Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artikel

Sanslösa besvikelser (3)

Här kommer den tredje och sista delen i artikelserien där vi berättar om våra personliga besvikelser...

  • Text: Redaktionen

LISA DAHLGREN

Project Zero: Maiden of Black Water
Jag kommer ihåg hur totalt frälst jag var efter att ha spelat Koei Tecmos första spel i Project Zero-serien. Jag satt, konstant livrädd, i mitt mörkt tapetserade flickrum med det lilla fönstret som blickade ut över kolsvart granskog, greppandes min Dualshock 2-kontroll - och jag älskade varje sekund. Jag var, då, helt övertygad om att handlingen var ren sanning och att det som visades på crt-tvn kunde hända mig i verkligheten när som helst. Så när jag en gång vaknade klockan tre på morgonen av att handkontrollen vibrerade på trägolvet tänkte jag att "nu är det dags, Kirie är här och det är min tur att dö". Jag dog inte den natten utan fick livet förlängt så att jag kunde spela resten av spelen i serien och få fler förbannelser över mig via TV-spel. Allt var frid och fröjd, spel efter spel klarade sig över skräckribban men när det femte spelet i serien (läs Europas fjärde, då fyran inte ens släpptes här) släpptes till Wii U dog jag nästan - av total tristess. Urtråkig, osammanhängande, spretig handling, dåliga kontroller, enformiga fiender och sega framsteg sänkte mig något enormt. Jag förväntar mig ett Project Zero-lir i toppklass till Switch.

Murdered: Soul Suspect
Jag såg, utan att egentligen ha läst någonting om spelet, fram emot Murdered: Soul Suspect något enormt. Spelets setting verkade stenhård, du skulle leka detektiv i ett fiktivt Salem ockuperat av arga spöken och av spelets tidiga screenshots att döma fanns en, för mig, kär film noir-feeling närvarande. När spelet släpptes pröjsade jag top dollar för det direkt på konsolen och när jag senare kunde starta upp spelet möttes jag av mardrömslika skrik som lika gärna hade kunnat vara mina egna, för satan i gatan vilket horribelt spel det visade sig vara. Efter att huvudkaraktären knuffats ut genom ett fönster och skjutits i bröstkorgen sju gånger vaknade denne upp igen, trillby-fedoran och plånbokskedjan hade, tack och lov, hållit sig intakta genom dödsportarna och det var dags att komma igång med spökjakten. Jag pratade med griniga gastar i sisådär sex, sju timmar och löste dumma pussel i en halv - helt plötsligt rullade eftertexter och jag satt som ett frågetecken i soffan, glad över att killen nu var död på riktigt.

Fallout 4
Så var det dags igen, att prata om Fallout 4. "Det börjar bli lite tjatigt nu, Lisa" tänker säkert några av er, men jag kan inte skippa min absoluta toppbesvikelse i en sådan här lista. Jag älskar Fallout och har konstaterat att serien börjat gå rejält utför (räknar bort Fallout: New Vegas här då det skapades av rollspelskungarna på Obsidian Entertainment som, till viss del låg bakom Fallout 1 & 2). Fallout 3 föll mig inte i smaken alls och jag tänkte att värre än såhär blir det inte - jag hade fel. Efter att serien köptes upp av Bethesda gick spelen från hardcore-rollspel till hjärnlösa actionlir på otroligt kort tid och jag blir bara frustrerad av att spela det sista spelet i vad som brukade vara ett genuint (och otroligt omtyckt) rollspel. Jag funderar ofta över hur de kom undan med att totalt ändra hela baskonceptet i en väletablerad spelserie. Fallout 3 hade fortfarande rollspelselement kvar från föregångarna men Fallout 4 är så avklätt, så simpelt, så fult och så fantasilöst att jag inte klarar av att starta det igen - av ren frustration.

Halo 4 var en besvikelse enligt vissa på redaktionen, en trumf enligt andra. Var står du?
Detta är en annons:

JOAKIM SJÖGREN

Halo 4
Halo: Reach är ett av mina absoluta favoritspel och Bungies sista avsked till ringvärldarna var enligt mig en uppvisning i hur man kan skapa något fräscht och intressant inom ett kärt och familjärt ramverk. När skilsmässan sedan var ett faktum och det slutligen var dags för 343 Industries att ta över stafettpinnen och levererade Halo 4 var besvikelsen, i kontrast till föregångaren, monumental. Halo 4 är visserligen långt (långt, långt!) ifrån ett dåligt spel, men när man jämförde det med seriens höjdpunkt, och tillika följetongens senaste alster, var det såklart svårt att känna sig tillfreds med hur händelserna utvecklade sig under hösten 2012. Studion missade nämligen mycket av den där mysiga och mystiska Halo-känslan Bungie hade varsamt vävt på i över ett decennium, och även om man levererade en av de mer gripande kampanjerna - rent berättarmässigt - var spelbarheten, Call of Duty- referenserna och den skrattretande slutstriden tillräckligt stora droppar för att få min bägare att rinna över till något negativt. Halo 5: Guardians rättade sedan visserligen till mycket av problematiken som Halo 4 drogs med häromåret, men i ärlighetens namn har Halo som spelserie inte varit sig likt sedan Bungie dumpade Microsoft och bestämde sig att söka efter ett nytt öde tillsammans med Activision.

Destiny
Och på tal om det där ödet. Efter att ha lämnat mästerchefen bakom sig har Bungie inte nått upp till sin sedvanliga standard för den delen heller. Studions mastodontprojekt Destiny målades nämligen upp likt en "frälsare" inför den här generationen och det var faktiskt dessa löften om stordåd som slutligen fick mig att lägga en beställning på en Xbox One under sommaren 2014. Destiny kändes nämligen bara tvunget att avnjutas på bästa tänkbar sätt och jag räknade därefter ner dagarna till spelets release likt ett barn som längtar efter julafton. Att produkten sedan inte skulle nå upp, eller ens komma i närheten, av mina skyhöga förhoppningar var jag däremot inte beredd på alls. Destiny (vid lanseringen) var nämligen ett vackert men ihålig skal där man endast kunde se skuggorna av den storskaliga potentialen som utlovades från såväl utvecklare som utgivare. Äventyret kändes tunt, stressat och ofokuserat samtidigt som man nästan kunde föreställa sig hur Bungie maniskt hamrade fram spelkod ifrån skuggorna i ett försök att hinna ikapp löftena de visste att de inte kunde infria. Är Destiny sedan dåligt? Nej, men spelet förverkligade inte mina förväntningar på långa vägar.

Metroid Prime 2: Echoes
Att följa upp ett mästerverk är bevisligen inte lätt, inte ens om det rör sig om samma studio och samma spelserie. Det första Metroid: Prime var nämligen som bekant en, mer eller mindre, felfri ansats att porträttera världens häftigaste spelhjältinna i tre dimensioner och mina förväntningar på en uppföljare var således enorma när det var dags för akt nummer två. Samus Arans andra Gamecube-giv var däremot precis som i fallet med Halo 4 långt (långt, långt!) ifrån ett dåligt spel i grunden, men i skuggan av planeten Tallon IV var Aether ingen skådeplats att glädjas över och ljus/mörker-konceptet kändes redan under 2004 förlegat och passé. Spelet har sedan givetvis sina höjdpunkter här och var, men bredvid originalets strålande rymdlyster var Metroid Prime 2 ett eko som mattades av skrämmande snabbt.

Vi röstade fram Fallout 4 till årets rollspel under 2015 men många av er vägrade acceptera att priset inte gick till The Witcher 3 istället. Hur känner du nu?

FREDRIK SÄFSTRÖM

The Last Guardian
När The Last Guardian visades upp för första gången såg det väldigt mysigt ut och redan då förstod jag att det var ett spel som skulle införskaffas på releasedagen. Men spelet försenades i omgångar och ju mer som visades upp desto mindre sugen blev jag. Redan då såg det brunt och ganska tråkigt ut men tack vare spelstudions suveräna Shadow of the Colossus höll jag mina förväntningar uppe. Nu med facit i hand så vill jag titulera The Last Guardian som ett av de sämsta spelen jag spelat i år. En otroligt viktig beståndsdel för en fin spelupplevelse är att spelkontrollen fungerar. Jag har rent utsagt skrikit, skrattat och gråtit en skvätt över den horribla spelkontrollen och det går helt enkelt inte att kontrollera pojken på det sättet som jag vill. Jag var faktiskt schysst som gav spelet en ärlig chans, och hoppades på att det skulle kännas bättre efter en stund. Men det gjorde det inte och efter några timmar gav jag upp och jag har redan lovat mig själv att aldrig röra spelet igen. Inte nog med det så sabbades inlevelsen också av stora kameraproblem, och under långa perioder var det totalt omöjligt att se vad man höll på med. Nja, den korta men ack så smärtsamma resan jag gjorde tillsammans med Trico och den lilla pojken fick tyvärr ett ganska tråkigt slut.

The Legend of Zelda: Four Swords
Eftersom jag är en stor Zelda-entusiast så såg jag spänt fram emot det ganska unika Gamecube-spelet The Legend of Zelda: Four Swords. Nintendo hade för allra första gången skapat ett Zelda-äventyr som fokuserade på multiplayer och det visste jag om. Men med tanke på att jag inte hade några vänner som spelade TV-spel på den tiden så trodde jag åtminstone att de hade introducerat ett trevligt singleplayerläge. Grundidén i The Legend of Zelda: Four Swords är riktigt bra men det är inte ett dugg upphetsande att lira det ensamt. Den ensamme spelaren styr samtliga fyra karaktärer och det är lättare sagt än gjort att navigera alla Linkar på samma gång. Four Swords hade goda förutsättningar att bli ett Zelda-spel att minnas, just med tanke på den urmysiga A Link to the Past-grafiken. Men tyvärr förstördes det mesta av det urusla singleplayerläget och att det mer var ett plattformsspel än ett äventyrsspel. Med rätt sällskap är förmodligen The Legend of Zelda: Four Swords ett supermysigt spel, men att spela det ensam fungerade inte alls.

Mighty No. 9
Alla som älskade Mega Man under det glada 80- och 90-talet såg nog fram emot det Kickstarter-betalda projektet Mighty No. 9. Med Mega Man-pappan Keiji Inafune vid rodret kunde inget gå fel, Eller? Många som var med och finansierade spelet skrek sig hesa när det försenades i omgångar och efter mycket klagomål så valde Inafune att släppa det ändå. Mighty No. 9 såg ofärdigt ut och det fanns mycket mer att önska från en snubbe som trots allt legat bakom den superpopulära Mega Man-serien. Även om spelet hade många element från den klassiska spelserien så fick jag aldrig samma känsla när jag lirade roboten Becks äventyr. Vi fick ett spel som kändes slarvigt ihopkastat och bosstriderna var urusla, och inte alls sådär gastkramande coola som i Mega Man-spelen. Om inte Inafune hade gått ut och lovat guld och gröna skogar, och gett oss härliga retrovibbar i sina uttalanden så hade min besvikelse inte alls varit lika stor.

Många älskade The Last Guardian, andra avskydde den genuint hemska spelkameran som kändes som den hämtats från valfritt (stökigt) 1999-spel.
Detta är en annons:
-->