Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artikel

Spelet som startade allt (Oliver)

Dags för assisterande redaktör Oliver Thulin att berätta om spelet som på riktigt gjorde honom beroende av spel...


Detta är en annons:

Jag har varit intresserad av TV-spel så länge jag kan minnas. Som liten pojkvasker var det få saker som var så häftiga som att kunna påverka vad som händer på en TV-ruta med en kontroll. Det var magiskt på något sätt. Det första spelet jag fick spela själv var Duck Hunt till NES, som jag kom i kontakt med en kväll hos min mammas arbetskamrat. Jag minns inte ens vad hon, eller hennes man, heter längre men jag glömmer inte att de hade Nintendos 8-bit-konsol kopplad till TV:n (precis som jag inte glömmer att deras vardagsrum var stort som ett varuhus och att de hade en inomhuspool). Skjutandet av pixliga ankor medelst plastpistol satte ett avtryck på mig.

Det var dock några år senare som mitt intresse och min förundran inför mediet utvecklades till den brinnande kärlek som jag hyser idag - och The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 var titeln som ansvarade för det.

Plötsligt kändes det inte som att jag spelade ett spel längre. Jag hade transporterats till en helt annan värld, där mitt riktiga liv för ett ögonblick sattes på paus. Jag älskar när det händer, när jag kommer i kontakt med ett spel som jag automatiskt lever mig in i. Det hände i Metroid Prime när Samus landar på Tallon IV, regndropparna landade på visiret och den djupt atmosfäriska bakgrundsmusiken genomborrade mig. Det hände i Bioshock när Jack tar transporten till undervattenstaden Rapture och jag nästan kunde känna fukten i luften och doften av rostig metall. Inlevelse och att kunna besöka fantastiska, verklighetsfrämmande platser är något som spel gör bättre än något annat och när det klickar på detta sätt resulterar det i en upplevelse utöver det vanliga.

Ocarina of Time gjorde detta för mig före något annat spel. I det fanns en enorm värld, byggd i tre dimensioner med potential till spänning runt varje hörn - det var nästintill överväldigande och jag fann det svårt att smälta. Bara Kokiri Forest, spelets startområde, kändes proppat av saker att se, föremål att samla och färgstarka karaktärer att lära känna. När Link sen lämnar Kokiri-folket bakom sig för att delta i ett äventyr mycket större än både han och jag vid det laget ens kunde föreställa oss och Hyrule Fields slätter breder ut sig över skärmen svimmade jag nästan. Slottet som stod vid horisonten, det olycksbådande dödsberget som kastade sin skugga över landskapet - jag hade aldrig skådat något liknande.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Med dagens mått mätt är världen i Ocarina of Time inte särskilt imponerande i vare sig omfång, innehåll eller storlek men det är ju å andra sidan givetvis en orättvis jämförelse. Och för lilla Oliver, vars spelerfarenhet fram tills dess bestod av saker som Wonder Boy III: The Dragon's Trap, Alex Kidd in Miracle World, Super Mario Bros och Sonic The Hedgehog (jag missade i princip hela SNES-biblioteket) var världen i det första tredimensionella Zelda-äventyret något i absolut hästväg.

Spelets storlek stärktes ytterligare av hur lång tid det tog för mig att avancera i det. På den tiden fanns det ingen internethjälp att få och jag ägde inte en officiell guidebok förrän jag köpte en flera år senare i samlingssyfte. Min kunskap i engelska var också lite sisådär. Jag kunde de grundläggande grejerna, mycket tack vare försprånget jag fått i och med att min familj var mycket och härjade i England under min barndom - men det var ändå inte alltid det lättaste att veta var jag skulle eller hur varje givet pussel skulle lösas när ledtrådar gavs genom text. Mycket av spelupplevelsen handlade om att lösa spelets mysterier på skolgården om veckodagarna. Det fanns en kille i min klass som hette Simon, och han hade kommit mycket längre än mig i det. Han blev min guru där ett tag och att tillsammans med vänner diskutera, dela upplevelser och luska ut hemligheter på rasterna blev en sorts metaspel som bara gjorde Ocarina of Time ännu mer speciellt för oss.

Och jag kommer aldrig glömma vad som hände när Link lägger labbarna på mästersvärdet första gången. När jag hade kommit så långt att jag klarat Jabu Jabu's Belly och erhållit den sista av de tre stenarna som krävdes för att öppna upp Temple of Time hade det gått så lång tid att jag började känna att jag närmade mig slutet, lite naivt. Men nej - jag hade ju såklart bara börjat mitt äventyr. Efter en osedvanligt lång mellansekvens får jag se det; Link har blivit vuxen och den kungliga staden låg i ruiner. Det var det absolut coolaste jag någonsin hade sett. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig och jag kände mig plötsligt så mycket mer kraftfull när jag mer beslutsam än någonsin lämnade templet för att rädda Hyrule från Ganondorfs välde.

Det var en sån stark upplevelse för mig, mycket tack vare hur spelet tog mina förväntningar och vände dem ut och in. Idag, när spelmedia och dess täckning växt sig större än någonsin och alla spel visas upp otaliga gånger innan release, är det svårt att verkligen bli överraskad av vad vi spelar. Vi vet i princip exakt vad vi får när vi köper något, men på den tiden fanns det en viss känsla av mystik över allting - ännu mer så med tanke på att jag var så ung när det begav sig.

Idag, snart tjugo år senare, ser jag inte The Legend of Zelda: Ocarina of Time med samma ögon såklart. Jag har ju spelat det från början till slut över tjugo gånger och spelmediet har växt och utvecklats i rasande takt. Ocarina of Time tillhör ju dessutom en typ av spel som gjorts oändligt mycket större sedan dess släpp så det förblir inte tidlöst på samma sätt som en 2D-plattformare som Super Mario World. Men jag återvänder regelbundet till Hyrule anno 1998. Det har inte blivit så gammalt att jag inte kan uppskatta det fortfarande och det är alltid ett nöje att påbörja en ny runda i spelet. Jag har svårt för att se att det någonsin skulle bli det. Oliver Thulin hade inte varit den han är idag utan Ocarina of Time, det är jag övertygad om.

Detta är en annons: