Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Hetast just nu (4)

Det kommande året ser direkt oförskämt stekhett ut och här på Gamereactor har vi valt ut tre spel var, som vi på redaktionen längtar efter...

  • Text: Redaktionen

Den brandgula pungräven slår tillbaka senare i år i en stekhet re-make. Är du sugen?

JOAKIM SJÖGREN
Red Dead Redemption 2
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i GTA som spelserie. Okej, innan ni börjar knäcka era tangentbord och förbanna mina eventuella avkommor för det uttalandet vill jag dock poängtera att detta inte beror på att spelen i sig saknar underhållningsvärde eller att de inte skulle vara välgjorda. För så är det absolut inte. Det är bara det att jag aldrig riktigt fastnat för konceptet att ratta vrålåk över (ej ont anande) fotgängare och leka gangster oavsett om staden gått under namnet Los Santos eller Vice City. Av den simpla och enkla anledningen hade jag såklart inga jättestora förväntningar när Rockstar valde att annonsera Red Dead Redemption år 2009, detta då det enbart kändes som ett GTA som utspelade sig i en western-miljö där maskingevären var utbytta mot sexskjutare och lyxbilarna ersattes av fullblodshingstar. Lite visste jag dock att Rockstar San Diego hade lyckats svarva fram ett mindre mästerverk och tillika en upplevelse som slog samtliga av utgivarens tidigare titlar på fingrarna. Atmosfär, story och spelbarhet gifte sig nämligen perfekt i den amerikanska södern och Herr Marstons hämndsaga står sig än i dag som en personlig favorit i action-/äventyrsfacket. När releasen för den efterlängtade tvåan nu knackar på dörren kan ni vara säkra på att jag inte kommer vara den som vilar på hanen.

Call of Cthulhu
Så fort jag läser ordet "skräck" i spelbeskrivningar brukar jag i regel backa undan. Och det illa kvickt. För när man som undertecknad är utrustad med en ytterst svag impulskontroll och en lika mager kalsongbudget är det allmänt svårt att med gott samvete tackla titlar som Outlast 2 eller The Evil Within. Så fort jag hörde talas om Call of Cthulhu blev jag dock fast i en form av skräckblandad förtjusning, detta trots att ens jourhavande ringmuskel började vifta med varningsflagg och ringa i beredskapsklockorna som om det inte fanns någon morgondag. Spelet i fråga ser nämligen fullkomligt underbart ut och den unika blandningen av Lovecraft-förskräckelser och lätta Shutter Island-vibbar får det att kittla i habegärs-nerven med full styrka. Jag vet sedan, egentligen, inte vad det är som väntar borta på ön Darkwater (förhandsinformation känns i dagsläget snudd på lika mystisk som spelet) men trots detta kan jag inte vänta på att få lösa mordgåtan på Sarah Hawkins och dennes familj, och jag är i förläggningen redo att offra både ett och två par underbyxor för att lyckas med den bedriften.

Middle-earth: Shadow of War
Jag älskade Middle-earth: Shadow of Mordor. Som inbiten supernörd av allt rörande Sagan om Ringen (Tips: Att ha en matchande plånbok och ryggsäck med alvisk härskarringstext är inte den bästa idén om man vill anses vara "cool" när man börjar på gymnasiet) passade nämligen Monoliths våldsamma tolkning av Assassin's Creed-konceptet som handen i handsken. Även om spelet sedan inte - på långa vägar - var något mästerverk så fick vi åtminstone år 2014 en oförglömlig nextgen-resa genom Skuggornas rike där den välsvarvade spelbarheten fick lov att briljera i huvudrollen. För säga vad man vill om den smålöjliga storyn och bristen på variation, men Shadow of Mordor var i slutändan ett förbannat underhållande äventyr att plöja igenom från start till mål. I uppföljaren Middle-earth: Shadow of War ser det sedan ut som om alla komponenter har polerats till det yttersta och givetvis slår ens hype-o-meter i höjd med domedagsbergets topp nu när vi på nytt ska få sätta käppar i Saurons krigsmaskinshjul. För att citera allas vår favorit bland Tolkiens fantasikaraktärer: "We wants it, we needs it, "

Gotisk, mörk skräck och thrillerdränkt mordmysterium i kommande Call of Cthulhu...

