Det känns som att jag var sen till festen när jag under den gångna helgen äntligen sparkade igång Avatar: Frontiers of Pandora för att lira med sambon. Efter ett lite smådassigt intro med inte helt klockrent skrivna na'vi-undomar och en uppenbar ruskprick som tycktes sakna allt vad nyans heter, var det som att öppna dörren till en smått magisk värd när jag tog mig ut i grönskan i Pandoras oexplorerade områden.
Netflix första Castlevania-serie var väldigt bra med riktigt fina karaktärer, men kändes som att den faktiskt gick i mål och avslutades på ett bra sätt. Därför var jag försiktigt skeptisk när det avslöjades att det skulle bli mer animerad Castlevania i form av Castlevania: Nocturne, helt enkelt för att det kändes som att det inte behövdes mer.
Riktigt stora online-spel brukar ha en sak gemensam; lanseringarna är oftast fruktansvärt instabila. Oftast finns inte serverkapacitet för att ens tänka i närheten av det som behövs, dessutom hittas ofta flera direkt spelförstörande buggar som sabbar allt.
Eftersom Arkane är skickliga utvecklare och Redfall-konceptet såg riktigt bra ut när det utannonserades, så jag varit sugen på äventyret. Jag gillar looter-shooters och det såg ut som något i samma anda som Borderlands och Left 4 Dead men med fräscha miljöer och en kul vampyrtolkning.
Så fick jag äntligen berätta vad jag hade för mig förra veckan, nämligen besökte Lyon för att spela Tekken 8. Att en utgivare relativt tidigt ger pressen fria händer med ett spel under många timmar är ganska ovanligt och tyder på självförtroende. Och jag förstår varför, vilket jag berättat mer om i vår dagsfärska förtitt.
Japanska utvecklaren Tango Gameworks titlel Hi-Fi Rush fick som bekant en överraskningslansering under gårdagen, ungefär parallellt med att det också utannonserades. Ett fränt grepp, som jag dock tror kommer leda till massor av spekulationer om fler överraskningslanseringar nästa gång Microsoft har ett event.
Jag har faktiskt inte varit sådär våldsamt hypad på förhand av MultiVersus, som dock sett allt bättre ut för varje gång vi fått se det. En av bristerna har varit att det bara känns som en sämre Smash Bros-klon med ett något svårdefinierat utbud av Warner-karaktärer. Utöver DC och Game of Thrones kunde jag på förhand knappt komma på ett enda rimligt ansikte.
Jag och sambon har som tradition att spela Supermassives skräckspel tillsammans då vi båda gillar skräck och äventyrsspel. Until Dawn håller jag fortfarande högst av deras projekt, men även The Dark Pictures-sviten har sina förtjänster, helt klart.
Nu har det gått precis en vecka sedan Lego Star Wars: The Skywalker Saga släpptes, och även om jag såg mycket framemot det var jag inte helt säker på om jag skulle ta tag i spelet vid släpp. Är fortfarande långtifrån klar med Horizon: Forbidden West, Shadow of War och Ace Combat X, och på det har jag fortfarande både Oblivion och Skyrim igång. Men nu plockade jag upp det senaste Lego-spelet i alla fall och har spenderat en del tid med det, och det är blandade känslor som jag har.
Det har dröjt några dagar för mig att ta mig i kragen och kika på Halo på Paramount+, vilken som bekant blivit en rejäl succé på kort tid. Jag har på förhand tyckt det som visats verkat ganska lovande, och störs inte av det faktum att filmuniversumet är separerat från spelen (inget konstigare än att det tas friheter på samma sätt i Sonic the Hedgehog, Uncharted, Mortal Kombat eller den kommande The Last of Us).
I fredags var det äntligen premiär för Mario Kart 8 Deluxe Booster Course Pass, med vilket 48 banor ingår. De kommer dock lanseras undan för undan och i ett första steg har vi fått de båda cuperna Golden Dash och Lucky Cat, var och en med fyra banor som är moderniserade versioner av redan befintliga, nämligen:
Det har snart gått tre veckor sedan Horizon: Forbidden West släpptes, och det är ett spel som jag sett mycket framemot då jag verkligen gillade Zero Dawn. Förvisso var det inte ett särskilt nyskapande spel i open world-genren, men förutom att generellt vara välgjort så tog det bra idéer från olika håll för att skapa ett open world-spel som satte andra spinn på tröttsamt etablerade konventioner. Dessutom bjöd det på en bra berättelse med en stark protagonist, och kanske framförallt en spännande och mystisk öppen värld som faktiskt skapade en utforskarglädje. Jag följde aldrig blint alla frågetecken som fanns på kartan, utan drevs minst lika mycket av nyfikenhet av något som jag såg på avstånd, inte helt olikt utforskandet i ett Bethesda-spel.
Så släpptes den till slut; första trailern för den kommande Halo-serien på Paramount+. Den har som bekant haft en väldigt lång resa och gått från att vara en tänkt Peter Jackson-rulle och därefter bollats likt en stafettpinne genom ett otal olika händer innan den hamnade hos Showtime för att blir TV-serie och sedermera Paramount.
Jag tänkte börja med att bikta mig. Det har hänt förbannat mycket roligt på Gamereactor-redaktionen under de tjugo år jag varit en del av den. Men inte under något tillfälle har jag hört chefredaktör Petter Hegevall skratta så våldsamt frustande som när jag för länge sedan spelade Rainbow Six.
Det var som bekant inte bara Xbox som fyllde 20 år igår, utan som Petter poängterade hade även Halo: Combat Evolved samma jubileum. Petter och jag inledde våra Halo-karriärer med bara någon dags mellanrum och sedan dess har det förmodligen inte gått en vecka ut att vi på ett eller annat sätt nämnt Halo i något sammanhang.
Jag hann bara doppa tårna i Forza Horizon 5 inför lanseringen, och under den gångna helgen hade jag Back 4 Blood-date med mina internationella kollegor. Dessutom hade jag andra spel som väntade på mig, inte minst Guardians of the Galaxy, så Forza fick vänta.
Som jag skrev i den senaste delen av Spelmusikfredag så skulle helgen bestå av två saker: förkylning och att testa betan till Battlefield 2042. Att vara förkyld är såklart aldrig roligt, men jag hoppades på att Battlefield-betan skulle kunna rädda helgen med pepp inför Dices senaste spel, som jag ändå varit optimistisk hoppfull inför sedan det utannonserades (trots ett antal frågetecken). Dessvärre kom inte denna räddning, då jag efter ett flertal matcher lämnades besviken.
Jag har hunnit spela ett antal timmar av den tidiga pre-alfa versionen som släpptes nyligen. Relic har beslutat att använda en form av Early Access för feedback. Jag kan säga på en gång att spelet är i ett tidigt skeende. Allt från band på stridsvagnarna som inte rör sig till ljud som försvinner. Däremot tänker jag mig detta som en prototyp och ett designkoncept över vad som väntar oss. Av det jag spelat att dömma är jag mer än positiv.
För ett par veckor sedan skrev jag om mina förväntningar inför den animerade Star Wars-serien The Bad Batch, en spinoff på The Clone Wars som jag såg mycket framemot med tanke på hur mycket jag gillar The Clone Wars-serien. Att det första avsnittet skulle vara extralångt, och till råga på det även skulle släppas på den internationella Star Wars-dagen, gjorde faktiskt att kvällen innan kändes lite som kvällen innan julafton.
Början på 2000-talet var kanske inte var en guldålder för Star Wars-filmerna som gick på bio då, men det var definitivt något av en guldålder för Star Wars-spelen med alltifrån Knights of the Old Republic, Battlefront, Empire at War, Jedi Outcast och Jedi Academy, Lego Star Wars-spelen samt Republic Commando (som är föremålet för dagens inlägg). De flesta av dessa titlar har jag dessvärre inte spelat, av den enkla anledningen att flera av dessa spel inte släpptes till Playstation 2 samt att jag inte hade en tillräckligt kraftfull dator.
Demot är ju egentligen bara tre timmar långt, men den finurliga utformningen gör ju att man kan spela Outriders flera gång. Och det har jag och sambon gjort i helgen. Jag började med att spela prologen ensam för att kolla in hur allt tar sin början, och kände en skepsis växa på mig.
Rambo har nu som bekant släppts till Mortal Kombat 11 tillsammans med Mileena och Rain. Jag har spenderat de senaste dagarna med att framför allt lira just Ramo och försöka lära mig alla hans tricks. Spontant känns det som en något underarbetad karaktär tekniskt (många återanvända animationer), men med en generös repertoar att ta till i strid.
Det kommer lite då och då spel som har ett soundtrack och en inramning som gör spelens tema rättvisa. Ett exempel inom rollspelsgenren som de flesta nog håller med om är The Witcher 3. Redan tidigt i spelet när man väl landat i England och seglar längsmed floderna får vi ta del av den här stämningen. En något uppgraderad grafik hjälper till att sälja det grönskande landskapen som punktas av bortglömda romerska ruiner, slott och mäktiga kyrktorn som tornar upp sig över horisonten. För mig är nog stjärnan i hela den här mixen Einar Selviks arbete med soundtracket. Det märks redan i den supermysiga titelmenyn med knastrande eld och en härlig nyversion av seriens signum tema. Einar Selvik var skapare av bland annat bandet Wardruna som gör mörk atmosfärisk musik för den här typen av tidsperiod. Du har givetvis andra band som Danheim som gör likartad musik. Lyssna på en av låtarna från spelet här.
Ett av mina absoluta favoritspel någonsin är Grim Fandango. Morsans gubbe hade tidigt en PC och jag fick därmed bekanta mig med allehanda gamla äventyrsspel och senare även LucasArts titlar. Jag dyrkade verkligen mycket av detta med första Leisure Suit Larry, båda första Monkey Island samt just Grim Fandango som genrens toppar.
Om du läst vår recension av Little Hope (om inte - gör det), så vet du säkert att André Wigert inte var helt odelat nöjd med det som erbjöds. Efter att själv ha spelat igenom äventyret, delar jag mycket av hans uppfattningar, men tycker nog att jag hade roligare än han tycktes ha haft.
När Call of Duty: Black Ops Cold War slutligen utannonserades var jag försiktigt nyfiken på seriens återgång till det kalla kriget och mängden valfriheter i kampanjen. Det har väl främst varit kampanjen som jag varit nyfiken på, som utvecklas av Raven, medan Treyarch står för multiplayern som jag varit mindre nyfiken på. Jag var dock tillräckligt nyfiken för att hoppa på alfa-testet härom månaden, samt den öppna betan som varit tillgänglig de två senaste helgerna.
Under helgen så passade jag på att ta del av den öppna betan till Crystal Dynamics kommande Marvel's Avengers. Jag måste säga att jag inte följt utvecklingen och nyheterna kring spelet supernoga, men av det som jag faktiskt tagit del av så har jag blivit alltmer tveksam till spelet.
Det vart ju någon dag senare än vad jag hade förväntat mig, men i måndags kunde jag äntligen sätta mig ned för att uppleva The Last of Us: Part II. Uppföljaren till ett av de bästa spelen som jag har spelat, så förväntningarna har inte direkt varit låga. Så pass till den grad att jag varit rädd för att ha haft för höga förväntningar. Lyckligtvis såhär cirka 10 timmar in i spelet känner jag mig både nöjd och imponerad.
