Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Redaktionens favoritstudios (2)

Dags för tre nya redaktionsmedlemmar att förklara varför de älskar en särskild studio mer än alla andra...

  • Text: Redaktionen

KIM ORREMARK
Bungie
Jag minns när jag, år 1997, spelade Myth för första gången och blev fullkomligt överöst med intryck som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Det var någonting (just då) som var helt magiskt med det äventyret och även om det inte har åldrats lika väl som jag hade önskat finns det en speciell plats i mitt hjärta kvar för spelet än idag. Men mer viktigt än så placerade sig Bungie på min lilla spelradar och det var med förväntansfulla blickar jag försökte komma över allt material som visades upp till deras kommande Mac-projekt Halo. Jag läste om den numera historiska presentationen med Steve Jobs, kollade bilder och markerade hela husets kalendrar med datum som jag själv spekulerade fram. Halo gick från strategi till tredjeperson till förstaperson och släpptes till slut till Microsofts högteknologiska hemmakonsol och förvandlade en hel spelvärld på en natt.

Actionspel hade gjorts med bravur till konsol flertalet år innan, inte minst på Nintendo 64 med Goldeneye, men när Bungie hade bestämt sig för att visa var någonstans skåpet skulle stå var det absolut ingen som lämnades oberörd, oavsett vad som tycktes om spelet i sig. Bungie, som förvisso redan hade ett par succéer bakom sig, blev helt plötsligt den studio som skulle ro och navigera Microsofts spelskuta och även om försök gjordes med att utöka sitt bibliotek med spel som Oni (horribelt) visade det sig att Halo var grejen som ödet hade planerat. Microsoft hostade upp stålarna och köpte företaget och säkrade sig på så sätt varumärket Halo. Jason Jones och grabbarna fick packa sina väskor och lämna Chicago för en flytt västerut och studions briljans fortsatte i rasande tempo.

Tre år efter den rungande succén som var Halo: Combat Evolved kom äntligen Halo 2 och även om det inte var lika nyskapande som det första spelet, sett till spelmekanik, var det startskottet för den typ av nätverksspelande vi ser idag. Många skulle hävda att det var tack vare Halo 2 som den nystartade tjänsten Xbox Live kunde skörda sådana enorma framgångar. Här var de alltså igen, Bungie i symbios med Microsoft, nästan helt ansvariga för att datorjättens konsolsatsning fungerade. När det var dags för ny konsolgeneration var Halo 3 givetvis ett gigantiskt dragplåster och det går nog att säga med stor säkerhet att det spelet hjälpte till att forma den enorma succé som Xbox 360 blev.

Oavsett hur bra Halo 3 var började det efter det knaka lite fogarna, och det behövs ingen examen i raketforskning för att förstå att vid det här laget var Microsofts planer på framtiden tätt hopfogade med serien Halo. Bungie hade däremot inga egentliga planer på att fortsätta med serien under resten av sin existens utan avslutade sitt samarbete med Microsoft, inte bara genom att släppa det bästa spelet i Halo-serien utan ett av de bästa spelen till Xbox 360 (enligt mig), Halo: Reach.

Här står vi idag. Bungie revolutionerade en hel genre 2001, hjälpte till att sätta flerspelarstandard 2004 och tio år efter det skulle man släppa Destiny - ett helt nytt sätt att spela konsolspel på. Säga vad man vill om hur det gick men det går inte bortse från det faktum att Destiny är förhållandevis unikt på konsol. Få spel har sådant utbyggt stöd och struktur för samarbete, oavsett speltyp och även om det inte blev den revolution som Bungie hade hoppats på kan vi idag se andra utvecklare som inspirerats. Helsvenska The Division är ett exempel och Biowares kommande Star Wars spel sägs vara influerat av Destiny. Med en tvåa på horisonten kan vi nog räkna med mer Bungie-briljans i framtiden.

