Finns det strategispel som passar mig?

Jag gillar själva tanken med strategispel, men har svårt att hitta ett som verkligen passar mig och undrar om ni kanske har tips.

Enkelt uttryckt gillar jag analys, planering och konstant revidering av planen via ny analys och problemlösning. Schack är kanske den renaste/mest avskalade formen av det jag vill ha, så jag tänker använda det för att illustrera närmare.

* Jag vill inte vara beroende av att ha pjäser över hela banan för att ha en aning om vad motspelaren har och var han har det, men jag har inget emot viss osäkerhet exakt hur motståndarens pjäser är placerade eller förändrade förutsättningar under pågående "match" om jag har en rimlig chans att hantera det.

* Jag vill inte vara beroende av millimeterprecision hur jag ställer mina pjäser, men jag har inget emot lite varierande terräng.

* Jag vill inte vara beroende av hur många pjäser jag kan flytta per sekund, men jag har inget emot att någon gång ibland behöva fatta snabba beslut.

* Jag vill inte vara beroende av slumpen om min pjäs vinner över en annan pjäs, men jag har inget emot om det krävs viss precision/timing/skicklighet eller att kombinationen av pjäser är avgörande.

* Jag vill inte vara beroende av att hålla mina pjäser på gott humör eller av hur snabbt jag kan producera nya pjäser, men jag har inget emot övergripande strategiska element av annan karaktär än truppförflyttning.

* Jag vill inte vara beroende av att plugga in en stor mängd kombinationer av pjäser och deras egenskaper och förmågor, kunskap ska inte vara fokus utan hur kunskapen används.

Övrigt:
* Jag vill kunna sitta och spela i fåtöljen framför TVn, dvs det behöver vara ganska lågt tempo och helt eller till största del musdrivet utan för plottrigt interface.

* Jag vill ta del av någon form av berättelse/upplevelse som fångar mitt intresse.

Går det att hitta ett strategispel som passar in på detta? Jag är tacksam för tips ur alla kategorier av strategispel om åtminstone en hel del av det jag vill ha går att få.

Finns det någon av er som har samma syn på strategispel som jag förresten?

Naval War Arctic Circle, ett spel jag funderar på att testa

Det positiva med Sonys hackerbekymmer

Disclaimer: detta är en vidareutveckling av en nyhetskommentar jag skrev tidigare idag.

Det råder ingen tvekan om att vi är på väg mot en framtid där merparten av vår nöjeskonsumtion sker i form av olika typer av onlinetjänster.

Xbox Live Arcade har gått från en liten bisak med en maxgräns på 50MB till att bli en oerhört central del av hela Xboxupplevelsen. Xbox Live Guld var det många som inte trodde på, ta betalt för sånt som är gratis på PC och senare på PS3, men har trotsat alla hinder och blivit en riktig kassako för Microsoft. Steam har blivit fullkomligt gigantiskt och är antagligen tillsammans med The Sims och Blizzard den största anledningen att PC-spelmarknaden inte imploderat fullkomligt.

Samma trend ser man inom musik med iTunes och Spotify t.ex, och inom film med strömmade filmer tillgängliga lite var som helst. Onlinetjänster är helt enkelt framtiden och kommer att ta över mer och mer.

Men, innan Sonys problem hade vi aldrig haft en riktig katastrof bland onlinenöjesutbudet. En katastrof som kostar miljarder, som får stor påverkan på miljoner konsumenter och som i allra högsta grad påverkar inte bara Sony utan även deras partners. Åtminstone inte bland onlinetjänsterna.

Eftersom vi inte haft den här typen av katastrof tidigare har vi heller aldrig fått en bra bild av vad konsekvenserna kan bli och vilka riskerna faktiskt är. Några har säkert spekulerat, men inte ens med det kommer man särskilt långt när ny mark bryts.

Exempelvis är jag ganska övertygad om att Microsoft har uppdaterat sin konsekvens-/riskanalys av vad som kan hända om man inte låter folk flytta med sina Arcadespel från 360 till 720, med anledning av Sonys problem.

Tänk er själva vilken katastroflansering det skulle kunna bli om Live ligger nere en längre tid under releasen för att man gjort en bunke trogna Arcade-gamers så arga att de lanserar en enorm cyberattack.

Att gå igenom det här stålbadet och få de här insikterna nu innan online helt tar över och innan vi får en ny generation konsoler tror jag vi ska vara glada för. Ju större onlinetjänsterna blir desto värre blir konsekvenserna när det väl händer. Vi är inte immuna nu, men vår bild är mer realistisk och våra möjligheter att motverka riskerna är bättre.

Så mitt budskap till de som attackerar Sony är:
"Lägg av era jävra barnrumpor, ni sabbar för miljoner oskyldiga, men tack för att ni inte väntade några år till."

Lost Horizon, nytt peka-klicka äventyr

Utvecklarna bakom peka-klicka äventyren Secret Files 1 och 2 är tillbaka med ett nytt spel som lånat en hel del av Indiana Jones (både karaktärer, miljöer och tidsera) och verkar kunna bli riktigt bra.

Jag hittade en tysk demo av Lost Horizon som jag spelade igenom idag (finns ingen engelskspråkig ännu) och tänkte ge några intryck. Riktigt lång demo faktiskt, tog mig ~1h20min att ta mig igenom utan att fastna.

Det har snackats om att utvecklarna satsat mycket på att verkligen göra spelet till ett äventyrligt äventyrsspel och det visar demon tydligt i form av en mängd farliga/dramatiska situationer. Hela fem gånger under demons gång befann jag mig i situationer där jag var tvungen att lösa pussel som begränsades av pistolskjutande skurkar och andra farligheter (ej tidsbegränsat dock). Det funkade riktigt bra och gav bättre Indiana Jones-känsla än i de flesta peka-klicka spel.

Pusslen var i huvudsak föremålspussel och för det mesta ganska realistiska och motiverade sådana. Sen bjöds man även på ett pussel involverande mer än en kontrollerbar karaktär samt nått dialogpussel.

Grafiskt var det vackra målade miljöer med tecknade 3D-karaktärer som smälte in riktigt bra, bättre än i de flesta moderna peka-klicka.

Demons enda egentliga svaghet i mitt tycke var ett förvisso spelmässigt logiskt men fullkomligt orealistiskt delpussel där jag skulle hämta min väska vilket krävde att jag fångade flugor till en pojke vilket i sin tur krävde att jag lurade bort en vakt för att plocka ner en boll i ett träd. Det var inga problem att förstå vad jag skulle göra, men det kändes konstlat precis som en hel del pussel i Secret Files gjorde.

En del pussel av det här slaget får man dock vara beredd på i äventyrsspel så det var inget som störde mig. Då var jag betydligt mer rädd för att Lost Horizon skulle kännas som en billig Indiana Jones-kopia, vilket det som tur var inte gjorde.

Demon blev varken för seriös, för överdriven eller för övertydlig vilket annars tyska äventyrsspel har en tendens att vara. Den här fina balansen tillsammans med alla de roliga, dramatiska scenerna är mer än tillräckligt för att jag ska bli rejält peppad inför releasen. Lost Horizon ska jag köpa.

Spelet släpps inom en månad (lite osäkert exakt när internationella releasen blir) och kan förbokas på Play.com till en löjligt billig peng.

http://lost-horizon.deepsilver.com
http://www.play.com/Games/PC/4-/15689198/Lost-Horizon/Product<wrap>.html

Sherlock Holmes och spelreflektioner

Såg Sherlock Holmes igår. En klart bra actionkomedi.

Lite konstigt var det att se Sherlock som slagskämpe men Downie sålde verkligen rollen. Fightingen gav också filmen ett bra tempo. Alternativet tror jag inte hade varit att dra ner på actionbitarna utan att göra en helt annan typ av film som bygger mer på stämning än fart och lustigheter.

En lustig sak med Downies Sherlock är att han på ett vis känns mer "äkta" än alla andra försök. Sherlock tillåts i filmen vara extremt excentrisk och även om man aldrig ser det hintas det åt och det är tydligt att han nyttjar narkotiska preparat (precis som i böckerna). Det känns nästan som om det är så här Doyle ville beskriva Sherlock men på sin tid inte kunde gå riktigt hela vägen (trots knarket).

Jag gillar också hur Sherlock känner sig hotad av att Watson ska flytta ihop med en kvinna. Ett kul drag som de kunde spelat ännu mer på.

Hur som helst fick filmen mig att tänka. Min första tanke var att spelet Sherlock Holmes The Awakened hade varit ett ännu roligare spel om det följt den här handlingen snarare än Lovecraftmumbojumbot som för min del bara bidrog till en skön stämning (i ett i övrigt bra spel). Jag tror det hade gått att följa filmen relativt strikt och göra ett riktigt bra äventyrsspel av det och filmen behandlar övernaturliga anspelningar på ett bra vis. Nån annan som sett filmen och spelat spelet?

Nästa tanke jag fick var hur ovanligt det är att två olika men delvis samspelande (och "motspelande") onda krafter är på fötter i spel på det viset som sker i filmen. Inte att det sitter någon dold überonding som utnyttjar undersåtar utan att det faktiskt handlar om två fristående krafter. På rak arm är det bara Bioshock som sticker ut. Någon som har fler förslag eller reflektioner? Är jag något på spåret eller är det bara en hallucination?

Observera att syftet med denna blogg inte varit att påstå att spelmakare har mycket att lära av Guy Richie. :shock:

Castle är en underbar tv-serie, se den!

Castle är Moonlighting (Par i Brott, med Bruce Willis och Cybill Shepherd) för 2000-talet. En underhållande och lagom seriös tv-serie om två personer med fantastisk kemi som fångar bovar tillsammans.

De två huvudpersonernas karaktärstyper (och deras relation) i Castle kan tyckas väldigt stereotypa. Den charmige, stilige, ytlige, lite barnslige men också smarte och snälle mannen och den smarta, hårda och snygga (men oftast avsexualiserade) kvinnan som lever för sitt jobb. Lever för att fånga bovar och för att hjälpa de som drabbats av brott. I det här fallet spelas mannen (Richard Castle) av Nathan Fillion, en väldigt framgångsrik deckarförfattare som efter borgmästarens (som han är god vän med) påtryckningar spenderar tid med New Yorks poliser för att få inspiration till sina böcker.

Kvinnan (Kate Beckett) spelas av dunderheta Stana Katic, en välutbildad kvinna som kunde blivit mycket mer men valde polisyrket av personliga skäl.

Tillsammans bildar de en högst dynamisk duo som är en fröjd att ta del av och ger det stereotypa syfte och mening.

Nu är det dock inte bara personkemin som gör Castle till en bra tv-serie. Nånting jag verkligen gillar är att de löser brott inte med en massa halvt sci-fi teknik utan på gammalt hederligt vis genom att förhöra folk, vara uppmärksamma och dra slutsatser. Oftast får de dra i ett antal trådar innan de till slut hittar rätt. Fokus ligger inte på hur brotten gick till utan varför vilket dessutom gör att man slipper det mesta äckel. Det tackar jag för.

Att serien är sådär lagom seriös med en skön kombination av humor och allvar är också något som tilltalar mig. Jag gillar riktigt hårdkokta och smutsiga deckare både i bokform och på film, men för tv-serier är förutsättningarna annorlunda. Bra smutsig hårdkokthet kräver att man får följa med på en jobbig resa och lämpar sig inte för TV där saker i princip nollställs efter varje avsnitt (förutom förstås om det görs som i The Wire där en hel säsong är ett enda fall), därför misslyckas många serier där Castle lyckas genom att ta en annorlunda approach.

Serien imponerar dessutom med en dotter och en mamma som är strålande. En bättre rolltolkning som charmig, duktig och självsäker femtonåring har jag sällan skådat än av flickan som spelar Castles dotter. Deras samspel håller hög klass. Det blir varken för mycket eller för blasé utan precis lagom för att ge serien lite extra krydda och Castle som karaktär lite extra djup.

