Ensam

Ibland sker det oväntade saker som påverkar en mer än man först kan tro. Idag skedde just en sådan sak. Jag var på St Eskils gymnasium i eskilstuna för att vänta på en vän, låt oss kalla henne A-M, och efter att först ha blivit utkastad från själva skolan så stod jag på trappan istället. En person går ut, tar fram sin cigg. En till person kommer ut, tar fram sin cigg och de börjar prata med varandra. Kort därefter kommer A-M ut, vi säger hej, kramas lite. De andra på trappan noterar oss, säger hej och vi går fram till dem, introducerar varandra. Jag vet vilka de är och de visste tydligen vem jag var. Sen sker det.

En alkoholist kommer gående, tittar upp för trappan och säger "Får jag prata med er?" i en lätt sorgsen ton... Självklart tyckte vi, varför neka någon en konversation?

Ju mer vi pratade med han, ju mer insåg jag hur ensam han måste var. Han hade ingen familj, han hade inga vänner... Han hade inget jobb, han kom inte ens ihåg hur gammal han var. Tänk hur det vore att vara i den situationen?

Han sätter sig ner. Först trodde jag att han bara behövde vila, men sen inser jag, han gråter ju. Han upprepar gång, på gång, på gång att han är en dålig människa, en dålig människa som satt sig i den här sitsen. En av oss går fram, och yttrar orden "Varför skulle du vara sämre än någon annan människa?" Han tystnar.

Efter ett tag så kom vi överens om att ringa en taxi åt han, så han kunde ta sig hem. Han visste adressen där han bodde, men inte hur han tog sig dit. Han visste att det var hans lägenhet, men inte hur man tog sig in eller om han hade några pengar...

Huff, nu känner jag mig lite sorgsen. Krya på dig gamle man, du har verkligen fått mig att tänka...