Äckelheterna staplas på varandra

Jag såg Silent Hill på amerikansk DVD igår. Filmen, som baseras på Konamis skräckspel (duh!), har fått fin kritik på sina ställen och berömts för hur väl den följt storyn i spelen. Personligen har jag bara spelat de två första Silent Hill-spelen, och mådde då så bedrövligt dåligt att jag lovade mig själv att aldrig mer viga tid åt spelserien. Falska fioler, ändlösa, kolsvarta korridorer och ljusbeiga monster utan ansikten framkallade mer ångest än Bergmans alla tyngsta rullar tillsammans och fick mig att på riktigt gripas av en krypande panik. Otäckt, mycket otäckt.

Filmen var dock allt annat än otäck, även om den hade sina stunder. Storyn kretsar kring adoptivmorsan Rose som puckat nog tar med sig sin läbbiga dotter Sharon till den övergivna småstaden Silent Hill. Sharons mardrömmar har blivit allt värre och medan hon vandrar i sömnen och ständigt riskerar sitt eget liv, ropar hon "Silent Hill". Mamma Rose antar att det enda sättet att få slut på dessa mardrömmar är att besöka staden ungen gapar om, och spättar därför dit i sin sprojlans nya Jeep Liberty.

Så långt, och de följande 35 minuterna, är Silent Hill fullständigt värdelös. Logiken är usel, skådespelarna hankar sig fram och handlingen känns oerhört krystad. Men det blir bättre. Längre in i filmen allierar sig Rose med en skjutglad polisbrud i jakt på Sharon (som såklart rymmer in i staden och tillfångatas). Regissören Christophe Gans proppar bilden full med samma härligt designade monster som från spelen och höjer tempot cirka 900%. Han med det spetsiga stålhuvudet viftar sin enorma kniv, skjutsköterskorna utan ansikten raglar omkring med sylvassa skalpeller, en oskyldig tjej får sin hud avsliten som om det vore en klänning och de brinnande barnen vandrar korridorerna bakom skolan i väntan på Rose. Mot slutet av filmen är jag glad till skillnad från under de första 40 minuterna. Äckligheterna staplas på varandra och storyn tar ett par helknepiga vändningar för mycket. Hela filmen andas TV-spel och bildspråket gör inga försök att dölja konceptets ursprung.

Vore det inte för att huvudrollsinnehavaren Radha Mitchell är så bedrövligt dålig i rollen som Rose (och aldrig varken ser rädd, skakad eller uppskrämd ut) skulle Silent Hill, trots allt, få ett högt betyg av mig. Nu stannar den på en stark sexa.