MATHIAS HOLMERG
Uncharted: The Lost Legacy
Allt Naughty Dog rör vid tycks bli till guld nu för tiden. Tyvärr lär väntan på The Last of Us: Part II bli en långdragen historia, men vi ska inte glömma att deras nästa äventyr släpps redan i augusti och stavas Uncharted: The Lost Legacy. Till en början var det tänkt att denna fristående expansion skulle bli en liten sidostory, likt The Last of Us: Left Behind, men sedan utannonseringen i julas verkar det som att projektet växt sig större. Nu utlovar utvecklaren en komplett och ambitiös Uncharted-skattjakt, och det tackar vi såklart aldrig nej till. Den här gången står dock både Nathan Drake och Farbror Sully över, och istället träder Drakes gamla flamma Chloe Frazer in i rampljuset. Detta är den största anledningen till att The Lost Legacy befinner sig på min lista, eftersom Chloe är en av seriens mest intressanta karaktärer. Jag ser verkligen fram emot att smyga runt bland krigshärjade bakgator och förlita mig på stealth, istället för att springa runt och leka mördarmaskin som när Nathan är ute i fältet. Att mästertjuven dessutom får sällskap av stenhårda Nadine Ross från fjolårets Uncharted 4 gör bara saken ännu bättre.

South Park: The Fractured but Whole
Vem hade kunnat tro att Trey Parker och Matt Stones absurda och alltid lika stötande TV-serie skulle lämpa sig så väl till ett omgångsbaserat rollspel, fyllt med troll, alver och judar? South Park: The Stick of Truth är troligen ett av de absolut roligaste TV-spelen genom tiderna. Inte rent spelmässigt, då det var ganska ytligt och enformigt, men sett till manuset och detaljarbetet. Nu har vi väntat i över tre års tid på en uppföljare, och vi vet fortfarande inte när South Park: The Fractured but Whole är tänkt att släppas. Spelet har redan drabbats av två långa förseningar, men om jag ska vara helt ärlig har jag inget emot att Ubisoft tar den tid de behöver för att leverera ytterligare en sinnesrubbad skrattfest. På förhand verkar det nämligen som att The Fractured but Whole tar den spelmässiga grunden från originalet till en helt ny nivå, men det jag ser mest fram emot är att se Cartman och gänget tolka Marvel och DC:s superhjältekrig.

Crash Bandicoot N. Sane Trilogy
Spelhösten 2017 är fullsmockad med godheter. Ni som läst tidigare delar av denna artikelserie vet att det finns många spännande titlar att se fram emot under andra halvan av året. Det är klart att även jag går och spanar in spel som Red Dead Redemption 2, Super Mario Odyseey och Destiny 2 - och det går även rykten om att Halo 3: Anniversary ska visas upp under E3. Men vet ni vad? Det jag ser mest fram emot att spel just nu är inget mindre än Crash Bandicoot N. Sane Trilogy. Om blott en månad släpps nyversionerna av Naughty Dogs tre första äventyr. Det var 20 år sedan de övergav den tokiga lilla punggrävlingen, och sedan dess har det sett mörkt ut för Crash, men snart kommer vi äntligen kunna återuppleva hans bästa dagar på nytt. Och jag kan knappt hålla mig. Crash Bandicoot är till och med del av mitt julfirande varje år, då det är tradition för mig att spela igenom alla hans Playstation-spel varje vinter. Så mycket betyder denna spelserie för mig. Datumet ni ska markera i kalendern är 30 juni, och vem bryr sig då om vad som väntar oss i höst?

Gran Turismo Sport är helrätt satsning av Polyphony som fastnat i Prius-träsket de senaste tio åren.

ANDRÉ WIGERT
Spider-Man
Klockan var fem mitt i natten under E3-veckan förra året. Vi på redaktionen hade tryckt i oss koffein genom varenda kroppsöppning och hade förstås svårt att hålla tätt medan Sony fullständigt sprutade ur sig stekheta utannonseringar. Mycket av det som presenteras under konferenserna brukar smita ut dagarna innan på något sätt, dock gällde det inte Spider-Man. Insomniac Games hade uppenbarligen spänt ett par rejäla munkavlar på sina anställda, och just överraskningar i den stilen är själva anledningen till varför det är värt att vända på dygnet en förtjusande vecka i juni.

Spider-Man 2 till Playstation 2 var i min mening ett fantastiskt spel som likt en valfri Rockstar-titel fick mig att fullständigt skita i huvuduppdragen. Det finns så mycket annat att göra. Jag skrattade så tårarna sprutade de otaliga gånger jag lade en skurk över axeln och svingade mig upp till toppen på en jätteskrapa - endast för att "råka" tappa den lille förbrytaren ned på backen igen. Just lekfullheten, den öppna spelvärlden och det breda utbudet av akrobatkonster som Treyarch gav spandexgrabben där och då verkar Insomniac ha fångat in på ett perfekt sätt i sin kommande Spider-Man-titel. Något renodlat gameplay har vi inte fått se ännu, men i och med hur mustig trailern var har jag inga som helst tvivel kring hur förbannat skoj vi kommer ha med denna läckra Playstation-exklusivitet.

