Världens värsta morgon

Tänkte blogga lite om min morgondag, igår. Tror det är första gången jag bloggar 2 gånger på 2 dagar, hurray, whatever, jag kör på med den där jävla morgonen istället.

Bloggen som jag postade igår, var egentligen bara ett rop på matte-proffs som skulle hjälpa mig med ett mattetal inför ett matteprov. Satt och pluggade hela igår inför detta prov, men ett tag var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det...

Klockan är 5.30

Även om skolan ligger 5 kilometer bort måste jag gå upp. Föräldrarna är nämligen bortresta, och jag måste mata djuren, och ta hand om min morsas jobb: kattpensionatet.

I kattpensionatet så tar vi hand om katter medan deras ägare är bortresta.

Så jag går upp på morgonen, och plockar massa kattskit, och tömmer backar på kattpiss. Sedan måste jag även se till att alla kattjävlar har torrfoder så det räcker, och jag måste även byta vattnet.

Hela det här jobbet tar runt 1 timme, och innan det här så duschade jag och torkade min afro. Så nu är klockan 7.10

Min buss går 7.35, och den bussen går bara var 4:de timme.

Så jag skyndar som fan, tar på mig linserna, käkar frukost, borstar tänderna, och letar frenetiskt efter mobilen, men upptäcker efter att ha hittat den att batteriet är slut. Svär lite, springer ut, och låser dörren. Springer sedan som en galning till busshållsplatsen (300m bort), och står där i 5 minuter. Har inte mobilen, så jag kan inte se klockan.

Det börjar ljusna lite...

Tänker jag, medan jag fortfarande står där ute i kylan som en idiot. Nämde jag att jag är förkyld som en jävla gris, och har så ont i halsen att jag inte kan prata?

Efter att ha stått där en lång stund, så tvingar jag mig själv att acceptera sanningen:

Jag har missat bussen.

Ingen panik, Chanoir. Det här fixar du. Inga problem.

Jag bestämmer mig för att lifta. Så jag räcker upp tummen, och efter 15 minuter, utan att någon bil stannat, så ger jag upp. Jag går tillbaka till huset, och kommer på en ny snilleblixt: cykel! Skolan ligger bara 5 minuter bort, jag kan cykla dit!

Så jag springer till garaget, där det står runt 10 cyklar, längst bak bland allt bråte och massa andra skit så att det knappt går att få fram dom, och lyckas tillslut dra fram en cykel i min storlek.

Punka.

Inga problem, det finns säkert en annan cykel som inte har punka.

Tick tack.

Ny cykel.

Punka.

Okej, det finns liksom 10 cyklar här, det måste finnas en med luft i däcken.

Tick tack.

Ny cykel.

Punka.

Vid den tidpunkten börjar jag slita mig i håret.

Alla jäkla cyklar har punka. Precis alla jävla cyklar har punka.

Förutom en cykel. En mycket speciell cykel, nej, det är inte vilken cykel som helst.

Det är min gamla cykel som jag använde när jag var 7 år.

Så jag sätter mig på min gamla cykel som är så liten att knänen tar mot styret, och börjar cykla. Ett tag försöker jag tänka på hur komiskt det här måste se ut för bilisterna. En 15-årig pojke med afro och solglasögon som långsamt cyklar fram på vägen med sin 8 år gamla cykel, lunkandes en väska på ryggen.

Efter 50 meter, så ger jag upp. Det är helt enkelt för jävla jobbigt att cykla med den där skitcykeln. Ni anar inte, verkligen skitjobbigt. Så jag kastar cykeln i diket, och tänker:

Jävla skitcykel. Jag går istället. Jag ska göra det där jävla matteprovet.

Som ni ser, så var jag ganska bestämd. Jag skulle göra det där matteprovet.

1 och en halv kilometer senare, klockan är ungefär halv nio. Matte-lektionen började klockan 9.00

Plöstligt fick jag en snilleblixt: Om jag viftar med några sedlar i handen kanske det stannar någon?

Så jag tar fram 2 femtio-lappar ur fickan, och voilà: En snubbe stannar. Innan jag går på så stoppar jag tillbaka sedlarna i plånboken, och han frågar inte om dom på hela vägen.

Tillslut är jag framme i skolan, klockan är 8.40, och jag öppnar klassrumsdörren.

Vad säger läraren?

"Du får göra provet på NO:n istället."