Hans mamman sedan är en fd framgångsrik och vacker skådespelerska som i sitt sinne fortfarande är i 20-års åldern (spelas av Susan Sullivan, känd från Falcon Crest och Dharma & Greg). Det ger en kul kontrast till Castle som får sig tankeställare när han ser sig själv i sin mamma, samtidigt som mamman faktiskt kan leverera visheter då och då och dessutom är allmänt rolig.

Tyvärr visas Castle så vitt jag vet inte på svensk TV och vill man köpa på DVD får man göra det som Region 1, men för de med möjlighet att spela R1 rekommenderar jag varmt första säsongen som kan köpas för mindre än halva kostnaden av ett nytt spel.

Kanske blir ni lika bitna som jag och också köper boken som den fiktive Castle skriver under seriens gång och faktiskt ligger på New York Times bestsellerlista just nu. Det låter snurrigt men fungerar riktigt bra som en förlängning av tv-serien.

Castle är en "throwback" till en tid då dialogen var rappare, brottsbekämpningen mer underhållande och karaktärerna hade mer personlighet. Mycket nöje.

http://www.axelmusic.com/productDetails/786936792928

Det räcker inte att spel är kul attspela

2009 har lämnat mig med en hel del riktigt bra spel som jag inte har spelat färdigt vilket är både tråkigt och frustrerande för någon som vill kalla sig gamer.

Assassin's Creed 2, Batman: Arkham Asylum, Defense Grid, Splosion Man, Shadow Complex, Assault on Dark Athena, Prince of Persia (jag köpte det 2009), Infamous och Killzone 2 har alla gemensamt att jag inte spelat klart dem trots att de är bra.

- Men varför spelar jag inte färdigt bra spel?

Jag har grunnat på detta för jag vill verkligen ha ett svar.

Att jag inte skulle ha tid vore ett enkelt men felaktigt svar. Jag hade inte mer tid till Call of Juarez 2, Uncharted 2 eller Tomb Raider: Underworld än till andra spel, ändå spelade jag klart dessa utan att anse att de är objektivt bättre än spel jag inte spelade klart.

När jag började jämföra spelen på ofärdiglistan (min kandidat till årets ord 2010) så slog det mig dock att det trots att jag gillat min tid med spelen inte rör sig om en slump att det blev just dessa. Inget av spelen grep nämligen tag i mig på ett vis som framkallade några känslor i mig utöver att de var roliga att spela.

- Vad är det jag vill ha utöver skoj?

Känslor kan vara svårdefinierade men jag tror att svaret är ganska enkelt.

Jag vill bry mig om karaktärerna, deras uppgifter och världen som de befinner sig i. Gör jag detta har jag en anledning att spela vidare som för min del faktiskt väger tyngre än skojfaktorn.

Ett bra exempel är Uncharted 2. Tredjepersonsskjutande kan jag trivas med i mindre doser men U2 bjöd på betydligt mycket mer sådant än vad jag skulle önska. Pussellösning älskar jag men U2 hade betydligt färre och simplare pussel än vad jag ville ha. Plattformshoppande i 3D är jag förtjust i men jag föredrar när det inte är så styrt som i U2. Tydligast blev det i lastbilsjakten som jag inte fann alls så kul som den hade kunnat vara om det funnits en utmaning i själva hoppandet.

Vad Uncharted 2 däremot bjöd på var en bunke välspelade och hyggligt intressanta karaktärer, överlag bra dialog, häftiga och fascinerande miljöer och en handling över medel inte minst sett till dess förmåga att driva spelandet.

Även om mina känslor inte svallade över precis så ville jag hjälpa Drake, stoppa boven och uppleva Uncharted 2s alla miljöer.

Tittar man istället på Assassin's Creed 2 så lyckas de inte sälja att Ezio är utom sig av hämndbegär och att väldigt mycket står på spel. Åtminstone inte så långt jag spelat och eftersom jag varken bryr mig om Ezio eller spelvärlden blev effekten att jag bara spelade några enstaka timmar.

- Varför är det så många bra spel som misslyckas att ge mig det jag vill ha?

Svaret på detta tror jag har två delar. Den ena är att fokus i spelutveckling ligger just på spelutveckling. Ingenjörer och designers gör spel, inte författare, humanister och psykologer. Det jag vill ha är inte kärnan i spelutveckling och kan inte vara det så länge 99% av arbetsinsatsen måste läggas på teknik och design för att få ihop ett spel.

Den andra delen är att mycket av det jag vill ha är väldigt subjektivt. Exempelvis har jag alltid varit fascinerad av motståndskamper i framtida polisstater så det upplägget framkallar känslor i mig oerhört mycket lättare än exempelvis en annars snarlik fantasyberättelse. Mirror's Edge är ett tydligt exempel.

- Finns det hopp för framtiden?

Nej, för min del gör det nog inte det. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag vill ha något som är både personligt och oerhört svårt att leverera, så jag får nöja mig med betala en väldigt hög kostnad per speltimme.

Alternativet vore att luta mig tillbaka till uppföljare och reabackar och det vill jag verkligen inte göra. Jag tycker trots allt om spelbranschen på tok för mycket för att göra något så lumpet.

Batman: Arkham Asylum är ett av förra årets spel jag inte spelade klart, men det har så pass mycket karaktär att jag ännu inte har avskrivit möjligheten att jag spelar klart det i framtiden.

Årets första pryl: 1200kr tangentbord

Vad gör man när ens sista IBM Model M (1980-talet) ger upp och man omöjligen kan leva utan ett tangentbord med sköna mekaniska switchar snarare än de vidrigt svampiga gummimembran som i princip varenda tangentbord har idag trots att de är så vansinnigt obekväma att skriva med?

Svaret var enklare än jag trodde: man skaffar tangentbordet som är en modern nörds dröm.

Man skulle kunna försöka rota fram ett begagnat Model M eller möjligen ett Keytronic. Man kan betala stora pengar för ett Das Keyboard (som egentligen bara är ett Keytronic med ny etikett). Man kan betala lika stora pengar för att importera ett nytillverkat Model M från USA. Eller så satsar man på nånting riktigt modernt och skaffar ett Steelseries 7G.

Steelseries gör "professionell spelutrustning" och tar betalt därefter, men så är det också bra skit. 7G må se ordinärt ut, men när man får det i sina händer märks skillnaden direkt. Tangentbordet är tungt som få (skulle lika gärna kunna klassas som slagträ), kabeln är nylonförsedd och riktigt rejäl, LED-arna bländande om man har huvudet rakt ovanför och tangenterna något i hästväg.

Knappsatsen är av allra högsta kvalitet med sköna mekaniska guldplätterade switchar (minskar latency) certifierade för 50 miljoner knapptryck (andra tillverkare skryter med 10 miljoner) och med en teknik som gör att man kan trycka på precis hur många knappar som helst samtidigt utan att några inte registreras och utan fördröjning. Tangenterna går dessutom enkelt att plocka bort för ändrad knapplayout eller bara enklare rengöring. Lustigt nog har jag inte hittat någon som helst information om detta online utan upptäckte det av misstag när ESC flög av medan jag bröt mig in i tangentbordets mycket gedigna förpackning.

Meningslösa mediaknappar som bara tar upp onödig plats har man skönt nog helt skippat. Istället finns en modifieringsknapp som kan användas tillsammans med F1-F6 för volymkontroll, play/pause etc. Modifieringsknappen har man på begäran av gamers placerat där Windowsknappen normalt sitter då många råkar trycka här av misstag i stridens hetta.

Det finns egentligen bara en sak jag inte gillar med 7G, nämligen att man gjort backspace endast en tangent bred. Feltrycken har dock minskat kvickt och ska inte vara några problem att eliminera helt.

Steelseries 7G är helt enkelt det ultimata tangentbordet för den moderne old-school nörden (med arbete eller rika föräldrar...). Ett enkelt men propert och stilrent utseende döljer ett riktigt muskelberg med kvalitet som skulle få den mest grinige gamlingen att fälla glädjetårar.

Till min dators glädje men plånboks sorg har de skickliga danskarna på Steelseries gjort det igen. Jag är imponerad.

Med och utan det medföljande handledsstödet:

Kan en elektronisk bok vara värd $25?

För några dagar sedan släpptes John Scalzis senast science-fiction roman: Zoe's Tale. Då jag har trivts fantastiskt bra tillsammans med hans tre tidigare böcker i Old Man's War-serien var detta naturligtvis en bok jag ville läsa, även om han nu bytt huvudperson från John Perry till dennes tonårsdotter. Problemet med att tillfredsställa läsbehov är dock precis som med spel att klarar man inte av att vänta till en stund efter release så kostar det också därefter.

Zoe's Tale har släppts inbunden och kostar runt 170kr på ställen som Adlibris och Bokus. Den som bor i USA och har en Kindle kan dock köpa boken digitalt för $10. Har man en Sony e-Reader kostar den ungefär $18 i Sonys affär. Tyvärr är Mobipocket.com i skrivande stund det enda digitala alternativet som inte är knutet direkt till en viss läsare och de säljer av någon anledning boken för $25, samma summa som det rekommenderade priset för den inbundna utgåvan och ganska exakt vad Adlibris och Bokus tar för just denna alltså.

Vad gör man när man ställs inför en situation av den här typen?
Jag hade att välja mellan att:
* köpa boken inbunden och vänta runt en vecka på leverans
* vänta på att e-boken gick ner i pris
* köpa e-boken för samma pris som den inbundna.

Det var förra helgen som jag ställdes inför detta kval. Min ursprungliga strategi var att vänta på en billigare e-bok. Det höll under lördagen. Suget efter Zoes berättelse var dock stort och på söndagen började jag väga inbunden mot e-bok. Även om jag gillar att ha en tjusig inbunden bok i hyllan som jag kan visa upp, låna ut eller sälja så är en e-bok definitivt inte utan sina komparativa fördelar.

E-bokens fördelar
Förutom den omedelbara tillgången till boken så har e-boken i mitt tycke en fördel även när det kommer till själva läsningen. Jag läser faktiskt hellre digitalt på min Internet Tablet än i en vanlig inbunden bok på grund av att tableten är bakgrundsbelyst och jag ledigt kan både hålla boken och vända sida med en hand vilket lämnar en hand fri att hålla den pipa jag gärna röker medan jag läser. Att jag dessutom har fullständig kontakt med internet för e-mail, forum och chat på samma apparat gör att jag slipper känna att jag missar något bara för att jag sitter nersjunken i en bok. Läser jag en inbunden bok har jag förvisso min tablet bredvid mig, men jag kommer inte åt den alls lika lätt med en stor bok i knäet.

Tvekampen, inbunden vs elektronisk litteratur
För att väga de bägge alternativens fördelar mot varandra försökte jag föreställa mig hur det skulle kännas att köpa boken inbunden respektive elektornisk. Känslan av att ha en stor fin bok i famnen eller bokhyllan mot känslan av den bättre läsupplevelsen hos en e-bok. Kampen blev hård och skoningslös. Skulle den store, starke och något otymplige traditionalisten ta hem segern, eller skulle det bli den lille, smidige, sedesförstörande klenisen som gick vinnande ur striden? Jag tog ett glas Cola och satte mig ner med några omgångar Geometry Wars 2 medan kampen pågick i huvudet. När jag var klar var kampen över, men resultatet oavgjort. Bägge sidor hade använt alla tillgängliga knep, både över och under bokmärket, men ingen lyckades vinna.

Slutsats
Summan av den bokstaverade kardemumman blev att jag insåg att den stora frågan var om bokens innehåll var värt $25. E-bok eller inbunden spelade ingen roll. De har bägge sina fördelar och jag klarar inte av att utropa en klar vinnare.

Här har vi ett tydligt svar på bloggens frågeställning. Ja, en e-bok kan i mitt tycke vara värd $25 precis lika mycket som en inbunden bok kan, även om det såklart beror mycket på vad man har för apparat att läsa på ("och hur nördig man är!" hör jag några av er ropa).

Att en e-bok kan vara värd $25 betyder dock inte att just Zoe's Tale är värd dessa pengar. Jag tänkte avsluta med att titta lite närmare på om den verkligen är det, för naturligtvis blev suget så stort att jag köpte den (valet föll på e-boken tack vare den omedelbara tillfredsställelsen).

Är Zoe's Tale värd $25?
Jag var säker på att jag skulle få en riktigt underhållande bok, men förväntade mig samtidigt inte en bok som skulle lämna speciellt djupa spår efter sig så jag kände mig högst tveksam över prisvärdheten. Det som till slut fick mig att slå till var min vilja att köpa åtminstone en av författarens böcker till fullpris för att visa honom det stöd jag tycker han förtjänar.

Boken är nu utläst och jag kan inte säga annat än att mina förväntningar låg helt rätt. Det var en väldigt underhållande resa (med betydligt fler skratt än de tre tidigare böckerna bjöd på) men inte en resa som jag regelbundet skulle hosta upp fullpris för. Läs den gärna om ni är intresserade av att uppleva en ung kvinnas resa igenom händelser som i tidigare böcker kallats "military sci-fi". En kvinna som har en del gemensamt med exempelvis Veronica Mars ur TV-serien med samma namn. Zoe är smart, kaxig, stark och rapp i käften, men samtidigt långt ifrån ofelbar. En intressant och charmerande individ med andra ord.

Zoe's Tale kostar mindre än två biobesök och är definitivt inte ett köp jag ångrar, men för er som är nyfikna snarare än Scalzi-frälsta skulle jag föreslå att ni väntar på att den släpps som pocket eller billigare e-bok.

Utvecklar man mitt resonemang kommer man fram till att jag betydligt hellre köper en e-bok än en pocketbok och det stämmer alldeles utmärkt. E-böcker är framtiden för skönlitterära verk.

Dagens filmtips: Streets of Fire

Med titlar som Hard Times, 48 Hrs, Red Heat, Supernova, Last Man Standing och kultklassikern The Warriors i sitt CV är regissören Walter Hill knappast Hollywoods starkast lysande stjärna, men samtidigt inte helt utan talang och definitivt inte okänd. Dagens filmtips är en av hans idag kanske lite mindre kända filmer.

Streets of Fire kom i mitten av 80-talet och liknar ingenting annat. För att försöka mig på en beskrivning så hade jag kallat filmen en musikalisk actionfilm vars 80-talsdos kan leda till hjärtstillestånd och vars 50-talsinfluenser är snudd på geniala.

Huvudskådespelare är vackra Diane Lane och evige B-skådisen Michael Paré som på senare år bland annat medverkat i ett flertal av Uwe Bolls filmer. Michael gör en av sina bästa roller här och hans samspel med Diane är faktiskt riktigt bra.

Ytterligare personer som dyker upp är Willem Dafoe som spelar en fullkomligt flippad men störtskön gängledare och Rick Moranis som verkligen är i högform. Diane är en sångerska och Rick spelar hennes tafatte men ibland oväntat kaxige manager.

Handlingen i filmen är vansinnigt simpel. Diane blir kidnappad av Willem varpå Rick kontaktar Michael som i egenskap av Dianes ex-pojkvän förväntas rädda henne. Mycket mer än så här är det inte, men oj vilken färd det ger upphov till.

En del ser tveklöst Streets of Fire som en riktig kalkonrulle, men om man lämnar sitt kritiska öga i ett annat rum och bara låter sig hänföras är filmen en störtskön och actionfylld resa igenom en mysig värld fylld med neon, underbar musik och helknasiga figurer. Gillar man både 50-tal och 80-tal är Streets of Fire ett måste, gör man inte det bör man se filmen för att omvändas.

För er som inte är övertygade länkar jag nedan till några YouTube-klipp så ni får smaka på denna färgsprakande cocktail.

I följande scen får vi se och höra Diane med en mikrofon i handen strax innan hon blir kidnappad:
http://www.youtube.com/watch?v=ZTXJfOd3qv4

En bra låt som tyvärr spelas mer i bakgrunden av filmen, samt en kaxig Moranis:
http://www.youtube.com/watch?v=pqiv8G0c42g

Vi tar en paus ifrån Diane för att swinga loss riktigt rejält samtidigt som Willem är komiskt läbbig:
http://www.youtube.com/watch?v=tJjj2FszRgI

Samma band rockar loss med ytterligare en låt:
http://www.youtube.com/watch?v=bSVN0tJkfhI&NR=1

Mer Diane på scen:
http://www.youtube.com/watch?v=KyOKnQNU6Q4

Inte minst tack vare musiken avger Streets of Fire en energi som hade gett Ghostbusters hjärtklappning. Möjligen är det därför jag får ett stort leende på läpparna så fort jag tänker på filmen. Ge den en chans så kanske effekten blir likadan på dig.

Streets of Fire finns att få tag på på Lovefilm, 24Film och Axelmusic bland annat.

Mass Effect: Ascension (bok 2),recension

För snart två veckor sedan släpptes den andra Mass Effect-boken av tre planerade. Eftersom jag läser en hel del engelskspråkig science-fiction, har läst första boken (Revelation) och är förtjust i spelet så var detta ett givet köp. Nedan presenterar jag mina åsikter om boken i spoilerfri form. Det enda jag kommer att gå in på är övergripande teman.

Innan jag börjar vill jag bara påpeka att boken recenseras i sitt sammanhang. Den är skriven för att tilltala samma personer som spelet och är därför kort och lättläst så även de som precis når upp till spelets åldersgräns kan hänga med.

---

Övergripande
Ascension tar föga förvånande vid strax efter Mass Effects slut. Den handlar dock inte om Commander Shepherd utan berättar istället mer om världen och några andra av dess invånare. Läsaren får bland annat inblick i hur rasen Quarians emigreringsflotta fungerar.

I jämförelse med Revelation är karaktärsbeskrivningarna det som står ut som den största förändringen. Revelation fokuserade på David Anderson, Commander Shepherds närmast överordnade i spelet. I Ascension däremot så växlar fokus friskt mellan ett antal personer och det finns ingen egentlig huvudperson. Inledningsvis leder detta till att boken får en lite långsam start, men jag måste säga att författaren Drew Karpyshyn lyckas väva ihop det hela till en mer intressant och fängslande berättelse än vad jag hade räknat med.

Styrkor
Det mest positiva med boken, som dessutom bådar gott inför Mass Effect 2, är att Ascension är betydligt mörkare och råare än vad Revelation var. Om Revelation kan jämföras med en normal actionfilm så är Ascension en actionfilm mer klara inslag av thriller och drama. Här får man bland annat en inblick i hur det är att som barn vara begåvad med s.k. biotiska krafter och bli placerad i en skola tillsammans med andra barn med samma fallenhet för att utveckla och lära sig kontrollera dessa krafter. Krafter som en del gärna vill använda i militära syften (vilket också är vad bokens intrig centrerar kring). Man visar alltså baksidan med vad som i första boken och i spelet endast var en funktion. Även våldet och platserna som beskrivs är råare och känns mindre tillrättalagda. Förhoppningsvis kan Mass Effect 2 fortsätta på den här banan.

Att författaren nu har första spelet i ryggen känns också positivt. I Revelation blev det väl tydligt att det rörde sig om en bok som skulle förklara det då kommande spelet. Ascension har inte alls den känslan. Boken förutsätter förvisso att man har spelat spelet, men den känns ändå mycket mer som en "riktig bok" än vad Revelation gjorde.

Svagheter
För att gå in på svagheter så tycker jag man introduceras till för många karaktärer för bokens bästa. Den är kort vilket ger varje karaktär väldigt lite utrymme och de blir därför inte så fängslande som de hade kunnat bli, även om det ska sägas att det utrymme som ges används väl. En av karaktärerna lyckades jag dessutom fatta ganska starkt tycke för.

En annan svaghet är att intrigen i Ascension är väldigt nischad. Boken känns mer som ett avsnitt av en TV-serie än som en film och kräver därför ett större sammanhang för att komma till sin rätt. Ett sammanhang som troligtvis kommer att ges i Mass Effect 2.

Slutsats
Sammanfattningsvis tycker jag att Ascension är överraskande bra och definitivt ett fall framåt jämfört med Revelation, men på grund av den nischade handlingen krävs det nog ett geniunt intresse av världen i Mass Effect för att ha stor behållning av boken. Fast har man bara det är Mass Effect: Ascension definitivt en bok jag kan rekommendera för några timmars verklighetsflykt. Jämfört med liknande böcker som inte baseras på spel är Ascension förvisso bara en bok i mängden, men den behöver definitivt inte skämmas för sig ens i det sällskapet.

Den som vill införskaffa Mass Effect: Ascension kan med fördel vända sig till Adlibris eller som jag till någon av de e-bokhandlare som saluför boken. I mitt fall blev det Diesel Ebooks, http://www.diesel-ebooks.com

Serietidningar med spelberättelser

-Både film- och spelindustrin har länge vänt sig till serietidningarnas värld för inspiration och som en källa till extra inkomst, men tyvärr har det ofta stannat där och tidningarna i sig har hamnat i skymundan. I år har dock något hänt. Spelindustrin har börjat använda serietidningar som en viktig del av marknadsföringen, ofta i form av prologer till spelen. Detta är en utveckling som verkligen glädjer mig. Kanske kan spel och serietidningar gå hand i hand i kampen om att bli accepterade av vuxenvärlden som underhållning att ta på allvar. Vad tror ni?

Här följer en liten guide över vad som har släppts och vad som kommer att släppas inom den närmaste tiden.

Dark Sector
I slutet av förra året släpptes Dark Sector Zero som förklarar bakgrunden till det virus som härjat och gett upphov till de zombier man fightas emot i spelet.
http://comics.ign.com/articles/808/808205p1.html

Army of Two
Strax innan spelet släpptes i våras släpptes Army of Two: Dirty Money där man får ta del av tidigare uppdrag som de två huvudpersonerna gett sig ut på.
http://www.primagames.com/catalog/display.pperl?isbn=97807615<wrap>57449

Dead Space
I en pågående miniserie berättas bakgrunden till det kommande s.k. survival horror spelet Dead Space. Tidningarna finns även tillgängliga online som animerade serietidningar med röster och rekommenderas varmt för alla som har minsta intresse i spelet. De är vansinnigt stämningsfulla och välritade.
http://deadspace.ea.com/Default.aspx

Bionic Commando
Varje onsdag finns en ny sida att läsa på spelets hemsida. Ett trevligt initiativ, även om det känns lite avhugget att endast läsa en sida per vecka. Tidningen i sig känns också lite slätstruken, men det är ändå trevlig läsning åtminstone för mig som ser fram emot spelet.
http://www.bioniccommando.com/en/comics/view

Brothers in Arms
Första tidningen av fyra i denna miniserie släpptes nyligen. Jag har den och gillar helt klart vad jag ser och läser. Troligtvis kommer jag att införskaffa även de andra tre avsnitten när de släpps. Det ryktas om att de inte uteslutande kommer att innehålla sådant som utspelar sig före septembers BiA: Hell's Highway.
http://comicbookresources.com/?page=preview&id=272&disp=tabl<wrap>e

Gears of War 2
Uppföljaren tar vid sex månader efter att ettan slutade. Serietidningen som släpps i oktober kommer att berätta vad som hände under dessa sex månader (osäkert om det blir en eller flera tidningar). En bokning från min sida är definitivt inte en omöjlighet.
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=133759

Prototype
Spelet kommer inte förrän nästa år, men det är redan bekräftat att en serietidning kommer att släppas av DC/Wildstorm. Det är dock oklart när tidningen dyker upp och exakt vad den kommer att fokusera på.
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=132500

-Hedersomnämnanden utgår till Mirror's Edge och Infamous som bägge använt animerade serietidningar i trailers på ett tjusigt vis.
http://www.gametrailers.com/player/35998.html?type=

Känner ni till ytterligare spel som nyligen släppts eller kommer att släppas med marknadsföringsmaterial i serietidningsform tar jag gärna emot tips.

Mirror's Edge påminner om Bioshock

Medan jag satt och tittade på den nya intervjun och trailern för Mirror's Edge så slog det mig att spelet under ytan har en hel del gemensamt med Bioshock. Låt mig förklara vad jag menar, men kom ihåg att mina iaktagelser naturligtvis baseras på knapphändig information då vi inte fått se så mycket av Mirror's Edge ännu.

Annorlunda huvudperson
Långa stunder vet vi i princip ingenting om huvudpersonen i Bioshock mer än att han definitivt inte är en hjälte. Det vi faktiskt lär oss är dessutom inte hämtat ur någon standardmall för den här typen av spel.

Faiths utseende i Mirror's Edge ligger kanske i tiden, men en normalt byggd (om än späd) kvinna med asiatiskt påbrå och annorlunda tatueringar lite överallt är det inte ofta man ser som huvudperson i spel. Ännu mer ovanligt blir det av att hon inte framstår som den manligt macho karaktär som starka kvinnor ofta avbildas som i spel och annan media.

Den tydliga "igenkänningsfaktorn" saknas både i Bioshock och i Mirror's Edge, samtidigt som det finns en del mystik.

Annorlunda grafisk design
Kombinationen av undervattensmiljö och 40-/50-talsdesign gör verkligen att Bioshock skiljer sig rejält från mängden. För liknande effekt verkar Mirror's Edge kombinera mjuka, varma färger med ovansidan av futuristiska skyskrapor. Var för sig är det sällan vi får se sådant här i actionäventyr, tillsammans är det ännu mer unikt.

Miljöerna i båda spelen är främmande på ett sätt som vi inte är vana vid, samtidigt som de har tydliga grafiska stilar som många finner estetiskt tilltalande.

Handling med politiska under- och övertoner
Andrew Ryans politiska övertygelser avspeglas tydligt både i miljöerna och handlingen i Bioshock. Den politiska tonen i Mirror's Edge känns kanske något mer generisk (övervakningssamhällen har vi sett förr liksom), men får en i spel sällan skådad udd tack vare de rena och varma omgivningarna. Medan Bioshock gav en intressant bild av en förfallen en utopi så ser Mirror's Edge ut att måla upp en utopi som man som spelare kommer att skaka i fogarna. Olika sidor av liknande mynt. Mynt som har potential att polarisera spelare.

Annorlunda spelmekanik
Bioshock må i grunden vara en enkel förstapersonsskjutare, men de många DNA-förändrande plasmiderna bjöd på sällan skådad variation i hur man kunde ta hand om sina fiender. I kombination med Big Daddies som både kunde påverkas att hjälpa till, agera som kringgående bossfighter och vid sin död erbjuda moraliska dilemman gav detta en spelmekanik som inte är som alla andra.

Mirror's Edge kan om man vill beskrivas som ett plattformsspel i förstapersonsvy med actioninslag. I grunden inte så speciellt, men den som har sett trailers vet att spelmekaniken är riktigt djärv och mycket väl kan komma att misslyckas totalt. Samtidigt kan det bli det häftigaste på länge, för den som inte lider av höjdskräck.

Med det här vill jag ha sagt att bägge spelen har en spelmekanik som kan kännas främmande, vilket både kan väcka känslor av oro och av entusiasm, men den kan samtidigt kännas naturlig då det bara rör sig om en variant av vad man är van vid.

Vad är då poängen med de här jämförelserna?
Förutom som en stimulerande tankeövning så är detta argument för att Mirror's Edge kommer att nå framgångar i klass med Bioshock. Spelet ser ur ett försäljningsperspektiv ut att vara starkt och svagt på samma punkter och vis som Bioshock är starkt eller svagt. Jag tror alltså att de lite annorlunda bitarna i spelen tilltalar ungefär samma målgrupp och får ungefär samma målgrupp att undvika spelen.

Av dessa anledningar är mitt tips att Mirror's Edge precis som Bioshock inte blir någon försäljningsraket jämfört med de riktigt stora titlarna, men att stora framgångar bland kritikerkåren lyckas dra upp spelet till en bra försäljningsnivå.

Kanske har jag helt fel, det finns såklart massor av faktorer som spelar in, men jag har åtminstone gett min gissning en hel del kött på benen.

Vad tror ni?

http://www.on-mirrors-edge.com/

Insecticide del 1 är roligast på länge

Insecticide är ett spel jag har varit sugen på sedan jag hörde talas om det. Ett komiskt deckaräventyr med actioninslag som utspelar sig i en värld där insekter tagit över rollen som människor, utvecklat av några f.d. Lucasartsanställda. Som upplagt för en hit.

Spelet släpptes till DS i våras till ljummen kritik mycket på grund av bökig kontroll i actionmomenten. För några dagar sedan släpptes dock första delen av två till PC (på GamersGate och Steam) och jag har naturligtvis spelat igenom det.

Bra
Dialogen är störtskön och röstskådespelarna riktigt bra överlag. Även humorn hittar rätt, vilket inte vidare många spel kan skryta med idag. Den lyckas få till kombinationen av insekt och människa på ett ofta riktigt fyndigt vis samtidigt som den leker med kända filmer, stereotyper etc. på ett sätt som faktiskt fungerar riktigt bra. Dessutom är karaktärerna i sig sköna. Polisen som skriver sina rapporter i diktform hoppas jag verkligen få se mer av i tvåan tex.

Kontrollen i actionmomenten har jag absolut inget att klaga på. Misslyckas man har man nästan alltid sig själv att skylla.

Sådär
Handlingen i första delen är en hyggligt intressant deckarhistoria som lyfts av att den anpassats väl till insektsmiljön, men när spelet var över var det inte handlingen som fick mig att längta efter del 2.

Mellansekvenserna hade varit riktigt bra om det inte vore för att upplösningen verkar vara anpassad för DS snarare än PC. Grynig bild och lågt ljud sänker behållningen av dessa sekvenser en hel del.

Actionmomenten är helt okej, men inget att skriva hem om. Äventyrssekvenserna är intressantare inte minst tack vare att de innehåller mycket mer dialog, men samtidigt är de för få och för lätta för att jag ska vara helt nöjd. Endast en längre äventyrssekvens är inkluderad (och några enstaka kortare). Den tog mig ungefär 45 minuter att klara av.

Grafiken känns simplare än Sam & Max episoderna, men ban- och karaktärsdesignen är åtminstone helt okej.

Spelet är kort, vilket man får räkna med med tanke på att det kostar €15 eller $15 plus moms. Jag uppskattar att det tog mig 4 timmar att klara det och att jag nu skulle kunna ta mig igenom det igen på mindre än två timmar.

Sammanfattning
Insecticide del 1 är ett spel man ska spela för dialogen, humorn och karaktärerna. Actionmomenten är för alldagliga och äventyrssekvenserna mestadels för enkla för att dessa ska ge spelaren en stark anledning att starta spelet.

Insecticide hade antagligen gjort sig bättre som en tecknad film, men jag hade fortfarande kul med del 1 och ser förväntansfullt fram emot del 2. Var annars kan jag få gapflabba åt att läskeblasksmaken Manchurian Cherry vann namntävlingen över Manchurian Candied Dades?

Dennis Hopper som störd hitman

Nyligen snubblade jag över en film jag aldrig hade hört talas om trots att den innehåller en hel drös kända skådespelare som Jodie Foster, Dennis Hopper, Joe Pesci, Charlie Sheen, Vincent Price (närmare 80 år då), John Turturro (Agent Simmons i Transformers mm), Fred Ward och Tony Sirico (Paulie i Sopranos).

Filmen heter Catchfire (även Backtrack) och handlar om Jodie Foster som när hon blir vittne till ett maffiarelaterat mord jagas av en emotionellt störd kärlekskrank lönnmördare spelad av Dennis Hopper.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmens B-betoning är medveten eller inte. Handlingen läcker som ett såll och är inte komisk men dialogen och flera av karaktärerna är så udda att det känns medvetet. När Tony Sirico är på mordiskt humör säger han vid ett tillfälle "I wanna make him see red rats". John Turturros karaktär är nästan lika knasig som agenten i Transformers. Dennis Hoppers New Jersey dialekt är skrattretande dålig och hans karaktär är verkligen rejält emotionellt störd. Listan kan göras längre, även om filmen aldrig blir så överdriven att det uppenbarligen skulle handla om komik. Jag lutar nog snarare att det var tänkt att bli en mer seriös film.

Oavsett hur det ligger till fann jag filmen riktigt underhållande som B-film just för att den är så annorlunda och verkligen inte vad jag hade förväntat mig. Den som har sett Dennis Hopper i Red Rock West kommer att förstå vad jag menar.

Bra underhållning kan jag kanske inte kalla Catchfire, men underhållning likväl. Se den om du vill smaka på något lättsmält men annorlunda eller bara är nyfiken på hur tusan Dennis Hopper spelar en emotionellt störd lönnmördare som längtar efter kärlek.

http://www.imdb.com/title/tt0096875/

Nokia N810 internet tablet, nerd heaven

Prylar är skoj, grymt skoj. Här följer en recension av min favoritpryl just nu, Nokias internet tablet N810.

Bakgrund
Efter flera år utan en ny handenhet började suget att öka rejält när Amazon lanserade sin Kindle i USA i höstas. Med hjälp av Google lyckades jag hitta en e-bokläsare som verkade vettig och som man faktiskt kunde få skickad till Sverige. Tekniken med digitalt bläck lockade och jag var nära att slå till, men priset för dessa enheter avskräckte. 4000kr för en apparat som man endast kan läsa på var svårt att motivera. Dessutom är de lite för stora för att kunna ha i fickan.

När jag letade runt efter alternativ hittade jag N810 (för samma pris). Det var kärlek vid första hyperlänkklicket. Efter ett par timmar hade jag övertygat mig själv att jag inte kunde leva utan en N810 och slog till. Detta var fem månader sedan och jag är fortfarande nykär.

Översikt
N810 är alltså en s.k. internet tablet. Till storlek och design påminner den väldigt mycket om en normal PDA, men den är inte tänkt att ersätta en PDA eller en mobiltelefon utan är tänkt som en multifunktionell kompanjon specialiserad på internetanvändning. Telefoni och PDA-funktioner lämnar den till smartphones.

Linux
En sak jag fastnade för är att N810 använder ett Linuxbaserat operativsystem (Maemo). Det borgar för rejält med gratis programvara att ladda ner och dessutom goda möjligheter att anpassa operativsystemet efter egna behov. Flertalet av de applikationer jag använder har jag laddat ner och installerat vilket för det mesta gått riktigt smidigt.

Svagheter
Som alltid med Linux kan man råka ut för s.k. dependencies som helt enkelt innebär att vissa program behöver extra mjukvara för att fungera (jämför man med Windows kan man se det som DLL-filer). Det har dock varit väldigt få av de program som jag installerat som inte fungerat rakt av.

Hårdvara
N810 känns som en väldigt gediget konstruerad enhet. Inget plasttrams utan ett trevligt metallskal och skön tyngd.

Batteriet är ett standardbatteri av mobiltelefonformat som man enkelt kan byta. Använder jag det flitigt räcker batteriet i ungefär två dagar utan avstängning. Nokia själva skriver att batteriet räcker i fyra timmar vid konstant användning, men detta verkar vara en rejäl underdrift. Tester jag läst och mina egna erfarenheter säger snarare sex timmar och då pratar vi användning med wifi och konstant bakgrundsbelysning. Dessutom har N810 det bästa standbyläge jag någonsin sett. Väldigt lite ström går åt i detta läge trots att man kan ta sig ur det på mindre än en sekund. Det är bara att trycka på en knapp eller på displayen så kan man fortsätta leka. När det vid ett tillfälle stod att jag hade mindre än en timmes batteritid kvar stod det samtidigt att batteriet räckte till ett helt dygns standby vilket säkert stämde.

Det utskjutbara tangentbordet fungerar över förväntan. Jag kan skriva riktigt fort utan feltryckningar trots att jag bara använder två fingrar. Själva mekanismen att dra ut tangentbordet känns också pålitlig.

Att skriva i mörker är inga bekymmer alls eftersom tangentbordet bakgrundsbelyses när den inbyggda sensorn känner av att det behövs. Sensorn reglerar för övrigt även displayens bakgrundsbelysning. En smart och smidig funktion.

Svagheter
En liten bugg i operativsystemet gör att tangentbordet slutar lysa om man klickar på en knapp samtidigt som belysningen är på väg att släckas. För att rätta till detta behöver man skjuta in tangentbordet och sedan dra ut det igen. Inga nämnvärda bekymmer alltså.

Ett något större problem är att det till vänster om tangentbordet finns piltangenter och en menyknapp. Detta gör att vänster tumme inte når lika många tangenter som högertummen. Man kan kompensera genom att skifta hur man håller enheten, men det gör det mindre bekvämt att skriva än vad det skulle kunna vara. Samtidigt hade jag stört mig på att inte ha piltangenter vid resten av knapparna så jag kan egentligen inte klaga.

GPS
N810 har inbyggd GPS. Det är inget jag är i jättestort behov av egentligen, men att ha en detaljerad vägkarta lätt till hands som dessutom talar om var man befinner sig är helt klart trevligt. Jag har bland annat använt den för att lokalisera ett väl dolt Thaihak här i staden som en polare tipsade mig om. Inte livsnödvändigt, men smidigt.

Svagheter
För att få riktiga väganvisningar måste man betala extra (Wayfinder), men det kan jag leva utan. En vägkarta med positionering räcker långt.

Spel
Som till nästan alla andra maskiner finns ScummVM portat till N810. Jag har provat både Monkey Island 2 och Beneath a Steel Sky (med tal) och det har fungerat riktigt väl. Den drygt 4" stora tryckkänsliga displayen i 800x480 är tillräcklig för att man ska kunna leta småsaker i dessa spel utan bekymmer.

Det medföljande schackspelet är också trevligt att fördriva tiden med.

Svagheter
Piltangenterna är med all sannolikhet inget vidare för spel.

Internet
Naturligtvis är det här fokus ligger. Både wlan (802.11g) och bluetooth finns integrerat så man kan surfa antingen via ett tillgängligt trådlöst nätverk eller via en mobiltelefon med bluetooth och GPRS.

Den integrerade webläsaren är en smidig variant av Mozilla med stöd för i princip alla slags sidor. Bland annat finns stöd för Flash 9 så man exempelvis kan titta på filmer på YouTube.

Websidenavigeringen är förhållandevis smidig och med en enkel knapptryckning kan man sträcka ut bilden så den täcker hela displayen samt om man så önskar zooma in eller ut.

Den integrerade RSS-läsaren fungerar bra, men är en bra bit långsammare än motsvarande program på PC troligtvis på grund av minne (128MB RAM) och processor (400Mhz) som naturligtvis inte kan mäta sig med en normal dator. Man kan dock välja att stänga av bilder vilket snabbar upp det hela.

För att kunna chatta finns en integrerad IM-klient som man med ett litet "hack" kan använda bl.a. för ICQ och MSN. Programmet är integrerat på skrivbordet med en liten ikon och LED-lampan börjar blinka när jag får ett nytt meddelande. "Hacket" är vad jag förstår något som ska ingå i framtida versioner av operativsystemet.

Pidgin (fd GAIM) och Xchat finns tillgängliga för nerladdning för den som vill ha ytterligare chatmöjligheter.

Den inbyggda e-mailklienten gör vad den ska, har stöd för flera olika konton och får också LED-lampan att lysa när man fått ett nytt meddelande. Vill man ha en mer avancerad e-mailklient finns Claws att ladda hem och för Gmail finns gmail notifier (samma funktionalitet som på PC) som integreras med en liten ikon på skrivbordet på ett tjusigt vis.

För filöverföring finns en trevlig FTP-klient som heter MaemoFTP att hämta. Med den kan jag utan bekymmer överföra filer både till och från mitt FTP-konto.

Svagheter
Flash segar ner webläsaren en hel del, men man kan enkelt stänga av flash om man så önskar.

Böcker
För att kunna läsa böcker laddade jag ner ett program som heter fbreader. Programmet klarar de flesta filformat och har smidiga funktioner som t.ex. möjlighet att ändra textlayouten och att vrida bilden. Man kan alltså hålla enheten på sidan när man läser och få en hög snarare än bred text vilket fungerar utmärkt. Byta sida gör man med de sidoknappar som normalt används för zoom.

Den tydliga displayen med sin höga upplösning och vackra färger gör sitt till för att göra läsningen skön för ögonen. På fem månader har jag nu läst 14 böcker på denna lilla maskin.

Svagheter
Om man som jag inte bara vill hålla sig till gratisböcker utan även inhandla e-böcker blir man tvungen att trixa lite då de populära läsarna för kopieringsskyddade böcker ännu inte finns portade till N810.

Mediauppspelning
Det finns en integrerad mediaspelare för ljud och bild som klarar av ungefär vad Windows Media Player klarar i standardutförande. För den som har högre krav finns exempelvis mplayer att ladda ner, en mediaspelare som klara ganska exakt allt. Gillar man internetradio finns det ett inbyggt program som fungerar riktigt bra och det finns t.o.m. en klient för Last.fm tillgänglig.

Svagheter
Bilduppdateringen är inte perfekt för en hel del videofiler. För att avhjälpa detta har Nokia ett program man kan ladda ner som konverterar de flesta videofiler så de spelas perfekt på N810.

Skrift
Det medföljer ett program som påminner om Wordpad vilket är precis vad jag vill ha. Snabbt och smidigt, med enklare redigeringsmöjligheter. Att normala snabbkommandon som exempelvis ctrl+s för att spara fungerar som man är van vid gör upplevelsen ännu ett snäpp bättre.

Svagheter
Det ingår inga Officemotsvarigheter, men Google Documents går att använda och fungerar ganska bra.

Avslutning
Sedan jag införskaffade tableten har det nog inte gått en dag utan att jag använt den. Att på ett mer än dugligt vis kunna surfa och chatta medan man sitter i fåtöljen eller ligger i sängen utan att behöva en laptop är verkligen störtskönt. Som e-bokläsare fungerar den ypperligt. Är jag inte hemma har jag närmast en fullvärdig laptopersättare i fickan som dessutom kan visa var jag är om jag går vilse.

Som ni förstår gillar jag min tablet skarpt. Förhoppningsvis har recensionen fått det att vattnas i munnen på några av er.

För att runda av tänkte jag lista några av de finesser som jag inte berört:
* Medföljande bilhållare och läderimitationsfodral.
* Integrerat stöd för Skype med medföljande headset.
* Handstilsigenkänning som man kan lära upp.
* MiniSD-port för att kunna bygga ut de 2GB som finns tillgängliga för användaren.
* Inbyggt bordsstöd.
* Integrerad webkamera.
* Program för att uppgradera all installerad mjukvara.

Jag använde ordet multifunktionell tidigare. Är någon beredd att argumentera emot?

Merparten av den här texten skrev jag på min tablet. Redigering skötte jag dock på datorn.

Nya bra science-fiction böcker

Jag är har alltid varit förtjust i science-fiction, nästan oberoende av form. I den här bloggen tänkte jag tipsa om några böcker jag läst på senare tid och verkligen gillat. Böcker som inte hunnit ta sig in på listor över klassisk science-fiction litteratur.

Vilken typ av böcker gillar jag?
När det gäller böcker är jag jäkligt kräsen. Jag älskar verkligen att sugas in i en god bok men samtidigt finns det många böcker som jag lagt åt sidan utan att läsa klart. Anledningen tror jag är böckernas tempo. Jag kräver inte non-stop action, men jag vill att handlingen ska rulla på i behaglig takt. På tok för många författare snöar in på beskrivningen av världarna de skapat. Handlingen blir nästan sekundär och dessutom lämnas väldigt lite åt fantasin. Inte min grej alls det där.

En del författare är även förtjusta i att överösa läsaren med påhittade namn, termer och begrepp som man inte kan eller har svårt att relatera till. En lite annorlunda variant jag stötte på nyligen var en författare vars framtidsmänniskor mätte tid i sekunder oavsett om det så rörde sig om timmar eller dagar. Jag blev närmast förbaskad på detta idiotiska vis att störa tempot i boken genom att tvinga läsaren att sitta och konvertera för att förstå vad som sägs. I de fall där det verkligen är motiverat att ha mått som skiljer sig från vad vi är vana vid idag bör författare i mitt tycke hjälpa läsaren på traven genom att på ett eller annat vis ge något att relatera till.

Böckerna nedan (sorterade efter författare) lider definitivt inte av några tempoproblem. Jag använder de engelska titlarna eftersom de är vad jag har läst. Merparten finns antagligen inte översatta till svenska, men den som vill läsa dem på engelska hittar det mesta på Adlibris tex.

Richard K Morgan
Altered Carbon, Broken Angels och Woken Furies är tre böcker om Takeshi Kovacs, en före detta soldat i mänsklighetens både bästa och grymmaste elitstyrka. Alla tre är riktigt långa (500+ sidor) men håller trots detta ett infernaliskt tempo rakt igenom och är hela tiden fantastiskt underhållande oavsett om boken fokuserar på deckarmystik, skattjaktsäventyr eller politisk intrig. Morgan är en mästare på att effektivt ge precis tillräckligt utförliga beskrivningar oavsett vad det gäller.

I botten av böckerna finns en teknologisk landvinning; möjligheten att spara människors medvetande i små cylindrar som opereras in i ryggraden. Ett sparat medvetande kan även flyttas till andra antingen odlade människor eller normalt födda personer. Det går också att transportera medvetandet över nätverk.

Morgan lyckas integrera tekniken både i samhället och i handlingen som sådan på ett helt fantastiskt vis. I ena stunden genererar tekniken sociala problem på grund av att de rikaste kan köpa nya kroppar och därmed i teorin leva för evigt medan andra endast lever en eller två livstider. Andra stunder är tekniken det värsta tortyrredskap mänskligheten någonsin skådat då medvetandet kan placeras i en virtuell värld där endast fantasin sätter gränser. Tortyrens yttersta gräns är inte längre när någon dör utan när någon fullkomligt förlorar förståndet av all tortyr och aldrig kan bli normal igen.

Böckerna riktar sig definitivt mot en vuxen målgrupp då språket kan vara väldigt grovt på ett sätt jag tror yngre har svårt att ta till sig.

Black Man är en bok vars hjälte har klara likheter med Kovacs. Även handlingens struktur känns tydligt igen. Det som skiljer är att Black Man utspelas i ett helt annat samhälle betydligt närmare vårat eget. Ett samhälle där USA splittrats och södern bildat en egen religiöst styrd stat.

Böckerna om Kovacs kan jag utan att tveka klassa som mästerverk. Black Man är riktigt bra den också, men når kanske inte riktigt lika högt bland annat på grund av att samhället i mitt tycke inte är lika intressant.

John Scalzi
Old Man's War, The Ghost Brigades och The Last Colony handlar om John Perry, en pensionär som vid 75 års ålder väljer att ta värvning i den militärstyrka som skyddar människokolonier på andra planeter. De som tar värvning vet egentligen ingenting om vad som väntar, mer än att de är säkra på att på ett eller annat vis få en stridsduglig kropp. Jorden hålls i fullkomlig mediablackout om vad som händer på andra planeter.

Böckerna är i första hand välskrivna actionäventyr som fokuserar på interna stridigheter och konflikter med utomjordiska raser, men får en väldigt intressant mänsklig sida tack vare de pånyttfödda gamlingarna. Ytterligare en stor twist sätter ännu mer färg på berättelserna. Alla tre är riktigt bra om det är intelligent och spännande action i sci-fi skrud man är ute efter.

Jack Campbell
The Lost Fleet Dauntless, Fearless och Courageous är tre berättelser om en militärflottas resa hem ifrån fienderymd. Mänskligheten är uppdelad i två läger som legat i krig med varandra de senaste hundra åren. Strax innan en överraskningsattack från ena sidan går fullkomligt åt pipan stöter de på en livkapsel innehållande en man som legat i den i nästan hundra år och numera är legendförklarad. Jack Geary vaknar upp och tvingas brottas både med sin nyfunna status som legend och med uppgiften att rädda vad som är kvar av flottan på deras väldigt långa resa hem igenom fienderymd.

Böckerna får klassas som lättlästa och har inget överdrivet imponerande djup, men de har något som verkligen gör dem värda att läsa nämligen fantastiskt välbeskrivna rymdskeppsstrider. Campbell tar på ett mästerligt vis hand om alla de viktiga faktorer som vi vet skulle påverka en strid av det här slaget. Jag tänker i första hand på att varken ljus, kommunikation eller vapensalvor kan färdas snabbare än ljusets hastighet och på att det tar lika lång tid att stanna som det tog att accelerera i full fart till nuvarande hastighet.

Striderna sker över många ljusminuters avstånd med hundratals inblandade skepp så mycket handlar om vilka formationer som används och hur de förändras. Föreställ er Homeworld eller ett annat strategispel i rymden men med mycket mer detaljerade beskrivningar av hur trupperna på ett realistiskt vis rör sig. Gillar man den här typen av science-fiction är Lost Fleet böckerna ren rymdstridsporr.

Jag planerar återkomma med fler bokrekommendationer, men det här får räcka för idag.

Edit: och ja jag särskriver fullt medvetet när första ordet består av två ord som inte kan skrivas ihop helt och hållet ("science-fiction" respektive "Lost Fleet").

Betygsskalan fems överlägsenhet

Betyg och betygsskalor är ett populärt debattämne. Jag kommer här att ge mig ut på en seglats vars mål är beviset att en femgradig betygsskala är den i särklass bästa.

Vad fyller betyg för funktion?
Betyg ger oss ögonblickligen en sammanfattad bedömning av ett spel eller en aspekt av ett spel. Den här bedömningen kan vara värd olika mycket för olika personer och olika mycket i olika situationer. Kanske är betyget tillräckligt för läsaren att fatta ett beslut om spelet ska inhandlas eller inte. Kanske är det tillräckligt för att personen ska vilja veta mer genom att läsa recensionen. Kanske blir betyget en liten sten i den ballast som avgör om skeppet kommer att tippa mot inköp eller inte. Oavsett vilket så är betyget menat som en blixtsnabb förmedling av information till andra. Att sätta betyg för sin egen skull kan man absolut göra om betyget sätts på något man kan komma att återvända till (skepparpipor tex), men det är inte betyg i form av en privat journal jag tänker behandla i den här bloggen.

Betygsskalornas balansproblem
Problemet med de betygsskalor som oftast används är att det är närmast omöjligt att få en uppfattning av vad ett enskilt betyg innebär. Om jag skulle dela ut betyget sju av tio skulle du som läsare ta denna sjua och tolka på ditt vis. Informationen är inte längre min och har därför tappat sitt värde sett till skalan som används. För att förklara ytterligare: för att täcka in de flesta läsares föreställningar om betyget sju blir man antagligen tvungen att slå ihop betygen sex, sju och åtta, vilket gör att det i praktiken inte längre är en tioskala.

Visst försöker många definiera tioskalan för att få lite mer standardisering av vad varje betyg innebär. Det är en god tanke, men har ni läst definitionerna? Då vet ni antagligen att de ord som används lämnar rejält med utrymme för personliga tolkningar och därmed inte lyckas hindra det faktum att tioskalan är för stor för att fungera ordentligt. Du har helt enkelt inte den blekaste aning om exakt vad som gör att jag sätter en sjua i ett fall men en sexa i ett annat. Kanske har jag det inte ens själv.

Ett bevis så gott som något för att tioskalornas hav är stormigt är att f.d. Gamespotmedarbetarna Ryan Davis och Jeff Gerstmann nyligen uttryckte sig med en innebörd av att betygen 3-4 och 5-6 av 10 är sämre än betygen 2 eller 3 av 5. Jag blev faktiskt riktigt paff när jag hörde detta. Varför skillnaden har uppstått vet jag inte, men den är knappast bra för speljournalistikens flytförmåga.

En annan faktor är att betyg i stor utsträckning baseras på personliga erfarenheter som läsaren inte har någon koll på. Vad man varit med om och vad man är van vid. Vad man uppskattar och vad man inte uppskattar. Vilka förväntningar man har eller hade. Allt påverkar betygssättningen och kan utan problem ta ett spel från bra till magnifikt och tillbaka igen. Ett enkelt exempel är uppföljare som inte förnyar. De är sällan eller aldrig magnifika om man spelat föregångaren, men kan mycket väl vara det om man inte gjort det.

Motargument?
Som motargument hör man ibland folk säga att läsarna inte behöver förstå exakt vad som menas med ett visst betyg, det räcker med att jämföra betyget med vad samma recensent gett andra spel. Genom att veta vad jag själv tycker om andra spel och jämföra recensentens betyg av dessa med det nya spelets betyg så kan jag skaffa mig en uppfattning om hur bra det nya spelet är. Problemet är att detta går tvärt emot betygens syfte. De ska vara blixtsnabba, ögonblickliga. Behöver man rota omkring efter vad samma person skrivit om andra spel är det garanterat betydligt effektivare att läsa den text som normalt medföljer ett betyg. Så länge texten inte sjösattes utan köl flyter den tveklöst bättre än en större betygsjämförelse.

Vilken skala har mest vind i seglen?
Den som sitter i samma båt som jag kan konstatera att tioskalan är för stor för att fungera något vidare, men vilken skala är den bästa? För att ta reda på detta kommer jag att segla baklänges.

1
Ett enda betygssteg är naturligtvis lika onödigt som en mast utan segel.

2
En glad tumme upp eller en sur tumme ner i all ära, men det finns många spel jag skulle vilja ge en tumme åt sidan åt också.

3
Nu börjar vi närma oss varmare farvatten. Med tre betygssteg kan vi skilja bra, från dåligt, från okej. Tydliga skillnader, men jag kan åtminstone inte leva utan att göra skillnad på 'suveränt' och 'bra'.

4
En skala helt utan mitt precis som tvåskalan. Jag ogillar fyrskalan av samma anledning och tror dessutom att betygen 2 och 3 i många fall skulle komma att utgöra en mitt vilket i praktiken gör detta till en treskala.

5
Äntligen har vi nått fastlandet. Med fem betygssteg kan vi skilja på:
1 - inte värt din tid eller dina pengar.
2 - antagligen inte värt din tid eller dina pengar.
3 - kan vara värt din tid och dina pengar.
4 - värt din tid och dina pengar.
5 - väl värt din tid och dina pengar.

Skalan är så perfekt att jag nästan blir tårögd. Den täcker in alla lätt urskiljda betygssteg utan att lämna hål i skrovet efter sig.

En annan positiv sak med femskalan är att den så att säga kan anpassas till en tioskala och därmed ger smidiga möjligheter till betygsjämförelser med de som ännu inte sett ljuset mellan molnen utan klamrar sig fast vid tioskalans reling.

Om det de f.d. Gamespotmedarbetarna yttrade är något att gå efter så reagerar dessutom många på betygen i en femskala på ett vis som ligger mer i linje med vad betygen verkligen betyder sett till en normalfördelning.

För att försäkra mig om att det inte finns en skala med bättre vindare högre upp fortsätter jag dock min seglats.

6
Ytterligare en skala utan mitt som antagligen kan komma att utvecklas till vad som i praktiken är en femskala då både 3 och 4 tar upp mittenbetyget.

7
Varför inte en sjuskala? Det är faktiskt en bra fråga. Sjuskalan är i mitt tycke det solklara alternativet om en femskala inte kan användas. Men kan man som läsare verkligen skilja mellan betygen 4 och 5, eller mellan 3 och 4? Inte på något meningsfullt vis skulle jag vilja hävda. Om jag får spekulera tror jag att en sjuskala antingen skulle utvecklas till att låta 3-5 utgöra mitten, eller att 4-5 gör det och vi därmed får samma förskjutning som ofta syns i tioskalan.

För min egen del skulle jag garanterat kunna använda en sjuskala utan större problem, men nu är ju inte betyg till för min egen skull utan för andras varför det är helt irrelevant om jag kan skilja mellan 4 och 5 (i det här fallet).

Värt att poängtera att sjuskalan faktiskt har ett livbåt; betyget 7. Med en sjuskala går det att utmåla ett spel som helt magnifikt (eller världssämst) på ett bättre vis än vad man kan i en femskala. Livbåten klarar sig dock inte ända in i hamn, för som jag var inne på ovan skulle jag vilja påstå att det ytterst sällan ligger någon objektiv skillnad mellan vilka spel som anses magnifika och vilka som anses riktigt bra. Personliga erfarenheterna avgör och då angör vi än en gång den hamn som saknar brygga då betyg är till för andra som inte har full insyn in i recensentens privata kajuta, inte för kapten själv.

Dessa faktorer spelar naturligtvis alltid in i betygssättningen (förutom i ettskalan då ;-) ), men träder inte fram med explosiv kraft förrän här i sjuskalan.

Att angöra en slutkläm
Högre än så här tänker jag inte gå. Är sjuskalan för hög finns det ingen ovanför som är bättre. Jag anser mig ha sjösatt ett kraftfullt slagskepp med kanonargument för att femskalan är den ultimata betygsskalan. Jag ser fram emot era försök att skjuta mitt skepp i sank.

Bonusteori
Kan det vara så enkelt att det faktum att tioskalan saknar mitt är den enskilt största anledningen att den har förfallit på det vis som den har där betyget 3 av 5 ses som betydligt bättre än 6 av 10?

Lättar ni ankar och följer med?

Vad innehåller en bra handling?

Det är inte ovanligt att jag hör folk hylla handlingar (storys) som jag själv finner ytterst medelmåttiga, som med Uncharted tex. Tycke och smak i all ära, men det är inte hela förklaringen.

Jag kommer i den här bloggen förklara vad jag anser utgör hörnstenarna i en bra handling och med hjälp av dessa visa varför Uncharted inte har en bra handling och sedan förklara varför jag har förståelse för de som säger annorlunda.

Handlingens tre hörnstenar

1. En handling är bra som är oförutsägbar men logisk

Här är Bioshock ett bra exempel. Spelet innehåller en rejäl vändning som inte är vidare förutsägbar men ändå passar oerhört väl in i berättelsen i stort. Den får en att titta på gamla händelser med nya ögon vilket är något jag verkligen uppskattar. Phoenix Wright är ett annat bra exempel. Medan man visst kan förutspå enskilda vändningar innan de inträffar så ser man sällan speciellt långt fram i ett fall. Precis som i Bioshock passar vändningarna också in i berättelserna i stort på ett förvånansvärt logiskt och naturligt vis vilket ger vändningarna mening.

2. En handling är bra som visar hur karaktärer och samhällen påverkas och utvecklas av det som sker

Om man tittar på Mass Effect så är det en berättelse som inte tar speciellt många risker. Den följer mallen för ett episkt rymdäventyr. Det Mass Effect däremot för att vara ett spel gör väldigt bra är hur det visar hur karaktärerna och till viss del samhället i sig utvecklas. Spelet visar på långtgående konsekvenser av det som sker vilket är väldigt viktigt.

Bioshock tar under den här rubriken en lite annorlunda approach. Man börjar med att visa på konsekvenserna av det som hänt och arbetar sig sedan bakåt genom att ge spelaren större och större inblick i de många olika händelser som ledde fram till "dagens" Rapture. Det är ett smart sätt att berätta en väldigt komplex historia över ganska kort tid utan att blanda in massvis med personer.

3. En handling är bra som får en att reflektera

The Moment of Silence är ett äventyrsspel (peka-klicka) som innehåller samhällskritik som skulle gjort George Orwell stolt. Spelet ger en bild av ett framtida övervakningssamhälle på ett vis som känns oroväckande trovärdigt och lyckas därmed förhoppningsvis få spelaren att reflektera över det som berättas. Det handlar absolut inte om att en bra handling måste ha ett viktigt politiskt budskap, utan just om att den ska få en att tänka efter.

Inte heller behöver det tvunget handla om samhällskritik. Eftertanken är det viktiga, oavsett vad ämnet råkar vara.

Bioshock är återigen ett intressant exempel med sin förfallna utopi och dess filosofiska bakgrund. Spelet kritiserar inte filosofin som sådan utan lämnar det upp till spelaren att fundera över hur samhället hamnade där det gjorde. Tänkvärt är bara förnamnet.

Sammanfattning
Gemensamt för de här tre hörnstenarna är att de talar om vad som berättas. Hur det berättas är något helt annat. 'Hur' gör inte handlingen i sig varken bättre eller sämre på samma vis som siffrorna i en Powerpointpresentation inte blir bättre bara för att man gör en tjusigare layout. Presentation och innehåll är två helt olika saker. Däremot är 'hur' naturligtvis en väldigt viktig faktor för hur bra slutprodukten blir och hur bra innehållet förmedlas, men påverkar alltså inte innehållet i sig i den bemärkelsen.

Sen ska det sägas att en bra handling inte nödvändigtvis behöver vara stark på alla ovanstående områden, men jag vill hävda att den måste vara bra på åtminstone en av dessa.

Uncharted
Som ni antagligen listat ut är min teori att de som hävdar att Uncharted har en bra handling i många fall blandar ihop 'vad' med 'hur'. Handlingen följer Hollywoods actionäventyrsstandard 1A slaviskt och innehåller ingen större dos av mina tre hörnstenar. Däremot är spelet väldigt bra på 'hur'. Både skådespelarinsatserna och dramaturgin är riktigt bra, inte minst för att vara ett spel.

Säger jag att Uncharted borde ha varit annorlunda? Nej. En parallell kan dras till Star Wars och en tidigare blogg jag skrivit. Med mina hörnstenar blir det solklart att episod 1-3 har betydligt bättre handling. Titta exempelvis på hur Anakin utvecklas och jämför detta med Lukes utveckling. Anakins resa är vansinnigt mycket mer komplex och djup. Däremot berättas episod 4-6 på betydligt bättre sätt och på samma vis som jag inte skulle säga att Star Wars 1-3 är bättre filmer skulle jag inte påstå att Uncharted borde satsat mycket mer på handlingen. Slutprodukten är det viktiga och den behöver inte tvunget innehålla en utomordentlig handling för att vara bra. Det är bara synd att många inte skiljer på berättande och handling och därmed gör det svårare att diskutera exempelvis Star Wars.

Edit: jag tar naturligtvis gärna emot förslag på hörnstenar jag kan ha missat. Det här är inte hämtat ur någon avhandling utan är bara mina egna lösa tankar. Se bara till att fundera noga över 'vad' respektive 'hur'.

En invändning som kan dyka upp är att en handling kan vara bra på så vis att den är väl anpassad till sin slutprodukt (det är just vad jag försöker säga när jag pratar om Star Wars). Den faktiska handlingen blir dock inte bättre bara för att den är väl anpassad till slutprodukten, men det är värt att poängtera att motsatsen till "bra handling" inte behöver vara "dålig handling" utan exempelvis kan vara "svag handling".
--------------------------------
Drake och Victor lyckas le åt kameran när deras hetsiga debatt om Uncharted 2 ska fokusera på 'vad' eller 'hur' avbryts av Elena:

Criminal - hård noir i serietidningsform

Alla med minsta intresse för serietidningar och hårdkokta, smutsiga och oresonliga berättelser (utan superhjälteelement) bör kolla in Criminal. Min favoritserieförfattare Ed Brubaker står bakom den tillsammans med hans partner i brott Sean Phillips som ansvarar för de vansinnigt vackra teckningarna.

Två samlarutgåvor har släppts med två fristående berättelser. Första albumet heter Coward och för åtminstone mina tankar till filmen Heat. Visuellt finns klara likheter och handlingen har vissa beröringspunkter. Däremot är Coward betydligt hårdare och råare. Mysigare alltså. Det är ren njutning att gotta ner sig i all skit som presenteras i Coward samtidigt som man slipper se en catfight mellan Robert De Niro och Al Pacino om vem som ska få mest tid i bild.

Album nummer två heter Lawless och handlar om en soldat som kommer hem för att ta reda på vad som hände hans döde bror och se till att arrangera möten med Hin Håle för alla som står på väntelistan. I en Hollywoodförfattares händer hade det här varit en enkelspårig berättelse om hämnd, men inte Lawless. Handlingen och karaktärerna är så djupa att Dolph Lundgren hade tackat nej till en filmatisering av ren princip.

De senast utkomna tidningarna är två korta fristående berättelser som även de handlar om den undre världen.

Något Ed gör suveränt med Criminal är hur han berättar olika historier som alla har beröringar med varandra. Varje gång ett nytt nummer trillar in igenom brevinkastet blir man sugen på att läsa allt som redan släppts av Criminal. Serien är närmast att likna vid en värld i sig som bara blir större och större för varje nytt nummer som släpps. Frank Miller försökte något liknande med Sin City. Ed Brubaker gör det bättre.

För den som känner sig sugen på Criminal finns en "trailer" av Coward tillgänglig i PDF-format. Spoilernivån är att jämföra med en normal filmtrailer. Hittas här:
http://www.edbrubaker.com/criminal/criminal_preview.pdf

Tidningarna finns att köpa eller beställa hos välsorterade serietidningshandlare (grattis Stockholm). Albumen kostar en dryg hundralapp styck. Enskilda nummer kostar 30-40 kronor. Missa inte!

Playstation 3 - nyinköpta intryck

Igår plockade jag med mig en PS3 med Uncharted och Ratchet & Clank för 4800kr från OnOff, plus en enmeters HDMI-kabel för 199kr trots att säljaren propsade på att den för 449kr var betydligt bättre. :roll: Tänkte här presentera mina första intryck. Detta är alltså inte några slutgiltiga intryck utan bara spontana reaktioner efter några timmars användning.

Uppackning
Första intrycket var helt klart att konsolen ser ut och känns som man vill att en spelmaskin för några tusenlappar ska göra; kraftfull och lite lyxig. Positivt också att de två spelen låg kompletta i vanliga förpackningar. Mindre lyxigt var dock att varken nätverkskabel eller HD-kabel (komponent eller HDMI) medföljde.

Montering etc var smärtfritt, inga konstigheter.

Uppstart
Något jag reagerade över var att den medföljande USB-kabeln är lite väl kort (tippar på 1.5m, möjligen 1.8m). Jag får sitta väldigt nära TVn för att kunna ladda handkontrollen samtidigt som jag använder konsolen.

När strömmen drog igång och handkontrollen var aktiverad möttes jag av en förvånansvärt ful och klumpig meny för att skapa en användare på PS3an. Skapandet i sig var inga konstigheter, jag hade bara inte väntat mig något som skulle få mig att minnas Dreamcasts systemmeny.

Autodetektering av ljud och bild gick smärtfritt, även om jag inte gillade att den valde 1080i så jag klickade ur det och fick 720p istället.

XMB
Väl inne vid Cross Media Bar slogs jag av hur många inställningsmöjligheter det finns av olika slag. Sånt uppskattas verkligen. Navigeringen är också kvickare än vad man är van vid från 360 Dashboard. Enkelt, smidigt och förhållandevis överskådligt. Det hade dock varit trevligt med fler och större informationsrutor för att liva upp denna ganska sterila miljö. Tror det hade fungerat om rutorna dimmats när man navigerade.

Nätverk
Efter att ha kollat upp MAC-adressen och aktiverat dess internetuppkoppling hittades en systemuppdatering. Naturligtvis ville jag ha den så jag drog genast igång nerladdningen. Det hela fortlöpte problemfritt och ganska självständigt, men när man vant sig vid de blixtsnabba uppdateringarna av 360n ter sig en systemuppdatering på över fem minuter nästan plågsamt långdragen.

Med uppdateringen på plats var det dags att registrera sig på Playstation Network. Processen i sig var inga konstigheter, men jag förvånades över att man var tvungen att gå igenom så vansinnigt många fönster innan man var klar. Upplägget verkade också mer anpassat för PC än konsol. Positivt dock att PSN ID HeinzHarald inte var taget. :)

En annan positiv sak är att navigeringen på det virtuella tangentbordet känns helt rätt. Det är både kvickare och mer precist att hitta de tecken man önskar än motsvarigheten på 360. Sony har fått till tröghet/acceleration suveränt.

Playstation Store
Jag har inte undersökt nya Playstation Store i detalj ännu, men hann kolla runt lite grann. Så här långt får jag säga att jag definitivt föredrar Live Marketplace. Uppdelningen mellan olika typer av material är inte så tydlig som jag skulle önska, och jag scrollar hellre igenom namn än omslagsbilder (har dock inte letat efter eventuella inställningsmöjligheter, så jag kan inte svära på att detta inte går att ändra). Lyckades heller inte hitta demos av de nerladdningsbara spel jag tittade på, vilket naturligtvis är synd. Möjligheten att titta på en video medan man laddar ner den är dock ett riktigt rejält plus.

In alles är mina första intryck av (nya) Playstation Store att den är duglig, men inte mer.

Spel
Det första jag tänkte på när jag drog igång Uncharted var att fasen, konsolen är ju fortfarande närmast knäpptyst! Jag hörde BD-läsarens läshuvud röra sig då och då, men mycket mer än så var det inte. Efter några timmars användning framstår detta som PS3ans allra slagkraftigaste vapen i kampen med Xbox 360.

Uncharted i sig var riktigt trevligt. Naugty Dog har fått till Hollywooddramatiseringen av ett actionäventyr i Indiana Jones-stil riktigt väl. En del grafiska effekter var också riktigt njutbara vilket aldrig är fel när man skaffar ny hårdvara.

Sixaxisfunktionaliteten i Uncharted övertygade dock inte för fem öre. Förhoppningsvis blir det bättre när jag fått känsla för hur man ska röra kontrollen, men även om det inte skulle bli bättre tror jag inte det påverkar min njutning av spelet.

Sammanfattning
Precis som Xbox 360 har Playstation 3 både svagheter och styrkor, och precis som Xbox 360 förväntar jag mig att min Playstation 3 kommer leverera massvis med spelglädje samtidigt som den extraknäcker som uppspelare av HD-film. Det är med ett flin på läpparna jag sätter mig framför min TV med en PS3 på ena sidan och en 360 Elite på andra sidan.

May the Sega Force be with you

För 10 år sedan (eller var det 11?) skrev jag en liten artikel som publicerades på en numera död hemsida som hette SMSnet. Det var en fansida främst för Sega Master System, men till viss del även Sega i stort. Artikeln handlade om Sega Force, tidningen som var en stor del av min barndom under 2.5 år. Jag hittade nyligen artikeln i en backupkatalog på en hårddisk och bestämde mig för att lägga upp den här utan modifikationer. Kul grej och samtidigt en historielektion.

Kan tillägga att jag fick tag i första numret enstaka månader efter att artikeln lagts ut.

SEGA FORCE

Inledning:
Det finns tidningar som är bra, sen finns det tidningar som är utomordentliga, men sen finns det även tidningar som bara är BÄST. EN sådan tidning har i alla fall existerat, nämligen svenska Sega Force.

För min del började det hela egentligen med att min lillebrorsa var sjuk, så farsan köpte en tidning till honom och detta råkade bli Sega Force 2/92. Jag fick låna den en stund och var fast från första sidan. Sedan det numret så var jag även prenumerant... Några månader senare så fick jag också lillebrorsans nummer (tack Axel!).

På väggen i mitt rum så hänger det idag bland andra 2 planscher, en från Sonic 2 och en med motiv från Empire of Steel. Dessa kommer från Sega Force 1/93 och 2/92. De har hängt där på väggen sedan jag fick dem...

En meter till höger om mig står för närvarande en tidskriftssamlare med alla nummer utom det absolut första, 1/92, av Sega Force i. I min garderob så kan man hitta en gammal T-shirt, med Sonic 2 motiv på, som jag en gång fått från Sega Force. På hatthyllan där nere så kan man hitta en gammal SEGA-keps som jag fått från Sega Force för ett spelfusk jag skickade in. Så har ni kanske fått en liten bild av vad Sega Force har betytt (och fortfarande betyder) för mig.

Fakta:
Tidningen började ges ut sista halvåret 1992 och slutade ges ut första halvåret 1995. Totalt gavs det ut 20 tidningar, i början bara med ett ex varannan månad. Senare kom ett var 5:e vecka. Sega Force gavs alltså inte ut så värst ofta, så gissa om man blev lycklig när det äntligen damp ner ett ex i ens brevlåda! Den känslan går inte att beskriva. Anledningen att de fick lägga ner är tyvärr att det fanns för dåligt intresse för tidningen. De försökte med att ändra om tidningen för att utöka upplagan men de lyckades aldrig.

Om Sega Force:
Men vad gjorde då denna tidning så speciell undrar kanske ni som aldrig haft förmånen att få känna lukten av ett pinfärskt (eller förvisso ett begagnat) Sega Force nummer?! Det finns en mycket bra anledning, humorn. Denna tidning var så förbaskat rolig att man läste alla recensioner och alla artiklar med glädje, inte bara för att få den utomordentliga informationen utan också för att det helt enkelt var så förbaskat skoj. Jag kommer förhoppningsvis att lägga upp deras recension av Terminator 2 - The Movie (plattformsspelet alltså) här om ett tag. Det måste vara världens bästa sågning (snarare skövling) av ett spel någonsin.

Bara för det så tog jag upp 1/94 och läste recensionen igen, och hade väldigt roligt. Citat: "De som skänkt oss denna spelhimlens glänsande pärla har varit lika engagerad i sitt jobb som en wienerbrödspackare med 20 år i yrket". Detta är en recension som bara måste upplevas!

Många månader efter att man fått ett ex så kunde man läsa igenom det och fortfarande tycka att det var roligt och ibland hitta ännu fler lustigheter som man råkat missa. Även ens stigande ålder gjorde att man hittade ännu fler skämt.

En väldigt speciell grej var deras betygssystemsförklaring de hade i tidiga nummer. De hade, som de flesta andra, en stapel med siffror och ungefärliga förklaringar... men bredvid så jämförde dem betygen med smått otroliga saker som "Cyklar", "Semester", "Väder" och "Snorkråkor" (!) t.ex. Sämsta betyget i motsvarande Väder var "det regnar små grå lådor". För er som inte vet det så betecknades SNES och NES som stora och lilla grå lådan.

Attityden mot Nintanto (för att använda ett gammal Sega Force uttryck) var hård men orättvis precis som den ska vara! Attityden överlag och språket är den andra anledningen till varför Sega Force var så bra. "Stannar han inte vid övergångsstället så ska jag förinta den jäveln!" - var en av de många suveräna bildtexterna. Språket var inte så korrekt som i många andra speltidningar utan mycket mer levande vilket gjorde tidningen roligare att läsa. När ett spel var riktigt dåligt så fick man verkligen veta detta också. Sega Force förmedlade inte bara en bild av spelen utan även en suverän känsla!

Hjältarna:
Redaktionen har bestått av Mats "Matte" Jönsson och Patrik "Patte" Lindqvist som grund.
Sen har personer kommit och gått i ganska stor utsträckning. Dock har "Dr. Roffe" alltid haft sin Hotline sida med spelfusk och har alltid servat på "SEGA-klubben". Ett ställe man kan ringa till och fråga om allt man har problem med i SEGAspelsväg. Numret är 08-605 36 12 (funkar alltså än idag!!). Ibland har han även svarat för en del recensioner, mest av RPG, och ibland har han skrivit guider till RPGn.

En gång så praoade dessutom två killar (Kristian Frieberg och Johan Mickelin) på Sega Force! (känner ni igen er så HÖR AV ER!!)
De recenserade Ristar. Snacka om att man blev avis när man läste det... :)

Övrigt:
Kommentarer, minnen, reaktioner och annat angående Sega Force mottages tacksamt.
Jag har planerat att utöka denna sidan med sådant, bl.a., till en fullfjädrad SEGA FORCE fansida!

Om någon skulle ha nr. 1/92 så hör DEFINITIVT av dig till mig!! Och skulle någon av skaparna av Sega Force läsa detta skulle jag bli överlycklig om ni kunde skriva ett par rader till mig!

MAY THE SEGA FORCE BE WITH YOU!

Därför blev Star Wars bra

Jag skrev ett långt och överdrivet seriöst svar på Themzizz blogg om Star Wars och tyckte det var synd att se det försvinna i kommentarsträsket så jag bestämde mig för att lägga en kopia i min egen blogg.

Seriositet activated

Du är inne på rätt spår där med karaktärerna. De är alla stereotypa men samtidigt vad som gör filmerna så bra. Anledningen tror jag är hur väl dessa karaktärer vävs samman och tack vare detta får en slags komplexitet. Star Wars handlar om karaktärer och hur de utvecklas när de ställs inför varandra.

Det är åtminstone halva pusslet. Andra halvan är att filmerna lyckas väl med urgamla sagokoncept som gott mot ont, hjältedåd, episka slag och att växla fram och tillbaka mellan olika karaktärer. Handlingen i de gamla Star Wars filmerna är i högsta grad banal, men filmerna är mycket större än summan av sina delar.

Tittar man på de nyare filmerna tycker jag det är tydligt hur tvåan inte lyckas väva ihop karaktärerna alls lika bra som de gamla filmerna gjorde vilket nog delvis beror på att man försökte berätta en mer komplex (mindre banal) historia. Dessutom saknade filmen en tydlig början, mitt och slut.

Ettan är egentligen en riktigt bra film av klassiskt Star Wars-snitt, men fick inte minst på grund av Jar-Jar Binks och Anakin en barnsligare ton än de gamla filmerna som många reagerade kraftigt på. Kanske ännu mer så när handlingen faktiskt var mer komplex än i de gamla filmerna. Man får tycka vad man vill om filmen, men sett till Star Wars i stort är det åtminstone fullkomligt logiskt att ettan är den ljusaste filmen. Det är början på slutet av en lång tid i fred och frihet.

Trean är den klart mest komplexa och allvarliga Star Wars-filmen men lyckas trots detta väva ihop berättelsen betydligt bättre än tvåan som tur är. Dock är det fortfarande tydligt att Lucas är bättre på att hantera filmer av klassiskt sagosnitt som drivs av sina karaktärer snarare än i stor utsträckning av sin handling.

Like tears in rain (BR: The Final Cut)

Fast glädjetårar då.

Jag har äntligen lyckats lägga vantarna på HD DVD-utgåvan av Blade Runner The Final Cut. Just HD DVD varianten verkar ha släppts i löjligt små kvantiteter. Många handlare har ännu inte fått in den (DVD och Blu-Ray kom den femte). Exempelvis AxelMusic som jag hade en förbeställning hos. DiscShop fick nyligen in gissningsvis runt 15 stycken (de hade 12st när jag beställde igår, idag har det sålts en). Webhallen fick in ett par till butiken härom dagen och har ingen i postorderbutiken. CDON har inte fått in den. Listan kan göras lång.

Lyckligtvis har Ridley gjort helt rätt med The Final Cut. Utgåvan innehåller inga förändrade scener där någon annan skjuter först eller ny dialog som inte synkar mot läpparna. I det stora hela är det samma film som Director's Cut men med så bra ljud- och bildkvalitet som är möjlig. Man har skannat om originalrullarna i väldigt hög upplösning och gjort motsvarande procedur med ljudet. Specialeffekterna har putsats till något.

När det gäller filmen i sig har enstaka små scener lagts till. De påverkar inte handlingen utan är mest utfyllnad som ger filmen lite bättre flyt. Vissa ord som sägs har ändrats. Roy sa tidigare "I want more life, fucker" till Tyrell tex. Nu säger han "I want more life, father" (vilket också är vad som stod i manus). En scen där dialogen tidigare inte synkade mot läpparna har rättats till. Ett par scener har förlängts (bland annat när Roy dödar Tyrell).

Har man redan Blade Runner Director's Cut (remastered) som kom förra året får man vara entusiast för att köpa The Final Cut, men det här är tveklöst den ultimata utgåvan av filmen. Ett mästerverk som nu är så bra som det kan bli. Underbart.

Edit: en sak jag glömde nämna är att ljussättningen verkligen är underbar i den här utgåvan. Ljus- och färgskiftningar från omgivningen syns mycket tydligare än vad jag kan minnas att de gjort tidigare.

Om äventyrsspel, story och Mass Effect

I en forumtråd på en sida som fokuserar på äventyrsspel ställde spelutvecklaren Steve Ince (Broken Sword) frågan vad man gillar med äventyrsspel som definierar genren för en själv. Postar här mitt svar som jag inte tänker översätta från engelska. Det är ofta intressant att fundera över varför man gillar en specifik genre. Man kan lära sig saker både om sig själv och om genren.

Mitt svar:
Someone said storytelling (rather than story) which is what it comes down to for me. In other genres the story is usually told primarily through cutscenes, but in adventure games you get much of the story by talking to people and by investigating your surroundings. This appeals to me a lot. All the talking also means fleshed out characters which is important to me.

Another aspect of storytelling in adventure games that I like is the way you as a character advance the story. You do this by talking and by solving puzzles. In a game like say Halo or Max Payne the only means of advancing the story that you have is to use violence.

The best adventure experience I've had this year was Mass Effect which I finished yesterday. It has characters with plenty of personality and you do advance a lot of the story through dialog and exploration. You get to use your sidearm frequently of course (even though some violence can be avoided through dialog), but this is fine with me. Violence is just one aspect of storytelling among others in Mass Effect, and more importantly your actions (be them violent or not) have consequences. This is one area where I find adventure games in general pretty weak. They don't show the consequences of your actions enough, even though the fleshed out characters should provide good opportunity to do this through reactions and character development.

Tråden:
http://www.adventuregamers.com/forums/showthread.php?t=2141<wrap>6

Orange Box och dess perfekta betyg

Många verkar fortfarande ha svårt att köpa att Orange Box fick ett perfekt betyg trots att bara två av fem delar fick betyget 10 var för sig. Därför tänkte jag ge mig på ett försök till förklaring.

Orange Box är sannolikt den bästa och mest prisvärda spelboxen någonsin. För priset av ett spel får man fem olika varav tre är helt nya och alla är bra eller ännu bättre. Som box finns det därför inget annat betyg som är rimligt än det allra högsta. Precis samma sak hade gällt om någon släppt en DVD-box som kostade som en vanlig DVD-film men innehöll tre nya och två äldre filmer som alla var riktigt bra. Några till och med mästerverk. Boxen hade fått perfekt betyg, filmerna är en annan femma.

Felet GR gjorde i sin betygssättning var att man gav boxen betyg i saker som grafik och ljud. Detta skulle man inte gjort eftersom det är att behandla boxen som ett spel istället för just en box. Och jag tror det är detta som fått folk att reagera. Ser man det hela som ett spel med fem olika banor tex kan det perfekta betyget absolut ifrågasättas, men nu är det inte ett spel utan en box med fem spel. Det är boxen som får perfekt betyg, inte alla individuella spel.

Att alla spel inte får perfekt betyg (eller ens i närheten) är irrelevant. Fråga er själva om ni hade dragit ner ert eget betyg av boxen om den för samma pris inkluderade ytterligare tre spel som alla var värda 7 i betyg, eller varför inte tio spel värda 7 i betyg. För detta är precis vad man säger om man hävdar att boxen inte ska få perfekt betyg bara för att vissa delar får en sjua eller åtta. Ett synsätt som i mitt tycke är helt orimligt.