Svenska
Gamereactor
artiklar

"Det var duktigt, men..."

Dagen har slutligen kommit. Mästaren ska visa sitt rätta ansikte. I en hetsig debatt tar vi reda på svaret kring den eviga frågan: Vem är egentligen redaktionens bäste spelare?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vissa spelar för att ha roligt, andra spelar för att vinna. I denna artikel blir det uppenbart att vi ibland tillhör den senare skaran... Logiken är vattentät: varför njuta av ett TV-spel när man istället kan vrida upp svårighetsgraden till max, tvinga sig igenom varenda omöjlig passage och sedan belönas med den härliga rätten att skryta om sin otroliga bragd för all framtid?

Att ha kul under tiden man spelar är ju ingen vits, det viktigaste är att vara bäst! Med självgoda flin har vi häcklat och hånat varandras bedrifter, samtidigt som vi lyft fram våra egna, fantastiska prestationer. Det är dags att slå fast vem som är kung av TV-spel här på redaktionen, en gång för alla!

"Det var duktigt, men..."

Jerry Fogselius:
Den högsta svårighetsgraden Insane var något som jag givetvis ville klara av i Gears of War, på egen hand. Problemet var bara att det inte var på egen hand. Vid min sida hade jag nämligen det artificiellt styrda muskelknippet Dominic Santiago. Mer muskler än hjärna, skulle det visa sig. När det äntligen blev dags att möta slutbossen Raam på det där tåget, valde Dom att gång på gång kuta fram och bli nedskjuten. Han verkade totalt ha glömt bort cover-mekaniken... Om jag inte hjälpte honom upp, förblödde han snart till döds och bossfighten startades om. Kruxet var att jag själv blev ihjälskjuten av Raam så fort jag försökte rädda min korkade kompanjon.

Detta är en annons:

Efter ett femtiotal försök hade jag emellertid turen på min sida. Herr Santiago blev visserligen nedskjuten (som vanligt), men samtidigt buggade Raam fast i en stenmur på tåget. Medan han satt fast, ignorerade jag den coverbaserade spelmekanik som hade satt sig i ryggmärgen under hela genomspelningen. Jag passade på att springa fram till bossen och tömma två shotgun-magasin i hans likbleka Locust-nylle. Ett ärorikt, modigt och oförglömligt ögonblick som tack vare min kvicktänkthet och osvikliga förmåga att hålla mig alert (trots oändliga omspelningar) resulterade i Raams död.

Eftertexterna som följde var ren eufori; jag hade klarat Gears of War på Insane, trots Dominic Santiagos ständiga sabotage! Att min största bragd i ett spel är tack vare en bugg som dök upp efter x-antal omspelningar, är så klart bara ett bevis för mitt obegränsade tålamod. Hur skulle någon kunna toppa det?

"Det var duktigt, men..."

Petter Hegevall:
Jättegulligt Jerry, att klara Gears of War på högsta möjliga svårighetsgrad likställer jag med att lyckas bre en smörgås utan att få Bregott på byxbenen, ungefär. Jag har något betydligt maffigare att skryta om. Håll i dig nu. Jag spelade igenom världens mest oförlåtande racingspel genom alla tider, Juiced, på "hard". Det innebar att pengarna jag vunnit, skrapat ihop och lagt på diverse snordyra uppgraderingar av mina pubertalt neonutrustade vrålåk, försvann snabbare än jag kunde skrika "HELBÖBBÖ!" om jag skulle råka på att förlora. Men jag vann, allt.

Detta är en annons:

Jag lirade online veckorna innan release och var den journalist/testare i världen som hade vunnit flest tävlingar. jag var kungen (av kungsan). Jag hade 5,6 miljoner krediter i spelet och en Nissan Skyline R34 GT-R så maxutrustat fruktansvärd att det brittiska motståndet i form av en snurvligt snorig redaktör på Official Xbox Magazine skakade vid blotta anblicken. Vi bettade allt på vårt första race. Racing for pink slips! Som Brian O'Connor i Fast and the Furious, ungefär. Fast i mysbyxor och med chipssmulor på magen. Jag dominerade loppet som varade i tre o-spännande, icke-dramatiska varv runt en liten dragning genom ett dödstrist stadskvarter i Juiced-världens södra utkant. Britten från Xbox-tidningen hade en maxad Viper och jag skrockade lite belåtet ur ena mungipan åt blotta tanken på att jag snart skulle utöka mitt garage med ännu en vunnen bil.

Sex sekunder senare hade övermodet nått sin kulmen, jag hade planterat min laserblå Skyline i en lyktstolpe och på något underligt sätt lyckats fastna där. Biljäveln kom inte loss. Jag slog hysteriskt på backknappen och skrek i gälla toner så högt och starkt att små svettpärlor uppenbarade sig likt en erotisk filt över hela anletet. Britten garvade hånfullt i mitt rappliga Xbox Live-headset och körde i mål, medan jag stod och juckade lyktstolpen i frenetisk takt med min fastsvetsade lyx-Skyline. Bilen var förlorad, bilen som dominerat onlinevärlden i Juiced i veckor, och jag tog sats och hoppade med båda fötterna på min Xbox som förvandlades till ett rykande berg av sprucken plast. Det du!

"Det var duktigt, men..."

Simon Eriksson:
Petter, Petter, Petter. Juiced? Du vann flest tävlingar innan release på grund av att de semi-duktiga speljournalisterna på servrarna kunde räknas på dina tio korvfingrar. Det där är ingen bedrift. Har du hört talas om ett spel vid namn Ninja Gaiden till Xbox? Det är klart att du har. Du vet exakt vad jag pratar om. Vansinnesfrustrationen. De långa nätterna. Samtalen med föräldrarna. Jag var tio år gammal. Tio år. Jag spelade sextio timmar av spelet innan jag såg eftertexterna, vilket de flesta heller aldrig såg. Det kostade mig två handkontroller, tre förhistoriska krukväxter och ett 10x10 cm stort hål i tapeten. Nämnde jag de brutala utskällningarna av min mor som tillkom för mitt "sjuka beteende"?

Mina vänner försökte att spela Ninja Gaiden vid ett par utvalda tillfällen. De gav alla upp efter endast ett fåtal minuter. Klagade och skrek över "hur svårt det var". Själv hade jag redan spelat det i veckor och var djupt insatt i spelmekaniken. Jag log förnöjt och smiskade samtidigt tre av de där röda dinosaurierna med mitt Wooden Sword. De gapade. När jag till sist spelade klart Ninja Gaiden var jag jordklotets malligaste pojke under ett par sekunder och fortsatte att skryta om det flera veckor efteråt. Och som ni förstår är det något som jag fortfarande har rätt att skryta om. Ninja Gaiden liksom, vad kan vara värre?

"Det var duktigt, men..."

Fredrik Säfström:
Det är nästan skrattretande att läsa om hur Jerry, Petter och Simon försöker beskriva sina bedrifter som makalösa, när jag själv inte alls vill kalla det för några större stordåd. Ninja Gaiden, Juiced och svårighetsgraden Insane i Gears of War är rena rama barnleken och här ska ni få höra något som garanterat kommer få er att tappa hakan. Ni kanske minns Super Ghouls 'n Ghosts? Capcoms klassiska plattformsspel från 1991 som framför allt är ihågkommet för sin kolossalt svåra och oförlåtande spelupplevelse. Det klassas som ett av de svåraste TV-spelen genom alla tider och svårighetsgraden är så grotesk att till och med spel som Dark Souls och Bloodborne räknas som busenkla i jämförelse.

För några år sedan beslutade jag mig för att försöka ta mig igenom spelet till Super Nintendo. Jag ska omgående erkänna att jag aldrig någonsin har skrikit så många glåpord som jag gjorde under min spelsession och det måste ses som ett större under att min handkontroll höll under detta förargliga spelande - trots att den åkte i golvet ett tiotal gånger. Efter någon timme av ren och skär frustration lyckades jag klara spelet. Trodde jag. Jag kan acceptera att spelets svårighetsgrad är helt jäkla absurd, men vad jag inte räknade med var att spelet tvingade mig att spela igenom det ytterligare en gång, direkt efter den första rundan för att jag skulle få möta den riktiga slutbossen och beskåda spelets riktiga slut. Jag vill också tillägga att spelet helt och hållet saknar sparpunkter och liknande. Bara en sådan sak gjorde det rejält påfrestande för psyket när jag gång efter gång tvingades börja om från början på senast påbörjade nivå.

