Svenska
Blog

Dualshock 5 är den nya bananen

Ja, gillar inte heller namnbytet...

När Sony i morse visade upp handkontrollen till Playstation 5 trodde jag inte mina ögon. Dels för att den såg allt annat än professionell ut eller gick i samma stil som Playstations profil (till skillnad från logon som är helt i linje med typografin sedan bytet i och med Playstation 3 Slim 2010). Och för det andra; den ser ut som, i bästa fall, en Mad Catz-Ultra-Pro-Raise-Yo-Game-Nitro-PS-Controller-kontroll som kostar två hundra kronor och trots att den lovar nanoprecis respons som gör dig till kung på slagfältet, går sönder efter två veckor.

Ska man klanka vidare kan jag också dra paralleller till de otaliga hemmasnickrade 3D-renderingar av hur nästkommande konsol kan tänkas se ut. Den är som klippt och skuren för den klassificeringen. Och börja inte ens med namnbytet. Nog för att den säkert introducerar något som får sense-delen att spela roll, men vad är det för fel på Dualshock? Tankarna går rätt fort till den ökända bananen som Sony visade upp 2006. Och som senare i all hast byttes ut mot en mer ordentlig dosa. Jag hoppas innerligt att det genidraget upprepas i och med detta, för den här håller inte. Alls.

Dualshock 5 är den nya bananen

Jag gillar inte färgkombinationen heller.

HQ

Tre covers som inte är så pjåkiga

För en som allt för ofta slänger sig med "vad är det för fel på originalet" kanske detta inlägg framstår som aningen... konstigt? ...men ibland händer det att vissa covers på låtar man håller nära faktiskt imponerar på en. Åtminstone en aning. Och medan det finns flertalet som jag genuint uppskattar och gärna lyssnar på, hade jag tänkt att här lyfta fram tre stycken. Den ena är en klassiker som jag burit med mig sedan barndomen medan de två andra är färskare nykomlingar.

Forever Young - Undressed
Jag vet att jag sa att en utav dessa stämmer ur romantiserade barndomsminnen, och detta är inte den jag menade. Men hade det inte varit för att den första gången jag hörde den här, var på väg hem efter en alumnikväll på gymnasiet, så hade den nog inte funnits med på denna lista. Men djupt nedsjunken i nostalgiska tankar (och bussens säte) trängde sig tonerna utav Undresseds mainstreramade, sommarfriska tolkning av Alphavilles odödliga ungdomsanthem in i öronen. Och bet sig fast likt en envis mygga. Som om en ny generation fört vidare legendernas ord och burit vidare deras budskap. Som i en klyschigt tröttsam film, överdrivet högt prisad av både Aftonbladet och Expressen som årets feelgood-blockbuser. Helt fantastiskt med andra ord.
Länk

You're the one that I want - Stephanie Tarling
Olivia Newton John sa det tillsammans med John Travolta och fet läder getup och bakåtslickat infettat hår, banne mig bäst; you're the one that I want. Men hade det inte varit för ett visst konceptuellt geni och en video som jag innerligt hoppas Microsofts UI-team tar till sig och gör verklighet av, hade jag aldrig upptäckt Stephanie Darl... Förlåt, Tarlings tagning av Grease-dängan. Den är suggestiv, kanske för mycket, sensuell och då jag förknippar den med en förhoppningsvis-inom-en-snar-framtid-möjligt val i Windows 10s temasektion, har den klivit in på min spellista.
Länk

Let the Sunshine In - The 5th Dimension
"En plats som kallas... Tallbarrskolan!" Repliken kommer ifrån en av min (och min systers) barndomsfilmer; Rasten: Uppdraget Rädda Sommarlovet och även om förlagan bär på mycket djupare moral än, av elever frivillig, stormning av en skola, osar den glädje, frihet och energi. Så fort jag hör den tänker jag på de där förtrollade sommarlovsdagarna någon gång i mellanstadiet, då man inte hade ett ända huvudbry att kurva pannvecken inför. På oskyldiga cykelturer runt kvarteret, och svala sommarkvällar tillsammans med kompisarna inte framför tv:n eller ute på krogen; utan i skogen eller på gårdsplanen vid nio tio på kvällen. Då man var på topp och inget kunde rubba en. Ja, kanske förutom lite skit under naglarna eller ett och annat skrapsår.
Länk

HQ

Ombyggnation av vardagsrummet

...eller miniatyr-hemmabio utan större finesser

Well, well, well, det var inte igår. Det är väl ingen hemlighet att jag inte spenderat överdrivet mycket tid här på sistone, men skyller lite lätt på att det handlade om personliga skäl. Och nej, inget djupare än lite omorganisering och acklimatisering till nya rutiner. Kort så började jag som sagt jobba för lite mer än ett halvår sedan och medan rutinerna kring de mer eller mindre satt sig efter dryga månaden, jobbades det lite hårt för att säkra tillsvidareanställning. Nu är det avklarat och jag sitter sedermera dagarna i ända och blir tjatad på av kunder. Och då man varit halvt-till totalt-utom-denna-värld utpumpad efter att ha jobbat 9-5 working for a living, fanns det i ärlighetens namn inte så överdrivet mycket energi kvar.

Men det är fixat nu och energin är på g tillbaka. So I am back (With not so much of a vengeance). Tillbaka för att gagga om något som ligger rätt nära; filmer och teknik. Och nu händer sig som så att jag börjat fundera på att uppgradera "hemmabion". Och med hemmabio menas inte 100 plus tum, utan något mera anpassat för en skokartong. Och då jag också håller på och ro i land ett större inköp, ämnar jag heller inte lägga en mindre förmögenhet. Siktet är inställt på en 43-50" av Samsungs fjolårsmodell UE43RU7405UXXC och om allt går i lås klistras den upp på väggen i slutet av mars. Och det tillsammans med en passande tv-bänk, lika svart som resten av min lägenhets inventarier.

