Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar
The Legend of Zelda

Spelen som startade allt (1)

Joakim är först ut i del ett av tio artiklar där vi berättar om spelen som drog igång vårt brinnande intresse på allvar...


Detta är en annons:

Den här texten är i ärlighetens namn väldigt problematisk att författa. Jag har nämligen, till att börja med, ett ytterst dåligt minne och när man därtill har spelat så länge man kan komma ihåg är det svårt att sätta fingret på vilken titel det var som slutligen fick en att trilla dit, och i förläggningen bli tokförälskad i virtuella världar. Men efter mycket eftertanke (och velade fram och tillbaka) väljer jag ändå att lyfta fram The Legend of Zelda - originalet till Nintendos allra första spelkonsol. Anledningen? Jag hatade det.

För som snorig yngling kunde jag verkligen inte begripa vad som skulle vara så förbannat kul inuti ett styltigt och taskigt färglagt Hyrule. Tidigare hade jag lirat mästerliga titlar som Super Mario Bros, Tetris, Flintstone, Piff & Puff och Duck Hunt, och samtliga spel hade relativt enkelt lyckats underhålla en yngre och rundare Joakim med sina simpla, men likväl kungliga, förutsättningar. Och så hade vi Zelda, spelet som anlände i en guldfärgad kartong och innehöll en lika gyllene kassett men som till en början verkligen inte lyckades göra skäl till de där uppenbara ädelmetallsreferenserna.

The Legend of Zelda

För mina tidigare spelupplevelser hade, som ni förstår, varit väldigt tydliga i sina upplägg; du skulle ta dig från vänster till höger, matcha de fallande klossarna med varandra och peka ljuspistolen mot de framrusande ankorna samtidigt som du försökte övertyga dina syskon om att du inte fuskade. I The Legend of Zelda fanns det däremot inga uppenbara mål på det sättet. Du började i en glänta, du fick ett svärd av en gammal man och sen kunde du gå exakt vart du ville. Inga ledtrådar gavs, inga skyltar visade vägen och inga ord förklarade äventyrets dunkla premisser. Den där gubben försvann till råga på allt upp i tomma intet och sen var det dags för dig som spelare att lösa problematiken.

Tack så jävla mycket, gubbjävel!

Detta var min första upplevelse med ett så kallad Open World-spel och som jag förklarade tidigare så gillade jag det inte för fem öre. För vad var syftet, och vad skulle jag göra? Den totala förvirringen ledde slutligen till att jag stängde av spelet efter blott någon minut och att jag skulle komma tillbaka kändes, där och då, mer osannolikt än att en nutida Petter skulle sluta använda uttryck som "helböbbö" och "interwebz". Men det gjorde jag, återvände alltså. För efter att man spelat sönder allt annat man ägde fanns nämligen inte mycket kvar att göra och att rädda Svampkungadömet och ta emot Duck Hunt-hundens gliringar kan man bara göra ett visst antal gånger innan det börjar smärta i själen.

Under mina första riktiga spelsessioner med The Legend of Zelda kom jag dock ingenstans. Jag hittade en grotta, anlände till en skog och dog av något märkligt vattenmonster som sköt projektiler likt ett tourettesspottande lamadjur. Och såhär höll det på ett tag tills jag en dag lyckades ta mig förbi den där slingrande passagen. Jag svepte förbi grottan, vandrade igenom skogen och lyckades därtill ducka undan samtliga eldklot från vattenbesten för att slutligen anlända till mitt allra första tempel - ett tempel som av någon anledning låg inuti en brunmålad stubbe. Väl där kämpade jag mig sedan genom varje rum, jag dräpte varenda fiende jag såg och jag placerade sprängmedel längsmed väggar som om det inte fanns någon morgondag. Trots min nyfunna iver lyckades jag däremot inte bemästra alla pussel innan det var dags att lägga sig för natten och jag var därmed tvungen att stänga av konsolen och raderade alla mina framsteg. Trodde jag.

För när jag väl startade spelet nästa morgon märkte jag - till min stora förvåning - att man kunde fortsätta äventyret där man hade slutat dagen innan, och den chocken fick mig nästan att tappa NES-kontrollen ner i min skål med mjölksvampiga Coco Pops. Att kunna spara i ett spel var nämligen något jag inte hade upplevt innan, och att jag nu kunde njuta ett spel över flertalet dagar och inte behöva oroa mig över mina framsteg var som om en dröm (jag inte visste att jag hade) gick i uppfyllelse.

The Legend of Zelda

Efter detta började jag spela The Legend of Zelda på heltid och för varje dag blev jag allt mer förtjust i spelvärlden. Jag fällde en drake, jag hittade en flotte och köpte en ring som gjorde att min tidigare gröna skogsdräkt blev lika vit som snö. Jag samlande därefter på trekraftsbitar, jag dräpte ytterligare en drake och jag började leta som besatt efter hemliga dörröppningar längsmed vassa bergsklippor och under suspekta trädrötter. The Legend of Zelda växte för varje minut som gick, och till slut var jag förälskad upp till öronen. Links debut väckte nämligen äventyraren inom mig på ett sätt som Mario aldrig ens kom i närheten utav och helt plötsligt ville jag utforska varje del av spelvärldarna som låg framför mig. För vad fanns bakom nästa krök, och hur skulle jag ta mig dit?

Idag så finns det ju såklart betydligt bättre spel än original-Zelda och bortser man från den tillhörande nostalgin som följer med dessa typer av återblickar finns det givetvis inte mycket att hämta för en spelare idag. Men för mig är det första spelet i serien - en serie jag förövrigt numera avgudar - något alldeles speciellt. Det må ha börjat som ett sotsvart hat för det ovanliga och det okända, men när allt var sagt och gjort hade det utvecklats till en kärlek för det outforskade i allmänhet och mystiska spelvärldar i synnerhet.

Så tack, The Legend of Zelda, och förlåt för att jag hatade dig.

Detta är en annons: