Vad är grejen med sparris?

Dags att lägga alla kort på bordet: Jag är relativt sett en oduglig mattillredare. Visst, om fiskpinnar behöver stekas eller om det är dags att koka ägg då är det mig ni ska ringa. Alla andra maträtter... nja, jag kan liksom laga det mesta men huruvida slutresultatet är ätbart av en människa är alltid öppet för diskussion. Sammanfattningsvis: Gastronomiska stordåd lyser med sin frånvaro med styrkan av ettusen solar när jag vistas i köket.

När det var dags att laga en ny maträtt bestående av entrecote med ramslökssmör och sparris då fick min kära flickvän ta över stafettpinnen (eftersom det egentligen var min matvecka). Entrecote och ramslökssmör har jag ätit tidigare men sparris har aldrig någonsin varit nära mitt kakhål. Så jag såg faktiskt fram emot just sparrisen i och med att det verkar ha blivit en superhippig grej att förtära.

Hade du frågat mig innan jag åt sparris vad jag trodde det skulle smaka så hade jag ryckt på axlarna, sparkat en imaginär tomburk med foten och sagt "Jag vet inte". Och om du hade frågat mig samma fråga nu i efterhand, hade jag mest troligt ryckt på axlarna, sparkat en imaginär tomburk med foten och sagt "Jag vet fortfarande inte". Jag tyckte helt ärligt att det inte smakade något. Alls.

Det kanske är så att jag måste finjustera mina smaklökar efter en viss sorts referens för att faktiskt registrera någon konkret smak. Det kanske är lite sådär som när man har ett glas med bubblig vätska framför sig som man förväntar sig är vanligt kolsyrat vatten men när dropparna väl träffar tungan så inser man att det minsann är Sprite - och helt plötsligt smakar det konstigt. Trots att man egentligen gillar Sprite. Det kanske är så att jag måste ställa in mig på att "det är så här sparris smakar" (alltså som absolut ingenting) som kanske gör att jag kan upplever den kulinariska storheten som många andra ser i sparris.

Tacka vet jag stekta fiskpinnar och kokta ägg. Det smakar som det ska smaka: Gott.