Förhoppningsvis har ni hunnit läsa vår förtitt av Outriders som publicerades sent under gårdagen. Jag själv översatte vår holländske kollegas text efter att han hälsat på hos People Can Fly, och ord för ord blev jag alltmer sugen på att själv få spela. Efter att ha pratat med honom, är jag övertygad - detta är ett spel i min smak.
Jag ska inte sticka under stol med att mina förväntningar var skyhöga. Ett klockrent recept om man verkligen vill bli besviken eftersom få saker överträffar ens egna vildaste drömmar. Så gör Borderlands 3 det då? Det kan jag tyvärr inte svara på ännu då jag helt enkelt spelat för lite. Däremot har jag hunnit runda tio timmar in i äventyret och känner mig redo att delge lite första intryck.
Metro Exodus var ett av de spel som jag såg mest framemot i år, det är dock först nu som jag tänkte skriva några ord om det. Anledningen till att intryck har dröjt är helt enkelt för att jag inte haft tiden att vare sig skriva eller spela speciellt mycket av spelet vid releasen, och den tid som jag hann spendera lämnade mig med ganska få positiva tidiga intryck.
Har spelat The Division 2 varje dag sedan jag Guld-utgåvan släpptes, ett par timmar varje dag. Oftast med sambon och ibland med goda vänner och kollegor. Och spontant känns det som något jag kommer fortsätta göra, där ett av de främsta dragplåstren för mig är hur otroligt vänligt det är med antalet spelare.
Nyligen skrev jag en artikel kallad Slutet för konsolerna: Den Streamade revolutionen, i vilken jag slår fast att jag tror vi står inför en streamad revolution som lär riskerar att betyda slutet på konsolvärlden som vi känner den. Det behövs snart helt enkelt inga konsoler för att spela spel, lika lite som du behöver en fysisk dekoder/filmspelare för att se Netflix eller en stereoanläggning för att lyssna på Spotify.
I fredags släpptes efterlängtade Ace Combat 7: Skies Unknown, och jag tror inte att det är någon som är förvånad över det faktum att jag spenderat en stor del av helgen uppe i Useas skyar. Jag tänkte dela med mig av lite intryck redan under helgen, men efter lite funderande bestämde jag mig för att spela ett par uppdrag till innan jag började formulera några tankar. Som blev ett gäng uppdrag till, och i skrivande stund befinner jag mig strax över halvvägs in i spelet.
Rare meddelade strax innan helgen att det var dags för ett sista beta-test av Sea of Thieves, och denna gång en öppen sådan med långt mer innehåll än tidigare. Jag har spelat otaliga gånger tidigare, men flera av mina vänner, min sambo och andra bekanta har inte haft chansen. Det blev därför ett roligt tillfälle att som hyggligt van digital pirat studera hur nykomlingar agerar och tar sig an världen - samt framför allt om de har roligt.
Tillbringade gårdagskvällen med att leta skattkistor (samt röka lite lakrits) tillsammans med kollegor från vår kära Gamereactor-redaktion i Sea of Thieves. Betan blev som bekant förlängd, och det tackar jag för då jag inte hunnit med att spela tidigare. Nu var det hur som helst dags.
Har aldrig tidigare spelat något spel ur Monster Hunter-serien, men när Monster Hunter: World utannonserandes under Sonys E3-konferens måste jag säga att det såg lovande ut. Nu i helgen startade en beta för spelet, som jag spelat en liten del av och tänkte dela med mig av lite intryck.
Tidigare i år tog Guerrillas spel Horizon: Zero Dawn mig med storm. Visserligen är det inte ett spel rom rör om i grytan, men Guerrilla förde samman massvis med bra idéer i ett välpolerat paket, lite som det (grovt underskattade) Singularity och Dishonored.
Betan för Star Wars Battlefront 2, som står sig ett av höstens hetaste spel för egen del, gick som bekant av stapeln förra veckan och skulle ha slutat i måndags. Betan förlängdes dock till onsdagen, och efter att ha spenderat ett par timmar med betan tänkte jag dela med mig av rätt korta intryck.
Star Wars Battlefront II har som du säkert vet haft en beta som startade den 4 oktober och pågick fram till idag. Jag investerade gott och väl över 100 timmar i föregångaren och har därför verkligen sett fram emot del två nästan lika mycket som filmen The Last Jedi. Och det är inte ens en överdrift.
Tyvärr så fick vi inte recensionskod i tid för att kunna spela Mario + Rabbids Kingdom Battle, men vi levererade däremot en översatt recenson i tid från våra kollegor. Men nu har jag hunnit spela själv några dagar (och jag vet att även Adam Holmberg på redaktionen lirar, håll utkik efter blogg). Så hur känns det då?
Jag gillar Thirty Seconds to Mars. Och man kan inte göra annat än att beundra frontmannen Jared Letos produktivitet. Hur hinner man med att vara i ett populärt band, med skivinspelningar och konserter samtidigt som man spelar Joker i horribla Suicide Squad och snart dyker upp i Bladerunner-uppföljaren (och någonstans där emellan kammar karln hem en Oscar-statyett också)?
Arenashooters är hett just nu, och det gör mig inget. Jag har alltid föredragit en tekniskt strategisk, fartfylld clash i Halo än en kaotisk peka-skjuta-fest i Call of Duty. Den senaste utmanaren att försöka få sin plats i rampljuset är Boss Keys Lawbreakers, som vi kanske mest känner till som Gears of War-skaparen Cliff Bleszinskis nya skapelse.
Det var till min importerade japanska Dreamcast för snart tjugo år sedan jag först bekantade mig med Puyo Puyo, vilket var det fjärde spelet i serien och genom en iallafall hyfsat en rolig japansk ordlek hette denna utgåva Puyo Puyon. Lokal multiplayer är magiskt och sedan dess har det varit en favorit. En slags avfälling till Tetris som trots allt är så olik att det står helt på egna ben.
Ända sedan Horizon: Zero Dawn visades upp har jag sett nästan läskigt mycket framemot det. Från första stund har inramningen med en post-postapokalyptisk värld där människans civilisation fallit sedan länge och de människor som finns kvar lever som stenåldersmänniskor, samtidigt som robotaktiga djur härjar över landskapet är en så kontrasterande bild men en oerhört lockande sådan. Guerilla har verkligen lyckats med att sälja in världen för mig, och den är lika vacker som den är inbjudande.
Watch Dogs var enligt många en besvikelse vilket jag kan förstå själv, även fast jag tillhörde skaran som gillade spelet. Med det sagt fanns det vissa brister, i synnerhet kring storyn då tonen var alldeles för allvarlig trots att spelet i sig egentligen är rätt fånigt när en tänker efter, och att huvudkaraktären var en vandrande klyscha och en karaktär jag inte kan säga jag brydde mig särskilt mycket om. Samt naturligtvis de numera obligatoriska bristerna som tillkommer i ett open world-spel, i form av massvis med innehåll där filosofin verkat vara kvantitativ före kvalité.
Jag och tjejen har sett en hel del film i helgen. Det är det intresse vi har som vi båda brinner för. Vid sidan av det har vi våra egna grejer. Hon gillar att simma och utöva kampsport, läsa böcker, lösa korsord och färgläggning - medan jag givetvis tillbringar mycket av min tid med TV-spel och skriverier. Jag gillar att vi har våra egna hobbys, att kunna göra saker individuellt på eget håll är viktigt i ett förhållande tror jag. Men lika viktigt är det givetvis att ha något som binder en samman, och det är som sagt där filmerna kommer in.
Jag gillade den första teasern för Kong: Skull Island. Den var snyggt redigerad och hade en sanslöst ödesdiger ton som jag gillade. Apan själv verkade vara det primära hotet och det tyckte jag var spännande, även om jag givetvis visste att döskalleön skulle bjuda på andra hemskheter i vanlig ordning.