Ofrivilligt illamående

Jag såg The Hills Have Eyes ikväll. Nu mår jag illa.

Alla med något slags filmintresse har sett Wes Cravens originalversion från 1977. Handlingen om de genetiskt defekta gruvgubbarna som slaktar förbipasserande turister har nu moderniserats av regissören Alexandre Aja och tagit såväl biopubliken som kritikerna med storm (åtminstone i USA). Jag är en av dem som verkligen gillar den här typen av film. Jag är också en av dem som verkligen gillar alla de remakes på gamla klassiker i genren som gjorts de senaste två-tre åren. Nyinspelningen av Tobe Hooper Motorsågsmassakern från 2003 tyckte till exempel jag var en klar förbättring i jämförelse med originalet, samma gällde remaken på House of Wax (dock inte The Fog).

Det går såklart utmärkt att överanalysera det faktum att genren som exploderade i mitten av 70-talet nu återföds. Vid den tiden hade USA sedan ett tag tillbaka dragit ut i ett krig där de egentligen inte hade någonting att göra. Inrikespolitiken var snedvridet hetsk, folket tappade all tro på den dåvarande administrationen, oljepriserna sköt i höjden och revolten kom i många olika former, däribland slasher-fim. Kan anses väl pretentiöst att försöka analysera filmer vars enda funktion är att bjuda på stereotypiskt förutsägbart övervåld där storväxta missfoster jagar uppskrämda blondiner. Men USA sitter idag i exakt samma båt nu som då, när genren exploderade för första gången. Irak-kriget, konflikterna med Iran, de stigande oljepriserna, en sviktande minoritet för Bush-administrationen i de senaste mätningarna... och samma fimgenre (som mer eller mindre slumrat i 30 år) exploderar igen.

Budskapet är alltid kraftigt förenklat och ständigt detsamma. Den lilla människan står upp och tar stryk, trots övermäktiga fiender (oftast i form av superstarka mammagrisar med överdimensionerade verktyg/vapen). Den lilla människan segrar, trots kraftigt underläge.

Och, som sagt, jag älskar filmtypen... som när den görs bra bjuder på en adrenalinladdad intensitet som får mina ben att skaka. Nyinspelningen av The Hills Have Eyes är läbbigt välgjord, jämn, oerhört brutal och sanslöst spännande.