Det var den tekniska sidan avklarad det, nu till filmens. I och med att jag snart blir med 4K TV (och ja, jag vet att för att verkligen uppskatta fyra gånger full HD kärvs det långt över 50 tummar) hade jag tänkt att införskaffa mina Crème de la Crème vad gäller rörliga bilder som finns tillgängliga i 3840 gånger 2160 pix. Vilket i detta fall är Scarface och Godfellas. Och ska sanningen fram så är jag extra intresserad av Scarface då den ackompanjeras av en ytterst kitschig, läcker staty i form av replikan av monumentet i Tony Montanas foaje. Perfekt för tv-bänken.

Ombyggnation av vardagsrummet

Mina åsikter om Lonely Mountains: Downhill

Att cykla är något som jag alltid tyckt om. Att gränsle över hojen glida gatan fram till det vinande ljudet av vinden som rullar förbi, har alltid inneburit något befriande. Ännu mer när jag svängde av asfalten inpå en skogsstig och stående labyrintat mig runt, över och under stock och sten. Komma till en brant uppförsbacke, lägga i ettan och kämpa mig upp för att sedan, utan ansträngning, rulla nedför kullen på andra sidan och höra prasslet, knastret och knäppandet från kvistar som bryts, kottar som hjulet skjuter iväg och dunset då det landar efter en flygtur i miniatyr... Är något som jag pysslade med rätt mycket i min ungdom.

På senare år har det blivit mindre RR (Real Reality) av den varan, till förmån för mer digitala turer. Och då jag alltid tyckt att cykling (undantaget de mästerliga Trials-liren och allehanda pyspunkiga no-name tagningar på Tour de France), i spelväg varit lite underrepresenterade, kastade jag mig hals över huvud över Lonely Mountains: Downhill. Saken är den att ända sedan jag spelade en förhandsversion hos Microsoft i våras (då jag även fick nys om att dess existens), har jag krampaktigt räknat dagarna till att det släpptes.

Så kom äntligen den dagen och sedan jag inkasserade koden, har jag inte gjort annat än att ramla, krascha, frontalkrocka och över styret flyga åt fanders. För Lonely Mountains: Downhill är det perfekta arkadspelet, byggt på en kolossalt simpel men ack så utom denna värld beroende framkallande idé; att ta sig ned för ett berg kuperat av oförlåtlig terräng på så kort tid som möjligt. Jag älskar att du i princip enbart kan bromsa, trampa, accelerera (och såklart styra) och med detta försöka överleva på så krascher som möjligt.

Medan frispelar-läget är fantastiskt avslappande, är det tidspressen som verkligen testar ens tålamod och separerar stödhjulen från tvåhjulingarna. Det gäller att kunna banorna utantill, veta exakt var de gömda stigarna finns och kunna klippa varje sekund genom att ta svängarna på millimetern exakt samtidigt som du håller uppe farten utan att ansiktsplanta i granen framför dig. Jag ska villigt erkänna att jag spenderat timmar på en bana, i hårdträning för att sedan kunna ta tidsramen för upplåsning av nästa cykel (och en avancering till medium-nivån). Det här är den typen av spel som kommer hålla dig fast i evigheter. Som kommer få dig att skrika, vilja slänga kontrollen i väggen, plocka upp den, bryta den i två delar och sedan slänga respektive del i väggen en gång till, innan du äntligen sätter den (och då med blod, svett och tårar i mängder). Och allt börjar om igen.

Grafiken är fantastisk. Ljudet är fantastiskt och pricken över i:et är att ljudet av pixeljord som sprutar, ekrarna som knarrar och hjulen som pressar undan underlaget, är så äckligt realistiskt att jag inte vet var jag ska ta vägen. I korthet - jag tokdiggar Lonely Mountains Downhill.

Mina åsikter om Lonely Mountains: Downhill

Time for a ride.

Sonic-trailern är för fanken uruselt urusel

Det här blir tredje inlägget i ordningen i vår del av bloggsektionen som handlar om hur uruselt dålig den kommande Sonic-rullen ser ut att bli och he he, ja, vad ska man säga? Jag har egentligen inget problem med att man gör film av spelvärldens mest adrenalinstinna igelkott. Inte heller att den inte nödvändigtvis blir av toppkvalité. Men nu kan jag inte hålla mig, jag måste tjattra lite om den här travestin till totalkatastrof.

Efter att den roligaste scenen i hela trailern, då Sonic bränner förbi en sovande sheriff och klockar överhastighet på lasern, tappar den allt. Kom igen, det börjar med bajsnödig Tom Clancy-dialog och militärsnack om att Sonic är någon form av alien (bara det, uh), för att sedan övergå till en transformers-kåta kommandolastbilar och överexcentriska mustach-matadorer. Bara det klickar inte alls med mig och lägg sen till Gangsta's Paradise (not too bad a song, in my opinion) över CGI som ser ut att ha kommit från ett projektarbete i gymnasie; helsefyr vad det ser dåligt ut. Hollywood verkar i mystiska riktningar; skrattretande att de är villiga att lägga 90 miljoner dollar på det här. Crazy. Spana på egen risk.

Sonic-trailern är för fanken uruselt urusel

Så dåligt att igelkottens identitet skyddas. Eller inte.