Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artikel

Spelet som startade allt (Jonas)

Dags för Gamereactors redaktör att berätta om spelet som för honom var starten, på en livslång kärlek till spel...


För min egen del har jag lite svårt att avgöra när jag egentligen började spela spel. Jag har fragmentariska minnen av att ha hängt vid en arkadmaskin på Pizzeria Mona i Östersund samt Kallax flygplats i Luleå när jag var kanske fem-sex år gammal. Men det var nog hos min dagmamma intresset började formas på allvar då hennes till synes nästan vuxne son (gick i fjärde klass, vill jag minnas och var hur stor som helst med den tidens mått mätt) hade en Commodore 64 som jag inledde en förälskelse med.

Spelen var förhållandevis små och det handlade oftast om titlar som bara var millimetern mer avancerade än Nintendos då så populära Game & Watch-spel. Titlar som Arkanoid, Snoopy och olika varianter på Pong var dock tillräckligt för att jag skulle vara fast. Senare fick jag min egen Commodore 64, varpå jag upptäckte spel som California Games och Ghostbusters och det började växa fram något som kan liknas vid kärlek.

Ändå var det något helt annat som ledde fram till min livslånga passion för TV-spel, och detta inträffade när jag för första gången fick chansen att provspela NES. Det skedde hos en kompis till en kompis som bodde en bit bort och som hade konsolen med alla då släppta spel. Att jag inte alls kände människan var inga konstigheter när jag var barn och vi ockuperade TV:n länge och väl till hans fars stora förtret. Det jag framför allt fastnade för var Excite Bike, ett av få spel som är på millimetern lika underhållande idag som det var 1986 då den unge Jonas Mäki knappt trodde sina ögon över spektaklet som utspelades på skärmen.

Classic NES series: Super Mario Bros.
Detta är en annons:

Ändå var det några månader senare ändå som det ofrånkomliga genombrottet skedde. Jag var hemma hos en annan vän jag hade haft ett ambivalent förhållande till under lågstadiet. Han hade blivit med NES och hade Super Mario Bros. Ett spel han ofta pratade om hela rasterna igenom. Om alla äventyr, superstjärnor, pengar man kunde plocka, rör man kunde gå ner i och dessutom fanns tydligen en svamp som gjorde att man växte. Kompisen ritade också Mario i varenda skolbok vi hade, och var rätt duktig på det.

När jag väl fick chansen att testa var förväntningarna omänskligt högt ställda, men det ska gudarna veta att om det är någon spelfigur som klarar att bära förväntningar på sina korpulent, mjukt hängselförsedda axlar så är det just Mario. Chocken var i det närmaste total. Som att bli golvad. Musiken, spelkontrollen, fienderna, alla hemligheterna...

Jag hade aldrig sett något liknande överhuvudtaget i spelvärlden och från den dagen blev livet en kamp om att kunna maximera tiden med NES och Super Mario så mycket det bara var mänskligt möjligt. Redan samma helg hyrde vi en NES från den lokala kiosken och jag fick möjlighet att spela Super Mario Bros hemma. Längre än till bana 1-4 kom jag aldrig den gången, men nog var det nära med ivrigt hejande småbröder.

En stor chock vankades för övrigt den alldeles för tidiga morgonen dagen efter då jag rusade nedför trappen för att få spela. Där satt min far och gejmade och hade så gjort hela natten, trots att han inte var, aldrig varit och aldrig blev någon gamer. Men det säger en del om hur unikt Super Mario Bros var där och då. Efter otaliga vändor till min vän, avundsjukt fluktande på hans medlemskort i Nintendoklubben, många och långa diskussioner på rasterna och ett flertal hyrda NES senare så stod det klart för föräldrarna att det nog var billigast i längden att sälja Commodore 64 ändå för att byta till NES.

De hade närt en förhoppning om att hemdatorn inte bara skulle användas till spel (för spel var väldigt, väldigt dåligt på 80-talet!) och att jag skulle lära mig programmera. Så blev det aldrig, den grundlade mitt intresse för TV-spel och Super Mario krokade fast mig för alltid. Idag kan jag drömma mig tillbaka till den tid då jag och min vän stirrade på varandra med vidöppna ögon efter att ha hittat det där extralivet bakom det fjärde röret på bana 1-1 och hur vi funderade och funderade över vad som egentligen gjorde att det ibland blev fyrverkerier när vi hoppade upp på flaggstången i slutet.

Classic NES series: Super Mario Bros.

Super Mario Bros är naturligtvis kanske klassikernas klassiker och på flera sätt urmodern till spelvärlden som vi idag känner den. Utan Shigeru Miyamotos sinnrika äventyr hade väldigt mycket varit väldigt annorlunda - det är jag övertygad om. Det är även ett av de här spelen som satt sig i muskelminnet ordentligt, och jag kan än idag spela igenom det utan några som helst svårigheter, nynna samtliga låtar och hör jag en ljudeffekt vet jag omedelbart vart den kommer ifrån. Ledtemat i originaltappning är dessutom min ringsignal.

Super Mario Bros har inte riktigt åldrats lika bra som exempelvis Excite Bike gjort till samma format, eller för den delen de flesta av de senare Mario-spelen. Det är lite för oförlåtande ibland och spelkontrollen är inte riktigt perfekt alla gånger. Men det står sig, det är lätt att spela det än idag och direkt fatta varför det blev en succé som än idag är ett av tidernas fem bäst säljande fullprisspel. Det är inte heller någon slump att Nintendo så sent som 2006 sålde över 30 miljoner exemplar av snarlika New Super Mario Bros - konceptet håller verkligen - eller att Super Mario Maker blev en succé som charmade både recensenter och spelare.

Super Mario Bros har fostrat mig och mitt intresse för spel i så våldsamt hög grad att det helt enkelt inte går att bortse ifrån det. För mig är det spelet som startade allt och som två decennier senare ledde till att jag blev redaktör för Gamereactor.

Detta är en annons: