Jag vet att det var måndagens (och förmodligen veckans) hetaste och mest efterlängtade trailer. Men trots att jag verkligen älskar Reynolds Deadpool-rullar är det något som skaver för mig med denna första riktiga titt. Det känns som en orgie i fanservice, där Jackmans tolkning av Logan för tankarna mer till cosplay än faktiska Wolverine, följt av en massa ganska väntade scener.
Precis som Petter var inne på under kvällen så har Hollywood just nu svår idétorka. Det känns som att vart och vartannat projekt som är på väg baseras på något gammalt, och det börjar mellan varven kännas direkt desperat som när Ferris Bueller's Day Off ska få en spinoff. Visst, det är otivivelaktigt en kultklassiker, men idag känns den väl ändå rätt bortglömd med en krånglig titel dessutom?
Jag skrattade gott för mig själv när jag såg att Sylvester ”Rambo” Stallone ville att Ryan Gosling skulle ta över efter honom som Rambo. Gosling är förvisso en skådespelare jag gillar, men nä, det funkar verkligen inte för mig och känns som ett dåligt skämt.
Det här med julfilmer är svårt. Jag fattar såklart varför filmbolagen så gärna vill skapa nya hits eftersom succéer kommer spelas år efter år i decennier. Själv kan jag inte fira jul om jag inte fått se aningen National Lampoon's Christmas Vacation, Tomten är far till alla barnen eller någon av de båda första Home Alone. Det liksom krävs för att jag ska komma i stämning.
Även om det fortfarande går att boka biofilmer i 3D, så verkar det onekligen som att luften gått ur konceptet (ett tag var ju även 3DTV på gång). Smygosköna, flottiga och ärligt talar rätt suboptimala 3D-glasögon är verkligen inget som förgyller bioupplevelsen, och det trendigaste just nu verkar vara att bygga ut allt bekvämare säten.
Jag gillar generellt sett skräckfilmer, även om jag tycker genren gått ner sig lite på senare tid med alla besatta hus och fokus på demoner. Jag har alltid tyckt att det är betydligt roligare med mer fysiska varelser, vare sig de är mänskliga eller ej, som får gå loss på en hoper vilsna tonåringar.
Häromdagen kommenterade jag en läsarblogg om tidernas bästa utomjordingar, en kategori som faktiskt innehåller en ohygglig mängd kvalitet. Det är till exempel svårt att toppa Alien Xenomorph, Predator eller för den delen ET. Dessutom ingår rimligen Transformers i den kategorin liksom Alf och Superman - bara för att nämna några.
Agatha Christies deckarromaner var något jag fnyste högljutt åt när jag var yngre och mor och far följde den genomklipske detektiven Hercule Poirots förehavanden i den klassiska TV-serien. Men... så nådde jag själv deras ålder och fick en betydligt sexigare Poirot-produktion med Kenneth Branagh i huvudrollen.
Paramount+ hann knappt bli ett begrepp i Sverige innan pluggen drogs ur och tjänsten skulle ersättas av SkyShowtime. Utöver ett fenomenalt uselt namn, så hade jag inga synpunkter på det, och skaffade ett sådant där "halva priset för resten av livet"-abonnemang som fanns tillgängligt vid premiären.
Jag hade väl lite små förhoppningar efter att folk hyllat Elemental när den gick på bio. Själv är jag så trött på alla medelmåttiga filmer Pixar släpper att jag bestämde mig för att vänta på premiären på Disney+ istället. Det fanns annat som lockade mer på bio.
Jag är väl inte sådär superaktuell måhända, men kikade häromdagen på fjolårsrullen The Northman, en Hollywood-produktion proppad med hyfs tunga namn som Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Anya Taylor-Joy och Ethan Hawke. Den har genomgående fått fina betyg och jag hoppades på lite vikingatrivsel.
För tre år sedan bloggade jag om hur jag önskade mig ett nytt Robocop-spel, komplett med Peter Weller i huvudrollen. Det som fick mig att längta efter detta var det faktum att Weller ju återvände som plåtsnuten i ett Mortal Kombat 11-gästspel som fungerade alldeles ypperligt.
Det känns lite som en mellanakt just nu med DC-filmer (Black Adam, Shazam 2, The Flash, Blue Beetle och Aquaman 2) eftersom de liksom lever sitt egna liv och påbörjades innan det stod klart att DC-universumet skulle reboots. Nu verkar det ju som att The Flash fick rollen att göra just detta, men det är ändå en film som tagits fram utan hänsyn till James Gunns planer.
Som du säkert vet är jag stort fan av wrestling, och har på så sätt följt John Cenas karriär sedan långt, långt innan han blev känd som filmskådis. Jag har faktiskt även träffat karl'n vid två tillfällen, båda wrestling-event där jag medverkade för Gamereactors räkning, och kan meddela att han är den absolut trevligaste fribrottaren jag snackat med.
Jag är alltid intresserad av historia och läser massor samt kikar dokumentärer. Som en följd av detta kollar jag gärna även krigsfilm, och detr har blivit lite mer än vanligt nu på slutet. Med det sagt, här är mina fem bästa krigsfilmer. Jag har mycket medvetet plockat från all historia, och den enda regeln jag hållit mig till är att det ska vara baserat på ett verkligt krig och vara åtminstone hjälpligt realistiskt (annars hade 300 kommit med, så är det bara).
Vid det här laget har ni förhoppningsvis redan läst vad vår filmredaktör André Lamartine och chefredaktör Petter Hegevall tycker om The Super Mario Bros Movie. Jag kände dock att även jag ville tycka till lite (tämligen spoilerfritt), även om jag egentligen inte har så mycket nytt att tillföra. För... filmen är helt magisk, jag håller med mina båda kollegor.
Jag tänker naturligtvis inte hävda att jag tycker Tom Hanks är en dålig skådis, för det är han givetvis inte, inte heller tänker jag hävda att han gör kassa filmer - för det vore ju rent brutalt korkat. Dessutom tycker jag karln verkar vara genomtrevlig utifrån att jag läst och hört om honom.
Jag gillar verkligen Seth MacFarlane (gamla Family Guy är bland det roligaste jag vet), jag gillar även Liam Neeson (hans thrillers är alltid bra popcorn-underhållning hur dumma de än är) och jag älskar Den Nakna Pistolen (älskar, ÄLSKAR). Men när jag läser att dessa tre vitt skilda fenomen ska kombineras är det så nackhåren reser sig. MacFarlane vill alltså göra en reboot av Den Nakna Pistolen - med Liam Neeson som Frank Drebin.
Antoine Fuqua ska stå bakom rodret och jag känner mig trygg med det, jag tror han kan fånga helheten kring Michael och ge oss en upplevelse vi sent kommer glömma. Jag hoppas man vågar ta ut svängarna och att alla aspekter som det utlovas får ta plats. Men likväl så hoppas jag att bilden som visas är rättvis och belyser magin kring honom. Det är ett hästjobb han står inför och inget jag avundas. Men jag är sååå pepp på detta och så redo att se en biopic om Michael.
Så var julen 2022 över och året som skulle bli underbart efter pandemin - men istället dominerats av en väldigt liten rysk herre som fick för sig att starta krig och våldföra sig på civila - går mot sitt slut. Julen har för min egen del varit kanonfin med ovanligt mycket mat och släktinghäng, om än kanske lite för lite sömn.
Det händer ibland att saker och ting faller mellan stolarna. Det är oundvikligt, rent av. Det finns därför enstaka stora popkulturella hål i mitt CV, där jag tror att Avatar varit min allra största. Jag har alltså inte sett filmen om James Camerons jättesmurfar tidigare, men ikväll blev det äntligen ändring på detta.
Jag verkligen älskar julen och försöker frossa i den så mycket jag kan, från det att jag tjuvstartar i slutet av november hela vägen till tredttondagen, så är det ju för mig. Då får jag sleva skinka, äta kalkon, njuta av väldoftande tunnbröd, dricka must och kika massor av julfilm.
Vid det här laget hoppas jag att ni alla kikat på trailern till filmen med den kreativt underfundiga och smått genialiska titeln The Super Mario Bros Movie. Det har iallafall jag gjort. Tre gånger (varav en halvt i slow-motion). Det var vad som krävdes för att hinna uppfatta iallafall en majoritet av all den fanservice som uppenbarligen finns i överflöd.
Som du säkert sett står det nu alltså klart att Netflix ska göra en film baserad på Gears of War. Jag har haft fenomenalt mycket roligt med serien och fram tills helt nyligen har jag regelbundet spelat Horde med både gamla och nuvarande Gamereactor-kollegor samt även en hel del av er läsare.
Jag har faktiskt fortfarande inte hunnit se tredje säsongen av The Boys och sista säsongen av Blackish. Jag har fullt sjå att hinna med Sagan om ringen: Maktens ringar och House of Dragons. Dessutom började Andor idag och i början av veckan hade senaste säsongen av A Handmaids Tale premiär samt att jag inte hunnit börja med senaste säsongen av Cobra Kai.
Day Shift - Jamie Foxx, Dave Franco och självaste Snoop Dog i rollen som vampyrjägare borde ju borga för en underhållande upplevelse. Och det tycker jag de levererar också, men man hade kunnat förvänta sig mer av denna bagatell. Actionscenerna är visserligen snygga och universumet fränt, men det hade behövts ett lite bättre manus som inte var fullt lika förutsägbart och som hade åtminstone några uns mindre logiska luckor. Jag strävar inte efter en vampyrjägardokumentär, men som det är nu sitter den knappt ihop som film betraktat och blir lite för utdragen. Jag vill fortarande ha mer dock, Jamie Foxx, Dave Franco och självaste Snoop Dog levererar men måste bara få ett bättre manus.
Det har stormat rejält sedan Warner bestämde sig för att skaka om sin DC-satsning ordentligt förra veckan, där den mest omedelbara konsekvensen är att filmen Batgirl lades ner med omedelbar verkan. Den kommer därmed aldrig släppas, trots att den kostat närmare miljarden vid det här laget i olika kostnader, samt dessutom innehåller Michael Keatons omtalade comeback som Batman.
Joker är en av de bästa filmer jag sett senaste åren. Träffade i solar plexus och det kändes ungefär som att ha åkt mental torktumlare som har sett den. Så deprimerande, men ändå ikonisk att jag faktiskt bara tagit mig igenom den två gånger (mina favoritfilmer ser jag normalt betydligt oftare).
För några år sedan började det snackas om en fimatisering av Dungeons & Dragins. För mig som egentligen inte är något fantasy-fan (det blir ofta så outhärligt ostigt med allt högtravande tal, sävliga tempo och skitnödiga klyschor) kändes det som en axelryckling, inte minst eftersom det är svårt att säga vad som egentligen skiljer denna franchise från Sagan om ringen - vilken ju Dungeons & Dragons i väldigt hög grad bygger på.
Över en månad har gått sedan Top Gun: Maverick gick upp på bioduken, efter ett flertal förseningar då Tom Cruise vägrade att låta filmen släppas via digitala stramingtjänster under pandemin. Det är en film som skulle upplevas på bio, och jag var nog faktiskt beredd att hålla med honom om det, och bevisligen hade han han rätt med tanke på vilken enorm succé som filmen blivit både kommersiellt och bland publiken.
Jag skrev ju i höstas ett blogginlägg om att jag ofta inte har något emot dålig skräckfilm. Det står sig, jag älskar korkade teen-slashers, accepterar utan omsvep att långsamma mördare har en förmåga att dyka upp eller försvinna med ljusets hastighet och köper glatt premisser om att det ränner runt muterade bondlurkar i den amerikanska Södern.
Det tog ett tag innan jag fick några förväntningar på Matt Reeves The Batman, även om jag naturligtvis alltid sett framemot slutresultatet. Det var dock först efter filmens första ordentliga trailer som jag verkligen började se framemot den. Att Robert Pattinson skulle axla Läderlappen var lika mycket otippat som det var ett tveksamt kort, även om han är en hyfsad skådis hade jag verkligen svårt att se honom spöa upp skurkar i Gothams gränder.
Jag vet, jag får naturligtvis skylla mig själv som spelar med i vansinnet. Men varje gång jag ser en biofilm där jag kan misstänka att det finns extra scener efter att eftertexterna rullat - så stannar jag kvar. Jag vill gärna se vad som händer.
Snart är det äntligen dags, det tänker jag tumma på i alla fall. Efter flera förseningar på grund av pandemin så är det snart äntligen dags för nya Top Gun-filmen att rulla ut på biograferna. Även om det varit smått frustrerande med denna långa väntan och de konstanta förseningarna, så har jag ändå varit okej med det. Visst, de skulle säkert bara kunnat släppa rullen på valfri streamingsida, men just denna film vill jag verkligen uppleva på bio.
Jag vill verkligen ha en Spider-man 4 med Toby och Raimi i spetsen, jag vill ha Dunst och hela karusellen. En äldre spindel med wife and le kidz som en fullfjädrad familj med alla möjligheter det skapar. Tror verkligen det kan bli hur bra som helst. Eller så är jag bara ute på min cykel.
Det går givetvis inte att uppfinna hjulet varje gång en ny film ska göras. Det är heller inte önskvärt såklart. Jag var otröstligt nöjd när jag härom veckan kikade Den of Thieves, en på alla sätt och vis klassisk actionfilm som hade allt det jag ville ha just där och då i form av puckomachoaction utan egentliga twister.
Jag vet att många älskar Nolans Batman-tolkningar. För mig kändes det alltid som lätta besvikelser dock, vilka jag faktiskt inte alls var överdrivet förtjust i.
Var iväg och kikade Spider-Man: No Way Home på bio under kvällen, sent omsider. En film jag tycker är den bästa Spindelmannen-rullen sedan den första med Tobey Maguire, som för mig är och förblir bäst i rollen som vår gamle, goe kvartersspindel (varning för spoilers i resten)!
Åsikterna kring Jurassic World-filmerna har alltid gått isär, men jag tillhör skaran som ändå uppskattat dem och funnit filmerna riktigt underhållande. I synnerhet den första Jurassic World-filmen fann jag oerhört underhållande, och även om uppföljaren även den underhöll fann jag den som en transportsträcka till det som jag egentligen såg framemot, nämligen den avslutande delen Dominion.
För snart året sedan tipsade Petter om Den of Thieves i sin blogg, en rulle jag direkt blev sugen på. För det är något alldeles extra med action innehållandes Gerard Butler. Han har på något sätt nästan ensamt (OK, Jason Statham ska också nämnas här!) förvaltat det där ljuva arvet av stenhårda 80-talshjältar som räddar dagen på egen hand genom att skjuta allt och alla.
Jag var faktiskt lite överraskad när de första betygen började dimpa in från USA, det verkade nämligen som att Scream 5 skulle vara en topprulle. Därför var det med viss förväntan jag satte mig i biomörkret i fredags för lite härlig skräckis.
Hej svejs, Gamereactor-fejs! Idag tänkte jag presentera två återblickar jag gjorde igår; först avlyssnade jag klassikern Today (1965) av The Beach Boys i duschen och sedan satte vi på Neighbors (1981), en mystisk kultrulle signerad John Belushi & Dan Aykroyd med regi av John G. Avildsen (regissören bakom Rocky och Karate Kid).
Jag är svag för comebacker och återföreningar, så är det. Följdaktligen är jag väldigt förtjust i de många återföreningsprogram som gjorts under de senaste åren, där i huvudsak gamla TV-serier varit i fokus (inte minst Fresh Prince och Friends).
Sean Baker gör det igen! Med The Florida Project (2017) visade denna herre att han var här för att stanna. Efter flera års kämpande för att få finansiellt stöd och många stunder av stress har Baker äntligen lyckats få mera uppmärksamhet bland kritikerna och hyllningarna förblir skyhöga.
Det går liksom inte att tillräckligt hårt understryka vilken enorm popkulturell inverkan The Matrix hade vid premiären 1999. Den satte åtskilliga nya trender på samma gång, som spillde över i både film och spel. Samt lyckades dessutom med konstycket att få 98,63% (egen uppskattning) av världens PC-användare att använda en skärmsläckare med de ikoniska fallande symbolerna.
God afton GR! Hoppas sällskapet roar sig i vinterkylan och värmer sinnet med diverse underhållning från blåljus-skärmar. Ja, ni läste rätt, 30 fullfjädrade filmrullar har hittat sig fram i mitt stackars psyke och lagt sina guldägg.
Sakta men säkert har Paramount+ kommit att bli en allt bättre streaming-tjänst, även om de fortfarande ligger efter på appområdet. En av serierna de har är South Park, där det är mycket på gång och nyligen släpptes specialen South Park: Post Covid.
Jag hade faktiskt inget emot Paul Feigs Ghostbusters som kom för några år sedan. Självklart var den inte lika bra som originalet, som ju hade förmånen att vara det popkulturella mästerverk den nya filmen hade att bygga på. Ungefär lika tacksamt som att spela in en cover på en klassisk låt, i de allra festa fall kommer folk anse att originalet var bättre.
Ikväll var det äntligen dags för mig att se No Time to Die, den sista Bond-rullen med Daniel Craig som den brittiske spionen. Den har jag en hel del åsikter om (det mesta positivt, en del negativt), men tänkte vänta med det tills... imorgon kanske? Nåväl, trots att det tog lång tid för mig att faktiskt komma iväg och kika på denna rulle, ser jag mig som Bond-fan.