personer, och du kan också köpa uppgraderingar till rustningarna som upprätthåller utseendet som matchar figurernas personlighet.

När det gäller stridssystemet är det mesta som vanligt. Det finns fortfarande olika klassiska typer som magiker, krigare och rogues. Sättet att låsa upp nya förmågor är lite annorlunda, en förändring jag inte tvekar klassa som en förbättring jämfört med Dragon Age: Origins. I Origins var man tvungen att flytta från vänster till höger för att få de mest kraftfulla funktionerna, i Dragon Age II kan du med fördel skräddarsy din karaktär och det finns möjlighet att uppgradera sin favoritfärdighet, och lära sig andra färdigheter på väg mot det tunga artilleriet.

Stridssystemet är aningen annorlunda. Det är nu bara på den svåraste svårighetsgraden man måste vara försiktig med att skicka iväg ett eldklot i åsynen av ens kamrater, något som gör stor skillnad för skjutglada magiker. Dessutom blir det också mycket större fighter, men mot mycket svagare fiender, som endast utgör ett hot i stort antal. Men för alla som håller tummarna för att Dragon Age II gjorts lättare bara för att locka fler spelare, oroa er inte - även i den version jag spelade, där den ofärdiga balansen gav mig en fördel, besegrades jag flera gånger.

De flesta fans förväntar sig nog att Dragon Age II har tagit stora steg visuellt jämfört med sin föregångare, och är fallet inte så kommer det säkert att regna ylande kritik från alla hörn av världen på Bioware. Spelet är dock vackert. Nej, konsoler levererar inte samma produkt som PC gör. Men skillnaden är inte betydande; båda versionerna kan suga in spelaren i spelets universum, i stället för att irritera med trista texturer.

Jag tillbringade många timmar med Dragon Age: Origins och har förmodligen tillbringat ännu mer när vi närmar uppföljarens release i mars, och jag väntar mig en frivillig isolering när nästa kapitel kommer ut. Förbättringar på nästan alla punkter och en värld som är ännu rikare storymässigt än det förra spelet låter onekligen lovande. Hawke kan inte jagas ut ur sitt hem tillräckligt snabbt, eftersom jag vill ut på äventyr.