Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar
Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Spelen som startade allt (Lisa)

Lisa minns spelet som drog igång hennes intresse och kärlek för underhållningsformen (på allvar)...


Detta är en annons:

Jag har sedan jag var liten dragits till handlingstunga spel, helst ska de vara actionlir med. Det är, tyvärr, otroligt svårt för mig att klamra mig fast vid en hjärndöd multiplayershooter en längre tid om det inte finns en handling som är bra nog för att hålla mig intresserad. Visst spelar jag allt möjligt lite då och då men jag föredrar att helt försvinna in i en färdigskriven, välgjord spelvärld - som en slags verklighetsflykt kanske? Detta faktum är just det, nästan tveklöst på grund av att jag blev rejält bortskämd av finska Remedy Entertainment under min första genomspelning av det mästerliga deckaractionliret Max Payne 2: The Fall of Max Payne.

Jag hade spelat spel innan jag blev frälst av den melankoliska agenten Payne, givetvis. Jag spelade bort dagarna med strategiklassiker som Warcraft II, Age of Empires, Age of Mythology och Olympens Härskare: Zeus som barn, jag fuskade fram flygande pansarvagnar åt Tommy Vercetti i Grand Theft Auto: Vice City, skrämde slag på mig själv med sträckbänks-flashbacks i Fatal Frame och lönnmördade alla möjliga individer i Hitman: Silent Assassin när min första hemkonsol dök upp i vardagsrummet en vintermorgon 2002. Att säga att jag inte var spelintresserad innan oktober 2003 vore därav lögn. Jag kan däremot, utan att ljuga, säga att det var vad Max Payne, Baseball Bat Boy, Mona Sax och de otroliga mardrömsbanorna The Fall of Max Payne erbjöd som verkligen höjde ribban för allt vad story heter i TV-spel.

Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Så, helt utan någon aning om vem denne Max egentligen var (spelet köptes från början på grund av Rockstar-loggan på boxen och Vice City var ju kul, tänkte vi), hoppade jag in i en uppföljare utan att ha spelat föregångaren. Min tvillingbror satt bredvid mig och mamma stod bakom för att försäkra sig om att spelet inte var för vuxet - möjligen på grund av det mardrömsframkallande skräckspelet jag lyckats köpa utan min kära mor närvarande. Efter att prologklippet, som på sekunder dragit in både mig och min bror i spelvärlden med sin serietidningsestetik (men mer om det senare) gjorde en pistolman piruetter på skärmen, två pickadoller behövde han med, en i var hand. Mamma konstaterade att det inte var mer mardrömsframkallande än en Beck-film och lämnade mig och min bror ifred.

Prologklippet fortsatte, Max hade tydligen förlorat sin fru och sin dotter, ajdå tänkte vi - vi kanske borde spelat Max Payne ett innan vi satte igång. För sent, vi kunde inte vända tillbaka nu, vi var redan fast. Spelet var otroligt snyggt, grafiken var ju helt otrolig (de såg ju nästan ut som riktiga människor, då) och vi tänkte att snyggare än såhär kan det ju inte bara bli. Max raspiga röst tilltalade mig rejält, min bror satt bredvid och försökte härma den griniga gubben på skärmen men misslyckades, vi fnissade men drogs genast tillbaka in. Vi kanske missar någonting. "There was a blind spot in my head, a bullet shaped hole where the answers should be" - det var tur att vi vände oss om från fnissandet för att lyssna, det var nämnda mening (och en viss mening i slutet) som satte sig som sten i minnet.

På tal om minnesförlust, innan serietidningsestetiken glöms bort helt, så är spelets mellansekvenser en av anledningarna till att jag än idag tänker på Max Payne 2 och ler för mig själv. Spelets mellansekvenser jämförs bäst med Frank Millers otroliga Sin City, både serietidningarna från 1991 och den första filmatiseringen från 2005, nu i efterhand. Mörk Pulp Noir med whiskyindränkt, sotsvart monolog som narrativ.

Istället för halvdana mellansekvenser med skruttiga ansiktsanimationer gjorde finnarna ett otroligt bra val, jobbade runt sina begränsningar och berättade handlingen i seriestrippar, även dessa jämförbara med Frank Millers, men med faktiska skådisar. Någonting, utöver dessa serie-mellansekvenser var "Bullet Time". Om denna spelmekanik först användes i Max Payne eller inte kan jag inte svara på, men det var definitivt första gången jag hoppat omkring i slow motion, skjutandes med två pistoler. Helt otroligt, tyckte jag, då.

En av banorna i den korta (spelets längd var även spelets enda minus) spelupplevelsen satte sig ordentligt, jag kommer ihåg den än idag. Ett varuhus stod i lågor och jag fick spela som spelets femme fatale, Mona Sax i den röda skinnjackan. Jag hade otroliga problem med just denna nivå men jag totalälskade damen, och jag älskar henne än. Mona var den ultimata hårdingen och hon är delar idag förstaplatsen på min "kvinnor i TV-spel"-topplista med 2012 års Lara Croft. Jag vet inte hur många gånger jag exploderade eller dog i flammorna men bara det faktum att jag fick spela som Mona gjorde mig genuint lycklig.

Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Jag har följt Remedy, som en tiggande hund, sedan dess. Jag har älskat varje upplevelse de släppt - men aldrig som jag älskat Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Det är någonting som är speciellt, heligt, men den uppföljaren. Någonting som aldrig kan toppas, någonsin. Inte för mig i alla fall. Är det något spel som skulle må bra av en remake är det väl ändå världens bästa actionlir? Världens bästa Max Payne?

Jag vill glömma Rockstars Max Payne 3 och börja om igen, fast det var ett bra spel. Jag vill besöka Max och Monas mörka, regniga New York igen, men vet inte om jag vågar. Jag har inte spelat Max Payne 2 på flera år nu, tänk om jag förstör bilden jag har fastetsad i huvudet? I huvudet är det perfekt.

Detta är en annons: