Med The Witcher 3 som ett av de absolut bästa spelen jag spelat och den första expansionen Hearts of Stone som en av de bättre expansionerna jag spelat, var förväntningarna inför Blood and Wine inte låga kan jag säga. Den här gången utlovades en ny landmassa att utforska och över 20 timmar av innehåll.
Förra veckan påbörjade jag äntligen äventyret i den första expansionen till mästerliga The Witcher 3, Hearts of Stone, och tidigare i veckan vart jag klar med expansionens story. Tänkte skriva lite om vad jag tyckte om Hearts of Stone, samt om The Witcher 3 överlag då jag efter många, många timmar äntligen tog mig genom spelets huvudstory och bevittnade eftertexterna i början av det här året.
Igår, eller egentligen natten till idag, runt klockan kvart i ett för att vara precis, så började eftertexterna till CD Projekt Reds fantasy-mästerverk, The Witcher 3 att rulla över min TV-skärm. Sedan dess har jag mer eller mindre känt mig kraftigt salongsberusad, smått vimmelkantig och sådär löjligt lycklig och samtidigt sorgsen över att äventyret är slut. För jösses vilket äventyr det var. Dryga minuten in i redan nämnda eftertext var jag tvungen att lägga mig ner på sängen och bara pusta ut.
Monsterslakten i The Witcher 3 har avstannat en smula. Vampyrer, drakar, gripar, nekkers, sirener, troll, varulvar etc etc etc får lite temporär fri lejd att springa omkring och massakrera bönder ett tag nu. För världens främste monsterjägare sitter i stilla ro och spelar ett parti gwent med en bartender inne på en krog i Novigrad. Bartendern sitter på ett synnerligen ovanligt kort som kan bli mitt om jag lyckas besegra honom. Sen är det nog dags att skriva upp sig på stadens gwent-turnering. Det börjar bli dags.
The Witcher 3 är på god väg att bli ett av mina fem favoritspel någonsin, antagligen på tredje plats. Under ett litet sidouppdrag alldeles nyss så råkade jag på en blodig hög med ben och köttslamsor. Och på den? En liten fluffig vit kanin som bekymmerslöst skutta runt över kvarlevorna. Det kunde givetvis vara en slump att detta liknar ett scenario från världens bästa komedi - Monty Python & The Holy Grail- men efter noggranna undersökningar med svärd, armborst och eldsvåda blev det uppenbart att kreaturet var odödligt. Mina hedniska handgranater fungerade inte heller men vid det laget var jag övertygad om att enbart en helig bomb skulle kunna besegra monstret. Som tur var lät den mig vara med det kändes verkligen som om jag bara var en sekund från att få skallen avslitet.
The Witcher-spelen är enligt mig lätt de bästa RPGna någonsin. Jag uppgraderade faktiskt min dator enbart för att kunna spela första spelet när det begav sig för länge sedan. The Witcher fick ett litet kultstatus av en liten grupp gamers som älskade den vuxna tonen, den gripande storyn och monsterjakter. The Witcher 2 nådde ut till ännu fler människor och nu på tisdag kommer The Witcher 3 som ser ut att cementera sin plats som bästa RPG-spelserie- vida överlägset allting som Bioware och The Elder Scrolls kommit med hittills. Enligt mig då.
Både Bioware och Bethesda får maka på sig. Genom Witcher 2 gick CD Project Red om båda konkurrenterna när det kommer till högkvalitativa vuxna och djupa RPG. Witcher 3 ser helt sinnessjukt bra ut.
Till i princip varenda spel som kommer ut nu för tiden så finns det ofta specialutgåvor. Och i princip varenda gång kunde jag inte bry mig mindre. Oftast är det inte mycket mer än ett mycket dyrare spel med lite koncept art och krimskrams. Priset brukar sällan representera värdet.