Jag kastade mig in i den andra rundan och några timmar senare hade jag äntligen lyckats övervinna spelet. Jag skrek av glädje och jag har fortfarande svårt för att fatta att jag har klarat ett av tidernas svåraste TV-spel. Mycket riktigt är jag oerhört stolt över denna praktfulla bedrift och jag har svårt att se hur någon på redaktionen ska kunna överträffa en sådan bravad.

"Det var duktigt, men..."

Jonas Mäki
Super Ghouls 'n Ghosts i all ära, men det är ju lite barnversionen av Ghosts 'n Goblins till NES som var svårt på riktigt. Som att skryta över att vara världsmästare i fickpingis istället för bordtennis. Om vi vuxna män nu istället ska prata om riktiga meriter, tänkte jag ge mig i kast med att berätta om Konami-klassiker. Det fanns nämligen en tid där jag specialiserade mig på att bemästra spel som Contra och Gradius. I synnerhet var det Super Probotector (Contra III) och Life Force: Salamander som jag lyckades ta svart bälte i. Jag kunde ledigt spela igenom båda på högsta svårighetsgraden utan att ens nästan behöva tappa ett liv.

Det spelade liksom ingen roll vilka oregelbundna 'bullet hell'-svärmar som kastades emot mig, jag kunde lekande lätt navigera mig igenom de alla! Ofta nonchalant nynnandes på respektive spels sagolikt suveräna musik. Det gick så långt att jag fick skapa egna utmaningar, som att välja sämre vapen eller rent av inga vapen, för att det åtminstone nästan skulle bli något att bita i. Därmed är det väl ganska klart att jag står för redaktionens mesta bragd, och faktum är att jag till råga på allt nästan klarar av att utföra dessa båda bedrifter än idag. Så hårt inpräntade i muskelminnet sitter de faktiskt.

"Det var duktigt, men..."

Jonathan Björklund:
Jag vill bara rycka dig i dina rosenröda små finska kinder Mäki. Skryta över hur bra du är på lastgamla spel såsom Contra III och Life Force: Salamander, som var och varannan sockerstinn unge skulle klara av med förbundna ögon idag, är ju bara för bedårande. Till och med Petters blöjrallyskryt imponerar mer på mig och det säger en hel del. Men om farbror orkar så tycker jag att du kan läsa här nedanför om en riktigt saftig bedrift signerad en älskvärd skäggmurvel.

För vet du, eller någon av er andra slashasar, vad som krävs av för att erhålla Big Boss Emblem i mästerliga actionspelet Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots? Det krävs starkt psyke, stort tålamod, sanslös fingerfärdighet, tonvis med is i magen och ett jävlaranamma som få krafter på denna jord kan mäta sig med. Med andra ord så krävs det en Jonathan Björklund. Du får inte dö, du får inte döda, du får inte använda dig av något hälsoföremål överhuvudtaget, du får inte bli upptäckt en endaste gång och du måste klara av spelet inom loppet av fem ynka timmar. På den högsta möjliga svårighetsgraden självfallet. När du tar dig an en sådan här utmaning så kommer svetten lacka, knogarna vitna och tungan kommer ligga så jävla rätt i mun att det gör fysiskt ont. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte förekom ett våldsamt antal tårar och stor smärta under mina försök. För det finns inte plats för dravel som misstag eller snedsteg här, utan allt måste flyta på perfekt om du vill nå den yttersta toppen. Dit har jag nått.

Och det mina vänner, det är en bedrift. Punkt.

"Det var duktigt, men..."

Carl Brännström:
Björken, seriöst, Metal Gear Solid 4? Du är så mainstream. Hört talas om Demon's Souls? Spelet som gör pojkar av män. Det släpptes innan From Software sålde sin själ till blödiga casual-töntar med Bloodborne - Demon's Souls är jävlighet på destillat. Vi snackar rediga karlar som klär sig i plåt och päls och tittar genom små, små visir. Vi snackar mulen himmel och mossa som växer på stenbeläggningar. Trappor utan räcken. Faller du så dör du. Och monster! Vidriga kreatur som slukar människor snabbare än du slukar rödbetsbiffar.

Där andra skakade i sina strumplästen stod jag pall. Orädd, orubblig, orakad. Jag stötte och parerade och hittade mina öppningar. Varje misslyckande blev en lärdom. Ett steg bakåt blev två steg framåt. När jag så stod inför första bossen efter 180 speltimmar visste jag precis vad jag skulle göra: Jag skulle vinna. Jag hade inte kommit hela den där vägen för att kasseras som utgången nötfärs, aldrig i helvete. Och jag vann. Det gjorde jag. Till slut. Jag kämpade, både mot bossen och mot det sinande batteriet i handkontrollen. Jag kom ut segrande. Och jag laddade handkontrollen. Jag laddade den med sällsynt beslutsamhet. Pinne för pinne för pinne laddade jag. Hårt. Sedan? Vad hände sedan? Tja. Jag skulle kunna berätta om mitt möte med boss nummer två och bataljen som följde, men det, eh, tar vi en annan gång.

"Det var duktigt, men..."

Aldin Sadikovic:
Wow, Brännan! Du lyckades alltså besegra en boss i Demon's Souls? Du är så otroligt cool! Kan jag få din autograf? Det är ju en jäkla bedrift du lyckades med där! Så hade det låtit om din bedrift hade imponerat på mig. Det gör den inte. Var vänlig och ställ dig i skamvrån tillsammans med resten av redaktionen. Din... förlåt, men jag kan inte fortsätta kalla det för en bedrift, ytterst futila handling är lätt att greja eftersom Demon's Souls arbetar med dig. Spelet ger dig chansen att faktiskt besegra bossen. Lägg det i kontrast till Mickey's Wild Adventure, plattformsspelet från helvetet som gör allt i sin makt för att se till att du inte varvar skiten. Men jag lyckades ändå. På svårighetsgraden "Hard". För så bra är jag.

Mickey's Wild Adventure är rövsmet i spelform, rakt av. Det är så otroligt uselt att det framställer skaparna av Robocop som spelgenier. Bakgrunden är så dassigt designad att det smälter in med spelets gripbara objekt, vilket gör att det inte går att skilja dem åt. Även animationerna är bedrövliga. Så fort du rör Mickey uppstår en försening mellan ditt knapptryck och det som sker på skärmen. Släpper du till exempel på styrkorset, hinner du gå till köket - hälla dig ett glas O'boy och dricka upp det, för att sedan slå Petter en signal och förklara i detalj varför hans bragd egentligen inte är någon bragd alls utan snarare ett "winning"-ögonblick á la Charlie Sheen (alltså en pseudobragd) - innan den efterblivna lilla gnagaren faktiskt stannar. Så seg är musjäveln. Till råga på allt: spelet har ingen sparfunktion. Dör du får du börja om. Från start.

Trots alla missar i spelet och trots att jag spelade på en tjock-TV av märket Nokia som stängde av sig själv när den kände för det, lyckades jag varva eländet. Det tog mig många, många veckor men till slut gick det. Efter hinkvis med blod, svett och tårar lyckades jag till slut se eftertexterna till Mickey's Wild Adventure. På svårighetsgraden "Hard". Och det, mina damer och herrar, är en bedrift utan dess like.

"Det var duktigt, men..."

Carl Hernborg:
Ordet "bedrift" är för mig ett heligt ord. Ett ord som står sig synonymt med diverse religiösa påfund världen över. Och därför gör det ont inom mig att läsa detta. Det gör genuint ont inom mig när du, Aldin, knäsparkar ordet bedrift i skrevet tillsammans med resten av redaktionen. Mickey's Wild Adventure? På riktigt? Jag var minus ett år gammal när det släpptes och skulle utan tvekan ha klarat av det både utan ögon, öron eller fingrar. Så skrattretande simpel är din så kallade "bedrift". Nej, nu ska ni alla få höra en historia utan dess like. Historien om när jag klarade av den djävulskt psykbrytande Call of Duty 4: Modern Warfare-kampanjen på svårighetsgraden "Veteran". Två gånger om. Så håll i hattarna allesammans och sitt ner i båten är ni snälla.

Jag minns det som om det vore igår. Året var 2007. Dimman låg tät längst med gator och torg. Höstlöven dansade lite lätt utanför fönstret till mitt ostbågsimpregnerade pojkrum, i harmoni med novembervindens ljuvliga sång. Där satt den trettonåriga versionen av mig själv iklädd nygräddade finnar och surmulet illaluktande armhålor, till det ekande ljudet av min kära mors skanderande om kvällsmat i bakgrunden. Allt var i sin ordning, med andra ord. Men jag hade samtidigt ingen aning om vad som snart skulle hända. Historia skulle skrivas. En gång för alla.

Vissa skulle kalla det snudd på omöjligt. En smärre omänsklig bedrift. Legenden berättar om manliga män som har försökt, men misslyckats. Gång på gång. Försökt tämja den best som är Modern Warfares svinfrustrerande dödskampanj, men ständigt utan resultat. Tills kontrollen vilade i mina händer. Tiden var kommen. Och jag var redo. Förbestämda granater flög genom luften tillsammans med mina kollegor till krigsbröder och målsökande talibanhylsor likaså. Och allt till ljudet av mitt febrila tonårssvett som vägrade ge vika när jag dansade mig igenom uppdrag efter uppdrag, med millimeterprecision och urtyskt überfokus. Sekunderna blev sedan snabbt minuter. Och minuterna förvandlades sedermera till timmar. Timmarna blev veckor, och till slut så satt jag med armarna i luften efter en resa genom helvetets eldar. Tur och retur. Och smaken av seger i munnen hade aldrig varit mer påtaglig. Några månader senare kastade jag mig in i helvetet på nytt. Och likväl så lyckades jag igen. Besten var besegrad. Besten var tämjd. Två gånger om. Och redaktionens absolut största bedrift någonsin var ett faktum.

"Det var duktigt, men..."

Andreas Blom:
Simon, måste erkänna att jag är imponerad. Du har behärskat en ninjas signaturvapen och då det är sylvasst är det ingen större utmaning för en som innehar ett sådant, att klyva i stort sett allt som kommer i ens väg. Och Mäki, du kände dig tvungen att nedgradera dina egna vapen för att ge motståndarna en chans, det kallar jag att inte vilja skryta om sina färdigheter då man inte trycker upp den i AI:n's ansikte. Respekt. Vad jag dock åstadkommit som ingen av er är att bemästra karaktären, och irritationen. Simon avlivade två handkontroller som ett resultat av att irritationen blev övermäktig. Ingen kontroll på begäret där inte. Jerry pumpade sönder Raam med hagel - ett patetiskt enkelt sätt att hålla irritationen på avstånd. Herr Hernborg pepprade sig igenom Call of Duty 4: Modern Warfare på svåraste svårighetsgraden. Wow, verkligen.

En annan har, tro det eller ej, sprungit igenom Mirror's Edge utan att avfyra en enda kula. Jag låter er smaka på det. Spelet ansågs av många vara galet svårt och en och annan skiva har enligt säker källa spräckts under genomspelningar. Ofta var diverse vapen en väg från en säker död, framför allt då man omringades av tungt infanteri. Istället för att använda kroppen har man tagit till skjutdon. Andra är starkare. Andra har karaktär. Det är något som jag, då jag klarade ut Mirror's Edge, bemästrade. Tillräckligt stark karaktär för att avstå det mest frestande för en frustrerad och hotad soldat. Pistolen mot fienden. Stoltheten då jag efter att ha sparkat, slagit och parerat mig igenom en svärm av tungt beväpnade soldater, och med hjälp av naturliga muskler lyckades sänka den sista kulsprutsbeväpnade motståndaren, var enorm. Att ha motstått det som i alla år har tagit en till den nivån man ligger på idag ger mig rätten att hävda, eller utmärka min bragd till den helt klart bästa på redaktionen.

"Det var duktigt, men..."

Kristian Kask
Spöa jobbiga "bossar", springa och hoppa omkring som ett fån, skjuta lite folk, ska det vara saker att vara stolt över? Näe, vill man se riktiga bedrifter i spel får man gå till den enda genren som verkligen kräver något, strategi, ju större skala desto bättre. Alla som tycker att Dark Souls är svårt har uppenbarligen inte spelat Crusader Kings II. Särskilt inte Crusader Kings II på "very hard", som en av de minsta, fattigaste och obetydligaste adelsfamiljerna i hela spelet.

Det har nämligen jag. Som fattig greve i Dalsland fick jag arbeta mig upp genom ett Sverige sönderslitet av inbördeskrig, vidare ut på korståg i vida världen för att generationer senare, efter år av intriger, krig och lönnmord sitta som kejsare av Bysants. Oräkneligt många fick sätta livet till och hela kungariken suddades bort från kartan, men det var det värt, för att få min lilla adelsätt från Dalsland att bli den mäktigaste i världen. Självaste Tywin Lannister eller Macchiavelli skulle vara stolta över denna dunderbragd.

"Det var duktigt, men..."

Oliver Thulin:
Ni är alla patetiska. Jag har klarat The Impossible Game. Artikel slut.



Loading next content