Stranger Things och feberyra

Det blev en konstig start på veckan. Natten mot tisdagen vaknade jag upp med 39 graders feber och det klättrade tids nog upp till 39,5. De bloggar/artiklar jag tänkt skriva om nya mini-NES, Pokémon Go och dagens extremsmaskiga NX-rykte fick därför vänta lite och jag har ömsom svettats, ömsom frusit och sovit en jämrans massa under dagen. Men jag har även hunnit med att kika klart Stranger Things.

Den är visserligen tolv dagar gammal, en total evighet med internetmått mätt så jag vet att så många av er redan avnjutit denna 80-talshyllning. Oavsett hur det är med den saken, så tänkte jag nu - yrvaken efter att ha sovit sex timmar och vaknat 04 - berätta varför du omedelbart måste se (oavsett det krävs ett förnyande av ditt Netflix-abonnemang) om du inte redan gjort det.

Det här är nämligen kusligt genuint mysigt. Det är en historia fylld av det som gjorde serier och filmer så tidlösa under 80-talet och rejält jobb har gjorts med mode, frisyrer, etiketter, bilar, musik och allmän design för att få det att kännas genuint. Det används till och med praktiska effekter i hög grad (till CGI-entusiasten Olivers stora förtret), vilket gör vissa nyckelscener så mycket mer intensiva eftersom det helt enkelt inte går att vräka på med... ja, allt.

Storyn som utspelas lånar friskt från bland annat Goonies, Poltergeist, E.T., Jaws, The Thing, Nightmare on Elm Street och... äh, du fattar, det här MÅSTE man bara se. Det är helt tiden lagom nagelbitande spännande, manuset överraskar faktiskt mellan varven och karaktärerna är oväntat intressanta. Sistnämnda delvis tack vare att manus gjordes om under inspelningens gång för att bättre passa skådespelarna, något Duffer-brollorna (skaparna) berättat om i intervjuer.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova och förhoppningsvis vara laddad för strid imorgon (eller ja, idag!) med en recension av Odin Sphere Leifthrasir till PS Vita. God natt och god morgon!

Bör verkligen inte missas!