Jag har spelat Lego Star Wars II: The Original Trilogy hela dagen idag. Killen brevid mig i spelsoffan har hoppat upp och ned, härmat ljudet av Lukes lasersvärd med munnen utan avbrott i över 80 minuter och ropat "skjut honom då Pettedhh" säkert 1900 gånger. Nej, det är inte Mäki jag syftar på utan min flickväns sexårige son, Miklo, som fullkomligen älskar Lego Star Wars.

För det är lätt att se varför Traveller's Tales blockiga Star Wars-parodier är så briljanta som barnspel. Man kan aldrig dö (eller, ja, men kan dö men vaknar alltid upp igen), ingenting är tidsbegränsat och filmernas originaldialog har ersatts av smågulligt mummel som mest påminner om Bollibompa-pingvinen Pingu.

Jag och Miklo har klarat det första spelet säkert 15 gånger. Han har dessutom spelat igenom det ett flertal gånger själv, samt med sina kompisar - vilket gör honom till lite av en expert på själva spelsystemet. Detta märks snabbt då vi startade upp förhandsversionen av Lego Star Wars II: The Original Trilogy igårkväll då han nämligen visste exakt vart vi skulle och hur vi skulle bära oss åt för att avancera innan jag ens hunnit se mig om i spelets miljöer.

Idag har vi riggat snubbeltråd för gigantiska AT-AT:s på isplaneten Hoth, lärt oss använda kraften på ett starkare sätt av Yoda på Degoba samt smiskat Storm Troopers hos Lando på Bespin's Cloud City. Vi har även blivit av med handen i striden mot pappa Darth samt plockat ihop massor av charmiga legoprylar av delar som blivit över efter våldsamma explosioner.

Lego Star Wars II: The Original Trilogy innehåller enbart några väldigt futtiga förbättringar i själva spelsystemet och inga alls beträffande det grafiska. Kameran är fortfarande ofta riktigt jobbig, pusslen ibland väl ologiska och vissa delar av upplägget för enformigt. Men medan jag ser dettam och sitter och retar mig på flertalet penibla missar i utvecklingen, dskriker min soffkompis sig hes över "hudh häftitth det äddh"... och då vet jag att detta är ett lika grymt barnspel som det första Lega Star Wars var.