När jag såg trailern för hajfilmen Great White, hade jag svårt att känna någon större optimism, även om jag fortfarande hoppades på att det skulle kunna bli bra. För delar av trailern visade på en hajfilm som åtminstone skulle kunna ha spännande filmsekvenser, även om det mesta kändes bekant.
I fredags gick säsongsfinalen för The Bad Batch av stapeln, och att det är en ny säsong på gång känns inte särskilt förvånande. Med tanke på att första säsongen består av 16 avsnitt, och med tanke på hur avsnitten varit uppbyggda har jag hela tiden tänkt (och det har nog de allra flesta också gjort egentligen) att den här serien inte bara skulle bli ett litet stickspår.
Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för "Från samlingen". Kanske borde man kalla det för "Ur samlingen", jag vet inte, det är svårt med prepositioner.
Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid.
Var äntligen och såg Spider-Man: Far From Home tidigare under veckan, vilket tog sin lilla tid av den enkla anledningen att den släpptes nära inpå min semester. Men nu har jag sett den, för trots att jag egentligen börjar känna mig färdig med Marvels filmuniversum så har Spider-Man alltid varit en stor favorit när det kommer till superhjältar.
Då var det dags igen! Efter det kulturella jättefenomen som stavas: Avengers: Endgame är det dags för Marvel att gå tillbaka till sin grund och ge oss ännu en solofilm i deras massiva universum. Trots att Endgame kändes som ett perfekt slut på vad man nu kallar för "The Infinity Saga" så har Marvels överhuvud (och allas våran husgud) Kevin Feige gått ut med att det faktiskt är Spider-Man som får äran att avsluta den 11 år långa historien. Passande på ett sätt att Marvels största hjälte (och min personliga favorit) får avsluta denna era av filmer och leda oss in i nästa, men samtidigt lite av ett antiklimax. Endgame lämnade mig ju mätt och belåten, så det är lätt att fråga sig hur lilla Spider-Man ska kunna väcka suget på mer Marvel när vi just fått den saftigaste biten i hela filmserien.
Nu kommer kanske inte titeln ovan som någon större överraskning och mina kollegor har ju redan i omgångar profeterat om filmens faktiska uselhet, men jag var störtsugen på ett storskaligt kaiju-kaos sedan Gareth Edwards försökte sig på en amerikansk Godzilla. Toho-titanerna har varit en del av min barndom och varje mäktig trailer skrek av besinningslös potential - att se Ghidorah och Gojira duellera om monstertronen såg ut att vara en våt fanservice-dröm som skulle räcka långt efter premiären.
Som jag skrev under gårdagen så var jag och såg Avengers: Endgame i torsdags, och utan någon som helst överdrift är det definitivt en av de största filmsläppen det här året, om inte till och med den absolut största.
När jag intervjuade Wreck-It Ralph-skaparna Rich Moore och Clark Spencer (Phil Johnston var inte tillgänglig) berättade Moore att det var en utmaning att göra en uppföljare till den TV-spelshyllande Disney-succén och menade bland annat att man behöver en bra anledning för att expandera filmvärlden. I fallet med Ralph Breaks The Internet föreföll det sig enbart naturligt att ta steget vidare till Internets oändliga värld efter att ha personifierat arkadhallen och det märks tidigt att filmskaparna inte bara vet vad de gör - de älskar det, fullständigt.
Den sista biofilmen jag såg 2018 var Mary Poppins Returns, en sprudlande uppföljare till Disneys enastående klassiker från 1964 som inte direkt nådde upp till briljansen från originalet. På många sätt och vis är Returns en imponerande återskapelse av sångerna och de charmiga Poppins-karaktärerna, men det känns också som en tom och söndersockrad hyllning som följer originalmallen lite väl slaviskt och som saknar den själ som magiska Julie Andrews tillförde så klockrent förut.
De senaste sex veckorna har min bloggaktivitet endast bestått av spelmusik, så nu när jag äntligen skriver ett inlägg utanför den bloggserien så borde det rimligtvis handla om något annat, exempelvis om Black Friday, mina tidiga tankar från Battlefield V, några rader om Spider-Man eller kanske äntligen vad jag tycker om Kingdom Come: Deliverance. Eller?
Jag har så länge jag kan minnas aldrig varit ett större fan av teater, eller kanske rättare sagt varit helt likgiltig inför det. Mina föräldrar släpade aldrig med mig på teatrar och jag drog aldrig själv iväg för att se på en sådan. De enda gångerna som jag såg på teater var när skolan tvingade ut oss på någon föreställning, men jag kan inte säga att jag fick ut någonting av det.
Äntligen! Uppföljaren till Brad Bird-klassikern The Incredibles är här efter 14 år och det var en ren fröjd att återbekanta sig med superfamiljen Parr i denna fartfyllda och spektakulära tvåa. I en tid där Marvels och DC:s trikåklädda brottsbekämpare räddar världen på daglig basis känns Brad Birds Bond-doftande värld som en uppfriskande actionsemester och den här gången är tonen mer lättsam än sin föregångare; samhället har fortfarande svårt att acceptera superhjältar i sin vardag efter ett kostsamt slag mot mullvadsgubben från förra filmen och detta tvingar familjen att retirera, men en entusiastisk mediapamp startar en politisk kampanj för superhjältars rättigheter och väljer ut Elastigirl som representant för de "illegala". Pappa Bob, som kämpar med att dämpa sin kraftiga avundsjuka, tvingas stanna hemma för att se efter ungarna.
Dwayne "The Rock" Johnson måste vara den mest produktiva skådespelaren just nu, då han medverkar i flera storfilmer nästan på raken efter varandra. Runt jul var han med i Jumanji-uppföljaren, tidigare i år dök han upp i Rampage och nu är han återigen tillbaks på vita duken i Skyscraper.
Var och såg Ant-Man and the Wasp häromdagen, vilken jag sett framemot då Ant-Man var en film som jag inte hade några förväntningar på alls men som överraskade mig rejält. Det var framförallt den mindre skalan och hur den användes kreativt samt humorn som sålde mig.
Jag såg Ant-Man and the Wasp i fredags, men det blir först nu som jag skriver om filmen. Den översteg mina förväntningar rätt rejält. Film nummer ett är en 3/5 för mig, och jag hade väl tänkt mig något liknande även denna gång. Det här var dock non-stop underhållning, med snygg action, och fruktansvärt många lyckade skämt.
Jag brukar vanligtvis inte gå på bio speciellt ofta, det vanliga är att jag med ser på de stora filmerna som Marvel eller Star Wars och då med ganska långa mellanrum. Nu hårdrar jag visserligen en del, då det kan variera från år till år beroende på vilka filmer som släpps. Den senaste tiden har det dock blivit en hel del biobesök, och ganska kort inpå varandra.
Den var bra, tyckte jag. Alden Ehrenreich (hopplöst namn att stava rätt) var bra i rollen som Han, och jag gillade även Glover som Lando, och Paul Bettany som Dryden Vos. Bäst tyckte jag dock om Woody Harrelsons Tobias Beckett, som borde kvala in på någon lista över mest badass karaktärer i Star Wars.
Jag vart något förvirrad för någon månad sedan när det trillade in ett mejl från Discshop som hypade upp den då snart kommande releasen av hajskräckisen Cage Dive, då jag under ett par sekunder blandade ihop den med 47 Meters Down som redan varit släppt ett tag. Jag insåg dock strax att det rörde sig om en ny hajfilm, som baserat på titeln verkar bygga på ett liknande koncept som 47 Meters Down.
Igår kväll var jag äntligen och såg Avengers: Infinity War, vilket känns skönt då jag den senaste veckan i princip hållit mig borta från sociala medier och varit försiktig på internet för att inte råka ut för spoilers. De senaste tio åren av superhjälterullar har mer eller mindre lett till just denna stund, där nästan varenda superhjälte från MCU möts för att dänga på Thanos.
Brukar inte gå på bio speciellt ofta, men av en händelse vart det två biobesök på varandra. I torsdags såg jag Black Panther, som jag velat se ett bra tag nu men som jag inte haft tid eller möjlighet till tidigare. På fredagen vankades det besök för att se A Quiet Place, jag brukar vanligtvis inte se skräckfilm på bio eller skräckfilm generellt för den delen, men just denna film lyckades fånga upp mitt intresse trots det. Tänkte därmed även bjuda på lite tankar från båda filmerna.
"Varvat. Klarat 100%. Done&done.". Är alla olika ord jag sällan får chansen att uttrycka numera. Man börjar bli till åren, hunnit få barn och med sitt nyfunna konsekvenstänk återupptagit studierna. Tiden finns knappt till - måste ha varit år sedan sist!
Vid det här laget har nog de allra flesta vädrat sina åsikter om The Last Jedi, och även fast jag är ovanligt sen på bollen tänkte jag bidra med mina egna tankar. Egentligen såg jag filmen precis vid slutet av förra året, hade jag sett den först nu så borde jag inte få vara det stora Star Wars-fan som jag ändå identifierar mig som. Dessvärre hade jag helt enkelt inte tid till att skriva om mina tankar kring filmen, då plugget drog igång ganska tidigt på året och med en väldig kraft.
Detta spel var så lovande på förhand. Ett år efter release och spelet har fått flera uppdateringar och DLC:s varav flera av dem varit helt gratis. Spelet har haft ett bra stöd av utvecklarna och det verkar som communityn är alive and well som det heter. Men det känns inte som det när jag spelar spelet. Själva huvudspelet är rent utav dåligt, och det är synd med tanke på hur mycket detalj och universum de byggt upp, men detta bara kastas bort i sketna och svår-navigerade menyer och ett bokstavligt ton sidemissions utan variation, vilket tröttar ut något enormt. Sedan har vi ju då gameplay-aspekten av spelet. Jag tokdiggar Tredje-persons spel men här blir det lite väl jobbigt med en något bångstyrig kamera och en karaktär som inte kan skjuta ordentligt från skydd utan att träffa sagda skydd trots att både kamera och crosshair visar rött på fienderna.
Bra hajfilmer växer inte på träd. Eller rättare sagt, välproducerade hajfilmer växer inte på träd. Gillar man diverse lågbudgetfilmer producerade av Asylum och Syfy finns det ju naturligtvis gott om sådana filmer, men på senare år verkar det återkommit ett intresse för mer välgjorda hajfilmer.
Det såg ju lovande ut, på förhand. Återgången till Andra Världskriget var och är hett efterlängtat ända sedan spelvärlden körde slut på moderna bajsbruna militärshooters.
Så skriver Jonas Mäki om det kommande Civilization brädspelet från Fantasy Flight Games (FFG), vilket direkt fick mig till att fundera på vilka brädspel kan faktiskt bli den perfekta julklappen i år. Är det något man ens bör tänka på såhär i mitten av augusti? Särskilt innan Gencon och Essen ens har fått ha sin tid, brädspelens närmsta motsvarigheter till E3, där hundratals, kanske tusentals spel visas upp och förhandsvisas.
Med tanke på att jag är både historieintresserad och intresserad av det mesta som har med andra världskriget att göra, är det naturligtvis inte konstigt att jag dragits mot Christopher Nolans krigsrulle Dunkirk. Speciellt eftersom det är en historisk händelse som inte porträtteras alltför ofta, i synnerhet inte i jämförelse med antalet filmer och spel som enbart skildrar kriget från när jänkarna kommer in i bilden.
Sannorlikheten att ni inte har en aning om vad The Devil's Tomb är för film är antagligen ganska stor och det är bara positivt. Denna snart 10 år gamla actionrysare med bl.a Cuba Gooding Jr. Det enda positiva jag kan säga med Devil's tomb är att den fick mig att reflektera över hur att människor kan förändras, given tiden. Om vi spolar tillbaka till 2001, året då den bombastiska och tämligen hjärndöda filmen Pearl Harbor hade premiär. I den agerade Ben Affleck en av huvudrollen medan Cuba Gooding Jr hade en betydande biroll. På den tiden ansåg jag och säkert många andra att Affleck var en aningen överskattad, inte riktigt den superba skådisen som han målades upp att vara, medan Cuba och andra sidan gjorde en fenomenal rollprestation i den och alla andra filmer han medverkade i under den tiden. Det skrevs till och med en liten textrad om just deras vardera prestation i den satiriska rullen Team America;
Var och såg Spider-Man: Homecoming under gårdagen, och jag tror faktiskt det är den superhjältefilm som jag sett framemot mest under de senaste åren. Jag må kanske inte vara insatt i serietidningarna och dylikt, men sedan en ung ålder har Spider-Man alltid varit en favorit för mig.
"That's it?! The fuck was that shit?"sade några tonåringar när It comes at night tog slut och biografen lyste upp utgångarna. Eftertexterna rullade och de besvikna ungdomarna krävde att få pengarna tillbaka. Mot utgången fortsatte tjejerna att diskutera hur värdelös filmen var och vände sig sedan om till mig för att fråga om jag gillade filmen.
Jag är ett stort fantasyfan, och för nån vecka sedan läste jag ut The Name of the Wind (del 1 av 3 i the Kingkiller Chronicles), av Patrick Rothfuss, en väldigt populär bok bland många fantasynördar.
Om ni frågar mig finns det inget djur som är coolare än hajar. Dessa fantastiska djur har funnits i våra hav sedan långt före dinosauriernas tid, och evolutionärt sett har de i stort sett stått stilla (även om det är en något grov överdrift). Det är helt enkelt ett vinnande koncept som gjort dem till havets kungar.
Som nämnt lite hastigt igår var jag och såg Guardians of the Galaxy Vol. 2 igår eftermiddag. Jag hade höga förväntningar på denna, då den första filmen kom lite från ingenstans, och var en rejäl överraskning som bjöd på mycket underhållning och humor.
Var och såg Kong: Skull Island under gårdagen, vilken förväntningarna på pendlat efter varje trailer som släppts. Vart taggad efter första och andra trailern, medan den tredje trailern gjorde förväntningarna sjönk en aning. Det som jag var lite orolig för var hur filmen ställde sig gällande det seriösa och lite mer lättsammare ton som i de trailers som släppts inte verkade veta vilket ben den skulle stå på.
Om det inte handlar om komiska sångnummer eller pampiga Disney-stråkar, är jag inte så mycket för filmmusikaler. Nä - faktum är att jag knappt klarar av dem. Jag står inte ut med klassiker som Sound of Music och hoppade nästan själv från en bro efter att ha genomlidit Russell Crowe i Les Miserables. Oftast går sång och berättande inte ihop för mig.
Var under gårdagskvällen och såg äntligen Rogue One, som ärligt talat måste vara den enda film som jag verkligen sett framemot under det gångna året. För det är ju Star Wars trots allt, plus så verkade den verkligen hur lovande som helst. Därför känner jag mig naturligtvis oerhört nöjd med att den levde upp till mina förväntningar, och jag tänkte här nedan skriva ned mina (spoilerfria) tankar om filmen.
Med tanke på vilket stort fan jag är av Ratchet & Clank-serien (var ju trots allt en stor del av min barndom) var det nog ändå bara en tidsfråga. Trots att filmen mer eller mindre vart utskälld av kritiker (om jag minns rätt), och det generella mottagandet vart rätt ljummet. Ett resultat som dessvärre inte förvånade då det verkar ligga en förbannelse på filmer som är baserade på spel, och även fast jag inte trodde att just denna skulle medföra en renässans av spelbaserade filmer, hade jag ändå hoppats på en bra film.