Katastrofala konsolmissar (1)

Vi är inne i den åttonde konsolgenerationen just nu och genom åren har vi fått en mängd olika maskiner, tillbehör och lösningar. Vissa bättre än andra och vissa rent av überhemska. Nu har det blivit dags att ta en närmare titt på de konstiga, urdumma, skrattretande designvalen som har gjorts. Vi raddar upp rasket men låter bli att försöka sätta någon inbördes ordning på dem - allt är vad vi skulle klassa som riktiga missar och hjärnsläpp.

Playstation 3 laddar inte handkontroller i standby-läget
Du kan hålla igång din bils motorvärmare när bilen är avstängd. Du kan ladda din mobil eller dator när dessa är avstängda. Och då pratar vi helt avstängda. Vad skiljer Sonys tredje konsol från dessa? Du kan ladda din Dualshock 3 via din Playstation 3 under förutsättning att denne är påslagen. Helt. För till skillnad från din bil, dator eller mobil så kan du inte fylla upp krämen om konsolen är avstängd. Inte ens i stand-by-läge vilket såhär i efterhand känns helt utomordentligt fånigt. I dag är det en vedertagen funktion att skicka ut ström via uppföljarens USB-kontakt (om man så vill) men där och då måste det ha varit något som kändes överflödigt.

Enda alternativet vi fick var att ladda handkontrollen när konsolen var påslagen, men det är ju då man vill njuta av trådlöst spelande. Trådlöst som var ett av försäljningsargumenten för den, då nya, generationen! Kom igen. Visserligen gick det väl att ladda dosorna i omgångar och på så vis spela trådlöst, men ville man inte det, blev det till att lämna maskinen jobbandes då man själv gick till jobbet, skolan eller gick och la sig för kvällen. Beroende på var den stod i hyllan kunde det få oönskade bieffekter (saker som överhettning, brinnande damm, en fläkt som jobbade deltid som DJ eller helt enkelt ond, bråd, och ytterst plötslig död). Så för att summera - att inte dra ström till USB-utgångarna medan konsolen stod i standby-läge var, och förblir, ett av de konstigaste funktionsbesluten på senare år. Eller är det så pinsamt att tanken aldrig ens kläcktes under planeringsstadiet? Kan det vara så illa?

Skärmen på Gam Boy Advance är kolsvart
Skriken från skolgårdarna hade tystnat. På den lokala fotbollsplanen var det oroväckande tomt. Det kom märkliga, plingande ljud från båsen inne på kontorstoaletterna. Det spelade ingen roll vart man än var, överallt syntes spåren av Game Boy-epidemin som hypnotiserade oss till att knyta labbarna om den bärbara kasettslukaren ohälsosamt många timmar per dag. Flera av oss på redaktionen har gjort sig skyldiga till att vräka iväg en tjusig lögn till våra respektive eller föräldrar, och sedan smitit iväg till en avlägsen plats med ett Game Boy nedkört i fickan. Inte förrän den lilla röda lampan intill skärmen började blekna kom vi på tanken att gå hem igen - egentligen endast för att leta igenom våra byrålådor i jakt på ett färskt paket med AA-batterier.

År 2001 anlände Game Boy Advance vars generation av olika modeller sålde hela 81 miljoner exemplar världen över, självklart att tacka för de många magiska titlarna. Metroid Fusion, Golden Sun, och självklart Pokémon Ruby & Sapphire för att nämna ett fåtal. Det fanns egentligen bara ett problem. Ett ganska stort sådant. Det gick ju för tusan inte att se vad som hände på skärmen! Den var becksvart! Varken Game Boy Advance eller dess föregångare hade någon bakbelyst skärm, fast medan Game Boy Color gick alldeles utmärkt att lira under både sol- och lampljus var Advance-varianten ett par frustrerande nyanser för mörk. Jakten på den perfekta betraktningsvinkeln tillsammans med den rätta belysningen var en ekvation vi aldrig fick ihop, och frustrationen levde vidare ända tills den (äntligen) bakbelysta Advance SP-upplagan kom ut två år senare. Två riktigt långa, mörka år senare.

Microsoft tvingar på köparna Kinect
Det går inte att skriva om konsolmissar utan att nämna totalhaveriet som var Microsofts Xbox One-lansering. Även vi i Sverige, som inte fick ta del av nämnda lansering förrän året efter, kände av chock-vågorna. Förutom att planen, från början, var att omöjliggöra begagnade spelköp samt att tvinga sina spelare att vara konstant online (någonting som Microsoft, tack och lov, backade på) så skeppades Xbox One med Kinect. Tanken var (till viss del) god - Kinect-utvecklare skulle skapa spel som, eftersom samtliga konsoler skeppades med kameran, nådde alla Xbox-ägare. Alla skulle ha samma förutsättningar och slippa köpa till dyra tillbehör för att kunna spela. Tyvärr höjde kameran priset på maskinen med 100 dollar, vilket gjorde att Microsofts konsol kostade rejält mycket mer än konkurrent-konsolen Playstation 4, trots att Xbox One prestandamässigt var underlägsen nämnda konkurrent. Microsoft stod länge fast vid att kameran var en viktig del av maskinen och att den aldrig skulle släppas utan till ett billigare pris.

Det var heller inte enbart de Xbox 360-fans som inte ville punga ut 100 dollar extra för en (förvisso grym) rörelsekänslig kamera som sveks. De som faktiskt pröjsade 500 dollar för en konsol som egentligen var underlägsen konkurrentens enbart på grund av att kameran följde med fick månader senare ett par slag i magen när Microsoft helt slopade nämnda påtvingade tillbehör. Kameran glömdes bort och de som köpte konsolen tidigt stod kvar med ett onödigt stort hål i plånboken. Lanseringen av Microsofts spelmaskin Xbox One var tuff och även om Microsofts Xbox-division kom på fötter igen är det än idag svårt att tänka på konsolens tidiga dagar utan att skaka på huvudet.

Playstation 3 kostar skjortan (och lite till)
De flesta spelfans kopplar meningen till den japanska speljätten direkt - "599 US dollars". Sonys presskonferens på E3 2006 lämnade tittare och speljournalister med höjda ögonbryn och hakorna i golvet. Efter att ha släppt två succékonsoler var det dags för Sony att visa upp sin nästa spelburk och just generation tre skulle bli en för historieböckerna. Otrolig prestanda, nästan overkligt bra grafik, fantastiska spel och noll fokus på gimmicks utlovades. Publiken satt förväntansfulla och väntade på en prissättning, skulle Sonys kraftpaket till maskin ligga nära Microsofts Xbox 360 prismässigt? Hur tuff skulle konkurrensen bli mellan de två på marknaden? Bomben släpptes, Playstations Kaz Hirai uppmanade PS-fansen att skaffa extrajobb, alternativt jobba rejäl övertid för att ha råd med speljättens nästa, superheta maskin. Playstation 3 släpptes med en 200 dollar dyrare prislapp än konkurrenten - 599 dollar, en absurd summa för många. Men det kanske var värt det? Konsolen skulle vara en premium-maskin för riktiga hardcore-gamers, ingen hemkonsol för vanliga människor. Kutaragi förklarade senare att maskinen antagligen lanserades till ett för billigt pris.

Tyvärr var prestandaskillnaden, även om den fanns där, för obetydlig för att rättfärdiga en prisskillnad på tusentals kronor. Många av de fantastiska spelen som utlovades var inte så felfria som de verkade vara under E3-mässan och vissa släpptes inte alls. Alla dessa minus blev än mer påtagliga med tanke på att Microsofts Xbox 360 hann ut i butikshyllorna ett år innan Playstation 3 (ett faktum som Sony uppenbarligen lärde sig av, då rollerna blev ombytta generationen därpå). Trots en jobbig start sålde Sonys maskin riktigt bra i slutändan, men "599 USD" och "Giant Enemy Crab" kommer aldrig att glömmas bort.

Ingen paus-knapp på handkontrollen till Master System
Mark III lanserades i Japan två år efter att Nintendo släppt sin ofattbart populära Famicom (som blev NES i väst), och Sega hade bland annat försett enheten med mer prestanda. Det nyttjade de framför allt i de vansinnigt läckra arkadspel som länge var deras signum. När enheten kom till väst gjorde de som Nintendo hade gjort året innan och designade både om hårdvaran samt bytte namn på den. Mark III blev Master System och var röd, svart och futuristisk. Den hade ett kopplingsschema tryckt på framsidan, kunde köra spel från både kort och kassetter samt hade dessutom inbyggda spel.

Kort sagt en konsol så evinnerligt cool att de gav Sega en plats bland de stora och blev en seriös utmanare till Nintendo när den ersattes med Mega Drive. Men allt var inte frid och fröjd, för medan det mesta kändes mer välbyggt och genomtänkt till Master System, så var det framför allt en pikant detalj som gav redaktionens åldermän nog med ångestmättade vredesutbrott för att sannolikt ha kapat av ett bytande antal år på livslängden. Master System-handkontrollen saknade nämligen både Select och Start-knapp. Select kunde vi såklart leva utan (den gjorde oftast ingenting annat än strula till det med menybläddrande), men Start behövdes för att kunna pausa. Men pausknappen satt på konsolen... bredvid Reset.

När den ofrånkomliga pisspausen krävdes i hektiska actionspel under hårda gaming-sessioner mitt i den mörka natten gällde det att kasta sig fram och smiska till knappen för att kunna pausa utan att dö (på den här tiden var allt hardcore - dog du så dog du och fick starta om allt). Och alltför ofta resulterade det i att det slutade med Reset istället. Och fick starta om ändå. En komplett tankevurpa och designmiss så grav att vi funderar på om det inte var frågan om ren ondska från ingenjörerna.

Analogspaken på Nintendo 64-handkontrollen glappar
När Nintendo 64 släpptes så hade handkontrollen en ny, banbrytande finess. Styrspaken var analog istället för de tidigare styrkorsen. Den analoga styrspaken blev en sådan framgång så att styrsättet även infördes till Sega Saturn och Playstation. Tyvärr fanns det ett stort problem med Nintendo 64-handkontrollen. 99 procent av alla handkontroller hade en kronisk slitage-skada som gjorde att spaken glappade efter en liten stund. Det här var otroligt irriterande och något måste ha gått fruktansvärt fel under tillverkningsprocessen, och vi vet inte hur många gånger i ordningen vi har varit tvungna att byta ut originalspaken mot sprillans nya joystick-enheter. När Nintendo släppte nya handkontroller, med flera olika färger, så satt många och hoppades på att problemet skulle vara fixat. Men icke...

Ingenting blev tyvärr bättre och vi fick gott nöja oss med att fortsätta att skruva isär våra handkontroller för att kunna njuta till fullo av speltitlar som till exempel Super Mario 64, Banjo-Kazooie, Perfect Dark och Holy Magic Century. Som tur var så begrep Nintendo deras misstag och åtgärdade dilemmat när Gamecube lanserades, och det gör oss otroligt tacksamma. Vi hade varken tid, lust eller ork att byta joystickenheter på regelbunden basis och det känns fortfarande märkligt att de aldrig förstod deras ofattbara jättemiss under konsolens varaktighet.

Om du blickar tillbaka några år och tänker på olika konsolgenerationer, vilka tabbar tycker du har varit de värsta?