Vi spelar Dungeon Siege III

När jag anländer till Obsidian Entertainments studio i sommarvärmen i Kalifornien, berättar en belgisk journalist hur gärna han vill skaka hand med deras VD, Fergus Urquhart. Fergus har spelat en avgörande roll i utvecklingen av de två första Fallout-spelen och Baldurs Gate-serien. "Han är en sann spelguru för mig" säger även en australiensk journalist i hissen.

Jag var för ung då spelet släpptes, så denna nästan religiöst laddade spänning har jag lite svårt att dela med mina äldre kollegor. Det ändras dock när Fergus kommer ut ur studions huvddörr, och jag känner den våg av fruktan och spänning som träffar alla runt omkring mig. Direkt glädjer jag mig som ett litet barn för att spela Dungeon Siege III.

Dungeon Siege-serien började redan 2002 då det första spelet, utvecklat av Gas Powered Games, släpptes. Det var ett typiskt västerländskt rollspel fyllt med drakar, prinsessor och magi. Med ökad inriktning på action blev det en ganska stor framgång och tre år senare kom en uppföljare, som i sin tur klarade sig mindre bra. Nu har Square Enix köpt varumärket och lämnat över det till Obsidian, folket bakom Knights of the Old Republic 2, Neverwinter Nights 2, agent-rollspelet Alpha Protocol och nu senast Fallout: New Vegas för att utveckla nästa kapitel i serien.

Efter att fantasy-riket Ehb förstördes av ett krig mellan den tionde legionen och en kraftfull häxa styr man Lukas, en ättling till den tionde legionen, som försöker att samla ihop armén igen för att skapa fred i det kaotiska riket. Det har ännu inte avslöjats mycket om historien, men jag får höra att det kommer att spela en avgörande roll för upplevelsen.

Traditionen trogen lägger Dungeon Siege III stor vikt på action, men inom ramen för ett traditionellt rollspel med level-ups, massor av utrustning och långa samtal mellan karaktärer. Något av det mest uppfriskande i detta sammanhang är hur spelet låter en växla mellan två kameravinklar.

Istället för att utkämpa strider med musklick görs det i Dungeon Siege III med ett enkelt kombosystem. Spelaren kan använda två olika ställningar, som använder sig av var typs vapen. Varje ställningar har två combos och en särskild förmåga, som alla kan kombineras, och du kan byta position i realtid med en knapptryckning. Utöver detta har man en dodge-manöver att undvika projektiler med.

En annan punkt där upplevelsen skiljer sig från en typiskt rollspel, är hur livsmätaren återhämtar sig. I stället för magiska drycker som tar upp plats i din inventory lämnar besegrade fiender gröna, helande klot efter sig, ungefär som med Fable II:s skill points, och var det inte för att du ibland ökade i level, skulle det kanske vara svårt att tro att detta är ett rollspel.

Varje gång du har samlat tillräckligt med erfarenhetspoäng visas automatiskt en meny som guidar dig genom uppgraderingarna. Spelaren får automatiskt nya specialattacker som han får uppgradera. Till sist får du välja ett passivt attribut, till exempel att regenerera liv, eller att ha större chans för att lyckas med critical hits. Sammantaget har traditionella rollspelselement förenklats för att göra plats för mer action.

Du erbjuds både fågelperspektivet i en dungeon crawler och tredjepersonsvy, vilket kan få stor inverkan på din upplevelse. Övergången mellan dem är helt sömlös och på varsitt sätt nyanserar de spelet. I slutet av demot möter jag en boss som skjuter projektiler och här får jag användning för fågelperspektivet för att navigera runt dem, men tredjepersonsvyn gör att jag hittar en dold kista.

Det skulle inte vara en Obsidian-produktion om det inte fanns mycket omsorg i dialogerna. Det har länge varit en tradition att spelaren får välja sina svar själv och här är Dungeon Siege III inget undantag. När jag spelade igenom demon för andra gången försökte jag att tackla mina samtal på motsatt sätt från den första, och resultatet blev i stort densamma. Detta bekräftades av utvecklaren, som berättade att det inte finns enorma konsekvenser för dina svar, med undantag för några enstaka fall. Det lämnar mig med en rädsla för att Obsidian har valt att implementera ett komplext dialogsystem i ett spel som inte behöver det.

Under demon lovar utvecklarna att det kommer att finnas mer än en spelbar karaktär i den slutliga versionen. Lukas är en av ett hitills okänt antal hjältar, som kommer att finnas tillgängliga från början. Vid närmare efterfrågningar visar det sig att storyn ska förändras minimalt från karaktär till karaktär, vilket ger intrycket att de olika hjältarna i själva verket representerar sina respektive klasser.

Något som de flesta fansen av Baldur's Gate och liknande rollspel håller med om, är att multiplayer är ett bra komplement till denna typ av spel. Dungeon Siege III kommer att ge dig möjligheten att ta med en kompis i kampen. Utvecklarna erkänner att de varit starkt inspirerade av Super Nintendo-rollspelet Secret of Mana, då man valt att implementera en funktion där en andra spelare när som helst kan trycka på Start och spela en extra karaktär.

Hittills har vi inte fått höra om hur lång huvudkampanjen blir, men med löftet om att kunna spela genom spelet med vänner blir det plötsligt mindre viktigt.

Ska man försöka att stoppa Dungeon Siege III i en genrelåda, kan man nog kalla det ett actionrollspel. Stridssystemet är uppenbar hack 'n' slash med sina combos och undanmanövrar, men konversationssystemet, level-ups och de otaliga skatterna fullkomligen skriker rollspel.

Just nu känns rollspelsaspekterna lite för simpla och stridssystemet är inte riktigt moget, och om blandningen blir en succé kan bara tiden utvisa. Efter att min belgiska kollega kommit ur Fergus-febern sade han: "Detta är ett spel som tilltalar antingen alla eller ingen". Det har han säkert rätt i. Vi hoppas på det förstnämnda, och väntar med spänning på Obsidians nästa äventyr.