Årets besvikelse (Årets spel 2016)

(5) The Last Guardian
Tio år. Ett decennium. Det är så lång tid det tog för Team Ico att släppa den andliga uppföljaren till Ico och Shadow of the Colossus. På tio år bör ett team av erfarna utvecklare lyckas pula ihop ett kompetent spel av rang. Tyvärr blev det inte så. Det finns fina kvaliteter i The Last Guardian, Trico (den jättelika katt-hund-fågeln) och spelets spektakulära vyer bland andra men det finns samtidigt otroligt mycket som skvallrar om en problemkantad utveckling, dåliga designval och en känsla av att inte riktigt veta vilket ben man vill stå på. För i all sin prakt är The Last Guardian ett svårspelat spel av fel skäl. Den bråkiga spelkontrollen, den horribla kameran och själva tempot i äventyret känns inte som ett spel som hör hemma på den sista delen av 2016 till Playstation 4, det känns mer som ett spel som borde släppts till Playstation 2 år 2005.

(4) Mirror's Edge Catalyst
Med tanke på att de fans Dice lyckats förtrolla med hjälp av Faith, längtat och ropat efter en tvåa sedan 2008 (du läste rätt, det har gått åtta år sedan Faith tog den linbaneburna fågelvägen rakt in i våra hjärtan) var förväntningarna såklart skyhöga. Det hett efterlängtade parkour-liret föll platt och tog smärtsamt emot sig med ansiktet som, trots att det designmässigt fortfarande är intressant, tyvärr inte klarade av att bära upp problemen som faktiskt fanns. Stridssekvenserna var bökigt osmidiga, den öppna världen var långt ifrån särskilt "öppen", spelets handling var på tok för enformigt kortlivad och buggar fanns det gott om. Vi vet alla att Dice är fantastiskt duktiga och vi förväntade oss så mycket mer.

(3) Mafia III
Alla vi gangsterfans var som lyriska när vi med en virtuell Chicago Typewriter i hand, togs tillbaks till 40-talets gängfejdstäta New York i 2K Games sagolika Mafia-serie. Detta efter att ha sett fram emot en uppföljare på seriens andra del i många år. Nämnda år rusade förbi (och vi hängde motvilligt med i utvecklingen trots att vi längtade till 1943, tuffa puffror och fräsiga kostymer) och med varje år höjdes både förhoppningar och förväntningar. Men 2016, sex år senare, var det dags för serien att fortsätta och spelet skulle utspela sig i slutet på 60-talet. Vissa var positivt överraskade medan andra var förskräckta över scenbytet - men samtliga var nyfikna över hur detta skulle gå. Tyvärr blev det färdiga spelet i slutändan en oväntat linjär buggfest med medelmåttig grafik, dålig bilduppdatering och en stor men innehållsfattig spelvärld som bjöd på otroligt repetitiva uppdrag. Mafia III var inte ett dåligt spel, men det hade potentialen till att bli så mycket, mycket, mycket mer.

(2) Street Fighter V
Street Fighter II var en fullpottare, Street Fighter Alpha likaså och samma sak med Street Fighter III. Makalösa fightingspel som förändrade genren för alltid. Street Fighter IV var om möjligt ännu bättre, det var i stort sett perfekt. Gamereactor absoluta favoritslagsmål, någonsin. Med det i åtanke var det såklart inte alls konstigt att vi och en hel spelvärld väntade oss magiska storverk av Capcom inför den femte delen i serien, som nu dessutom hade Sony-pengar i ryggen och kom till färre format, vilket borgade för bättre optimering och en oanad putsnivå. Döm om vår förvåning när spelet släpptes och visade sig vara i bästa fall halvfärdigt. Pinsamt få figurer, bitvis gammal grafik samt horribla menyer. Att singleplayer-innehåll i stort sett helt saknades, gjorde knappast saken särskilt mycket bättre. Capcom medgav senare att spelet släppts alldeles för tidigt, men då var det redan kört och besvikelsen var ett faktum. Visst, det fanns absolut kvaliteter i Street Fighter V och efter månader av uppdateringar är det idag ett bättre spel än vid releasetillfället, men det går liksom inte att komma ifrån att Capcom gjorde oss besvikna och att det är den svagaste numrerade delen i den här underbara spelserien - någonsin.

(1) No Man's Sky
No Man's Sky hade inte ens släppts innan de första priserna började delas ut till spelet. Och varje gång det visades upp hade Hello Games någon ny "innovativ" funktion att presentera i äventyret som tycktes ha ganska precis allt man någonsin kunde önska sig. Det marknadsfördes som en dröm. Som något helt nytt. Det gick så långt att det har kallats tidernas mest hypade spel och den mediala täckningen var enorm, både på stora amerikanska talkshows, i spelmedia och i vanlig kvällspress. Att leva upp till allt vore såklart nästan omöjligt, och sannolikt insåg även Hello Games det för No Man's Sky började skjutas upp - i omgångar. När det till slut släpptes under sommaren (2016, duh!) stod det klart att de flesta av Sonys högflygande, storskaliga löften inte hade infriats.

Hello Games och Sony har ordkrigat om vem som egentligen lovade vad i sociala medier, utvecklarna utreds för falsk marknadsföring (vilket fortfarande pågår), grundaren gick under jorden eftersom han mycket väl visste att han inte levt upp till sina åtaganden, studion själva sade inget och ilskan bara byggdes på bland fansen som tog varje chans att sänka spelet betygsmässigt på bland annat Metacritic och Steam. På flera sätt är No Man's Sky en besvikelse av sällan skådat slag och det är svårt att veta var man ska börja. Vi får gå tillbaka till det första Fable från 2004 för att hitta ett spel som så monumentalt misslyckats med att leva upp till förväntningarna. No Man's Sky var inte dåligt. Det är inte dåligt (inte alls) men samtidigt inte ens nära det storslagna superäventyr som vi alla hade förväntat oss.