Sea of Thieves
Det underbara med Sea of Thieves är att det verkligen känns smällsäkert att titeln kommer ut i år. Rare har pangat ut säckvis med detaljer om hur de tänker trollbinda sin publik till det virtuella piratlivet, och redan när jag i januari skrev en förhandstitt om rövaräventyret kändes det som att ett släppdatum låg precis runt hörnet. Den suggestiva designen och de iögonfallande havsstormarna kommer se snuskigt bra ut på en välsvarvad TV-apparat, och min tafatta förhoppning är att Sea of Thieves får stoltsera som lanseringstitel till Xbox Scorpio, lagom till julhandeln.

Vanligtvis har jag lättare för att gå igång på ett mustigt enspelaräventyr i förhållande till co-op och multiplayer, men Sea of Thieves bryter verkligen trenden. Blotta tanken av att fösa in ett par normaltrevliga vänner i trångt och svettigt rum och smaka på Rares (förhoppningsvis) storslagna återkomst sedan åren de tillägnat Kinect är en ohyggligt tillfredsställande tanke. Skulle det vara så att mina nuvarande kompisar inte vill vara med och plundra de sju haven på kosing så har jag inga som helst problem med att byta umgängeskrets. Så det så.

Kingdom hearts III
Jag vet inte hur många gånger jag har spelat igenom originalberättelsen om Sora. Förmodligen lika många gånger som jag svurit högljutt åt Kingdom Hearts II, och alldeles säkert lika många gånger som jag legat sömnlös av oro inför åt vilket håll Square Enix kommer gå med deras extremt efterlängtade trea. Blir det fler korkade miniuppdrag, floder av quicktime-event, och menlösa återbesök till varenda Disney-värld, eller kommer de göra en brakvändning kring upplägget? Något fräscht? Kommer vi förstå ett endaste dyft av berättelsen den här gången?

Spekulationerna är förstås många i och med hur knäpptysta Square har varit med detaljer, men det hindrar mig inte från att bli fullständigt knäsvag av blotta tanken på att drämma en nyckel i plytet på ett gäng flygande kaffekannor. Sora verkar vara en mer flexibel grabb nu att döma av striderna som visats upp, och det kan bli riktigt skönt att bli kvitt hans stela rörelsemönster som präglat föregångarna. Det kanske vackraste som hade kunnat hända just nu är att Square gör precis vad Bethesda gjorde med Fallout 4, alltsammans i en fullsatt lokal i Los Angeles medan Utada Hikaru slår folk på vält med sin sångröst. Önsketänkande. Förhoppningar. Men onekligen en av de hetaste titlarna som ligger framför oss just nu.

Teamet bakom Sunset Overdrive pysslar med ett serietidningsspel just nu.

PETTER HEGEVALL
Paprium
Det har utvecklats under lite drygt tre års tid, exklusivt för en konsol som släpptes för 27 år sedan (!), av ett gäng überdedikerade retrogalningar som velat kombinera Streets of Rage med Final Fight, Burning Fight, Double Dragon och Captain Commando. Det är proppat med modern teknologi som arbetar i bakgrunden för att skapa flyt och snortight spelmekanik samt kirra den där oemotståndliga retro-looken som får mina småhår i nacken att resa sig i givakt. Paprium ser magiskt ut. Som spelet som jag drömt om sedan 1990. Fast ännu bättre. Och 16:e september är det dags att mysa, tillsammans med min Mega Drive.

Project Cars 2
Ettan var briljant. Visst, buggigt till en början och snudd-på ospelbart med handkontroll men under allt krims-krams hade Slightly Mad Studios krafsat ihop en solid, ultrakapabel simulator som jag spelade i över ett år, nästan dagligen. I tvåan är bilarna fler, däckfysiken ännu bättre och grafiken polerad. Vi kommer att få njuta av isracing och rallycross, också - och jag längtar något kopiöst.

Gran Turismo Sport
När Polyphony Digital och Sony utannonserade GT Sport var jag inte särskilt sugen. Detta eftersom Gran Turismo 4, Gran Turismo 5 och Gran Turismo 6 alla var besvikelser, för egen del. Efter att ha klämt lite på den stängda (amerikanska) beta-versionen av GT Sport är jag dock betydligt mer förväntansfull än vad jag någonsin trodde att jag skulle vara. Det känns som att Kazunori Yamauchi & Co har lyssnat på kritiken, skapat mer dynamik och fått ordning på fartkänslan (som knappt existerade alls i GT6) vilket, tillsammans med läcker grafik, får mig att längta.

Detta är en annons: