Pappa, gör som du blir tillsagd

Frank fyller ett år om en dryg vecka. Han går nu, 5-6-8 steg i taget sen sätter han sig ned och ser oförskämt stolt/belåten ut. Naturligtvis har han snabbt lärt sig att sola sig i det obligatoriska berömmet som kommer på köpet med att han nu kan stappla runt lite, på helt egen hand. Förutom balans- och koordination har Frank även lärt sig en ny grej som han verkar vara väldigt förtjust i, nämligen att befalla sin arma far. Jag var redan innan decimerad till familjens dräng av mycket viljestark fru men är nu snarare någon slags chipsgoffande, smalfet, ryggskev hemmaslav. Frank väger 12 kilo, kan inte ens prata (eller mata sig själv), ändå är han min chef. Han är chefredaktörens allsmäktiga überchef. Min slutboss.

När han inte skrikhivar ned mina verktyg i trappen och sen pekar på dem, skriker och kollar på mig med ett ilsket uttryck ("Hämta för i helvetet!") plockar han fram diverse leksaker, ger dem till mig och skriker till med en rätt så kraftig stämma. Detta betyder att jag ska underhålla honom, min slutboss. Om han räcker mig en bil ska jag köra med den framför min herres fötter och göra billjud med munnen, samtidigt. Räcker han mig en mjukiskatt ska jag låtsas att katten är ute på promenerad framför min herres fötter och göra trovärdigt perfekta mjau-ljud. Om inte - blir de gälla befallningarna ganska snabbt till argsinta dödsskrik och eftersom jag har trasiga öron är det bara att tillgodose chefens behov så snabbt som det bara går.

Jag är verkligen värdelös på det här med "uppfostran".

Pappa & Frank® på öppna förskolan och leker med en... grön grej.