FREDRIK SÄFSTRÖM
Nintendo EAD
Ända sedan jag var en liten pojkspoling så har Nintendo Entertainment Analysis & Development alltid varit nummer ett och det är relativt få spelstudios som kan utveckla sådana kvalitativa speltitlar som det japanska företaget med legendaren Shigeru Miyamoto i spetsen. Redan under 80- och 90-talet imponerade studion rejält med sina egna speltitlar och det var också Nintendo som var den stora inkörsporten i TV-spelsvärlden. Super Mario-serien fångade mitt stora intresse för TV-spel och det växte desto starkare när mästerverk såsom F-Zero och The Legend of Zelda lanserades på marknaden. Många av mina vänner fattade snabbt tycke för Sega och de skröt frenetiskt över vilka fantastiska spelupplevelser de hade fått av Streets of Rage, Sonic och Alex Kidd. Jag blev aldrig särskilt frälst av Sega utan ansåg fortfarande att Nintendos egna produkter höll en betydligt högre kvalité och att spelglädjen var mycket, mycket större i den gråa lilla lådan, så kallad NES.

Exakt samma känsla infinner sig än idag och det mesta som produceras av Nintendo är ren och skär underhållning. Och ett bevis på detta är att majoriteten av spelen som figurerar på topplistan över de bästa TV-spelen i världen är utvecklade av just Nintendo. Bland annat låg de ju bakom ett av de mest hyllade spelen någonsin, nämligen The Legend of Zelda: Ocarina of Time, och det var ett spel som trollband mig totalt. Shigeru Miyamoto hade höga ambitioner och gick in med avsikten att skapa världens bästa spel, och han lyckades. Jag har fortfarande svårt att författa mina känslor om spelet eftersom det mer känns som en religion. Nintendo gjorde allting rätt med det fantastiska äventyret och det har redan funnit sin naturliga plats som ett av världens bästa spel.

Därför är det synd att Nintendo får utstå en ganska hård kritik för att de utvecklar alldeles för gulliga och färgglada spel. Men grafik är såklart inte allt och spelstudion har istället lagt det största fokuset på att ta god tid på sig under utvecklingsprocessen för att på så sätt ge oss konsumenter så högkvalitativa produkter som möjligt, och det känns helt rätt. Jag är ganska trött på utvecklare som stressar ut sina spel för att sedan tvinga patcha dem omkring 14 gånger efter release. Bland annat så försenades The Legend of Zelda: Breath of the Wild i omgångar och fansen rev sitt hår i frustration. Resultatet av detta blev ett äventyr som lyckades revolutionera en hel genré, och jag påträffade knappt en enda bugg under min genomspelning, vilket ändå är förbluffande med tanke på spelets enorma storlek. Jag kan nästan tänka mig hur det hade sett ut om de mest högljudda fansen hade fått som de ville och spelet släpptes ett antal månader för tidigt.

Trots att Nintendo har kastat ur sig identiska spelserier i ett decennium nu så ser jag inget hinder utan tycker mer att deras spel är så pass varierande att det hela tiden känns nytt och fräscht. Jag har ingenting emot att kasta mig in i flera olika Super Mario-äventyr bara det känns tillräckligt växlande, och ett av mina mest efterlängtade spel i år är det kommande Super Mario Odyssey och det beror ju främst på att det känns otroligt intressant (och annorlunda). Vi får bland annat besöka en värld med realistiska byggnader, bilar samt människor, och det är just detta som jag gillar med Nintendo. De vågar att utveckla sina serier där varje speltitel ändå känns unik.

Och så har vi det här med bärbart spelande och det finns ingen annan studio i hela världen som kan skapa likvärdiga upplevelser på bärbart format. Ser jag till spelupplevelsen har Nintendo gett mig en tid som tillhör det bästa i spelväg och jag skulle skämmas om jag erkände hur oändligt många timmar jag har lagt ner på många av företagets bärbara titlar. Allt Nintendo EAD rör vid blir till guld och ett annat exempel på detta är det färgsprakande multiplayerspelet Splatoon som dömdes ut otroligt hårt på förhand, men som slutligen blev en succé. Visst, Nintendo må ha ganska underliga idéer ibland men de vet hur deras innovationer ska användas och de vet också hur man skapar ett spel på rätt sätt, det vill säga ett spel med äkta spelglädje.

ALDIN SADIKOVIC
Blizzard
Jag började spela en generation försent. Eller ja, försent var det väl kanske ändå inte. Det var snarare så att när alla andra barn struttade runt på rastgården med fingret uppkört i näsan och babblade om Super Nintendo, stod jag ensam vid sidlinjen och mumlade tyst: "Men... NES då?". Så kan det gå när man inte kommer från en hyggligt välsituerad familj. Min pappa hade precis köpt en begagnad NES och jag var som frälst. Detta är mitt kall, kommer jag ihåg att jag tänkte då - fast i barntermer som "detta är fett coolt alltså".

När Playstation och Nintendo 64 släpptes, lyckades jag få min tålmodiga och minst sagt tjatresistenta far att köpa mig en begagnad Super Nintendo. Så fortsatte det ett bra tag tills min granne en dag frågade mig om jag ville komma över och spela Starcraft. "Vad är Starcraft?" frågade en miniatyraktig Aldin. "Det är ett spel" svarade grannen Sherlock.

Efter att modemets fagra tjutande upphörde, var det äntligen dags att sätta sig ner och lira. Det tog ganska exakt en kvart innan jag började fantisera hur jag i hemlighet skulle ta sönder min Super Nintendo och sen vråltjafsa mig fram till en PC. Medan jag formade en plan, våldgästade jag grannen så mycket som det bara gick. Vid den tidpunkten var Starcraft inte ett spel - det var i princip mitt liv. Det var både det första jag tänkte på när jag vaknade och det sista jag tänkte på innan jag gick på dejt med kudden. Besattheten var ett faktum.

Visst, jag älskade att spela på min Super Nintendo (och senare Playstation) men det var något extra speciellt med Starcraft. Det kändes inte som att jag lirade ett spel med en början och ett slut utan det kändes mer som en... sport. Jag ville bli bättre än den andra människan bakom det andra modemet. Så jag spelade och spelade och spelade. Hos grannen, naturligtvis.

När Lunarstorm exploderade i popularitet var det omöjligt för min kära far att inte köpa en PC. Inte för att han var supersugen på att utsmycka sitt krypin med coola ASCII-konstverk utan snarare för att jag hade extra tjatförstärkning i form av min storasyster. Till slut stod den där. Familjens egna PC. Ungefär samtidigt släpptes Warcraft III: Reign of Chaos. Världens i särklass allra bästa jävla spel.

I mina ögon är Warcraft III ett närmast perfekt spel. Det som Blizzard lyckades åstadkomma på den tiden var inget mindre än ett spelmirakel. Ett mirakel bestående av snortight spelmekanik, superb strategikänsla, underbara rollspelselement, ett fantastiskt narrativ och en sanslöst spännande story. Allt klaffade perfekt. Jag minns än idag det första uppdraget med Thrall, Sylvanas hämndresa och sist men inte minst Arthas svek. Just Arthas svek, den animerade kortfilmen, är något som jag än idag använder som gåshudsmåttstock.

Ända sedan dess har jag fortsatt älska Blizzards verk. Visst, jag föll aldrig i World of Warcraft-träsket men jag hoppade med huvudet före i Diablo-träsket. Där stannade jag kvar ett bra tag. Sen fortsatte det på samma vis med Starcraft 2, Hearthstone (som jag i princip spelat dagligen sen betaversionen ) och nu senast Overwatch. Blizzards titlar har en dragningskraft som är så mäktig att jag aldrig avinstallerar deras spel från min PC.

Om jag verkligen ska gå ner till kärnan till varför jag älskar Blizzards spel så har det främst att göra med deras förhållningssätt till spel. När jag köper ett Blizzard-spel så känner jag mig trygg i att veta att deras team har suttit och maskinpolerat varenda liten beståndsdel - i synnerhet spelmekaniken, som jag anser vara viktigast i ett spel. På samma sätt så vet jag om att det jag har att se fram emot är ett spel som är lätt att lära sig, men oerhört svårt att bemästra. Vilket medför att jag blir väldigt lätt besatt. För att inte nämna att Blizzard kanske är bäst på att supporta sina spel. Sen skadar det heller inte att de är överlägset världsbäst på att göra spektakulärt vrålsnygga animerade kortfilmer.

Vore jag religiös hade Blizzard varit min religion. Jag hade följt Blizzards heliga ord tills jag dör. När det väl sker kommer jag sitta upp i skyn (förutsatt att Blizzard-omen predikar att det finns ett himmelrike) med ena handen på tangentbordet och andra handen på musen, i full färd med att utföra en Zerg rush.

Detta är en annons: