Svenska
Blog

Tankar om Legend of Zelda: Breath of the wild.

Skrivet av Blodpixel den 24 mars 2017 kl 14:17

Om jag skall beskriva Legend Of Zelda: Breath of the wild med ett enda ord, så måste det vara hatkärlek. Det finns så otroligt mycket att förälska sig i under Links resa genom den nya öppna världen, men det finns också väldigt mycket som sätter käppar i hjulen för en riktigt fantastisk spelupplevelse. Med många tiotals spelade timmar känner jag mig redo att delge mina intryck...

Vad som imponerar mest på mig är hur Nintendo lyckats såpass väl med sitt första open world-äventyr. Framför allt hur de lyckats skapa en öppen värld som är så mycket mer intressant att utforska än andra spel i genren jag spelat. Den stimulerar upptäckarlusten och nyfikenheten på ett sätt få andra spel klarar. En hög bergstopp, en djup ravin, en ögrupp eller en gammal ruin, vad som än finns i blickfånget för tillfället är det i regel alltid värt att utforska målet, för det finns nästan alltid något intressant att upptäcka vid regnbågens slut. Världen är fullproppad med små hemligheter, farliga monster, lömska mördare, episka drakar och framför allt små gröna skogsvarelser kallade Koroks som låter en expandera sitt vapenförråd när man funnit tillräckligt många av dem. Och det behövs, för de flesta vapen tycks vara gjorda av porslin. De går sönder så fort och så ofta att det är löjligt, och inte det minsta trovärdigt. Varje gång något går i tusen små blå bitar på skärmen måste man öppna vapenmenyn (vilket pausar spelet) och välja ett nytt vapen. Får man sedan en örfil av en av spelets många farliga fiender får man pausa spelet igen, välja ut en lämplig maträtt man tillagat vid någon av grytorna i spelet, hela sig och sedan fortsätta strida. Och sen går skölden sönder... Även om det absolut inte råder någon brist på vapen i spelet (alla vapen fienderna bär kan man plocka upp och använda) orsakar det väldigt många abrupta stopp vilket kan vara nog så störande för flytet i striderna. Jag menar, snabbknappar för helning och annat har funnits i actionrollspel i decennier...

Medan vapen, verktyg och sköldar går sönder i ett rasande tempo, fungerar det tvärtom med kläder. De går aldrig sönder, och det finns ett gäng olika utstyrslar att utrusta sig med, antingen i kompletta set för särskilda bonusar eller var för sig. Olika kläder för olika väder. Därmed är de tämligen ovanliga att finna ute i världen, och att springa på en kista innehållande en huvudbonad som gör ett set komplett blir lite av en sakral upplevelse, medan ytterligare ett vapen är motsatsen, närmast en besvikelse. Kläderna kan sedan uppgraderas hos fen i en fairy fountain i utbyte mot resurser man samlat på sig, och ju fler fairy fountains man hittar, desto bättre uppgraderingar är tillgängliga.

Det viktigaste att leta reda på för att göra Link stark nog att ta sig an Ganon är shrines. Dessa är små minidungeons med ett fåtal pussel eller fiender vardera och som belönar en med spirit orbs som sedan används för att uppgradera hälsa eller uthållighet. För egen del valde jag ganska snart att fokusera på min lilla gröna staminamätare, för i början kan Link knappt sprinta i mer än tre sekunder utan att tappa andan, än mindre klättra särskilt högt utan att tappa fotfästet.

Vad som också gör Hyrule så inbjudande och fängslande är Nintendos känsla för detaljer, och insikten om hur viktiga de är för helhetsupplevelsen. Kan jag lyfta metallboxar med min magnetiska runa som jag får tidigt i spelet? Javisst. Flyter äpplen om jag släpper dem i vattnet, medan stenar sjunker? Självklart, och de flyter med strömmen. Fastnar pilar i min sköld av trä som jag sedan kan plocka, nocka min egen bågsträng med och skjuta tillbaka? Japp! Kan jag sätta eld på en träplattform där en intet ont anande fiende står och spanar? Ja, förutsatt att det inte regnar. Spelets många olika mekanismer är förbluffande verkliga, och uppmuntrar till alla möjliga kreativa upptåg.

I Hyrule finns många vidsträckta ytor, ofta mellan spelaren och målet, så lämpligt är att man fångar sig en snygg märr att rida på. Tyvärr kommer jag inte alls överens med kontrollen till häst. Den känns klumpig, och pållarna är inte särskilt terränggående, vilket gör att jag inte tillbringat särskilt mycket tid i sadeln. Det funkar bra så länge jag rider rakt fram, men i slutet av fältet kommer oftast ett berg, ravin eller flod som jag måste ta mig över på annat sätt, till exempel genom luften medelst hängglidare. Så hästen känns allt annat än omistlig tyvärr. Hästarna är begåvade med egna stats, vissa springer fortare än andra, och vissa är mer lynniga och har svårt att uppföra sig. Det är inget jag lagt någon större vikt vid, särskilt inte långt in i spelet eftersom hästen som sagt är mest duglig på öppna fält, och dessa har jag funnit vara de mest ointressanta platserna att utforska. Jag snabbreser, klättrar, springer och hängglider genom luften numera vart jag än ska. Hade kontrollen till häst varit hämtad ur, säg Darksiders 2, hade det varit en helt annan femma däremot.

Nintendo vet uppenbarligen redan hur man gör en öppen värld vacker, intressant att leka i och utforska, och inte minst hur man befolkar den med massor av karaktärer varav de flesta har något intressant att berätta eller köpslå med. Därför känns det lite märkligt mot bakgrund av detta att i synnerhet två av dessa karaktärer, köpmannen Beedle och den dragspelande fågeln Kass, alltid tycks finnas på alla ställen i världen samtidigt. Teleportera från ena änden av kartan till stallet vid den andra änden och Beedle är där. Detta är långt ifrån någon dealbreaker såklart, men nog kunde man ökat antalet köpmän och dragspelande fåglar en smula för att hålla illusionen levande.

Kass är en av de många karaktärer som kan ge sidouppdrag, och medan just hans små kryptiska ledtrådar tillika sånger kan leda till väl gömda shrines finns det gott om typiska fetch quests på annat håll också. Dessvärre känns dessa inte bara slentrianmässiga, de ger ofta knappt någon lön för mödan i slutändan. Ofta känns det som jag sprungit kors och tvärs över hela världen i jakt på något specifikt, bara för att återvända till uppdragsgivaren och belönas med en löjligt liten slant. Man kan förstås belönas på annat sätt genom vad man hittar under resans gång, men att så många sidouppdrag avslutas med antiklimax är lite synd.

Tyvärr dras spelet med inte så få tekniska problem. Jag spelar på Wii U och bedömer upplevelsen därefter. När bildhastigheten för femtioelfte gången sjunker ner till ensiffrigt eller låser på 20 fps önskar jag innerligt att det funnits bättre versioner till PS4 och Xbox One. Det blir ofta svårstyrt i kritiska situationer och att då precisionssikta med pilbåge är inte ens att tänka på. Popups är vanligt förekommande och spelet ser rentav tio år gammalt ut, hur fint designat det än är. Att det fungerar bättre på Switch hjälper inte oss Wii U-spelare. Klart är att Nintendo borde gjort mer här.

Röstskådespelet lämnar också en hel del att önska överlag. Att Link är lika stum som alltid är något jag fortfarande stör mig på, och att Zelda låter likt en fjortonåring som försöker parodiera Peach i Super Mario 64 hjälper inte. Hon är troligen dessutom den karaktär som har flest minuter inspelad röst...

Ett liknande spel som släpptes i ungefär samma veva som Breath of the wild är ju Horizon Zero Dawn, och samtidigt som de båda har mycket gemensamt i form av gameplay och upplägg är de också varandras motsatser; Horizon är närmast fotorealistiskt, löjligt snyggt på PS4 pro och med ett i princip klanderfritt flyt i skärmuppdateringen som grädde på moset. Det är svårt att inte dra paralleller. Men Aloys värld är inte tillnärmelsevis lika intressant som Links i mina ögon, och största anledningen till det jag hittar är att de olika omgivningarna reagerar helt olika på spelarens input, och det är där Zelda går "segrande ur duellen". Jag springer förbi tusen detaljerade stenar i Horizon. I Zelda stannar jag istället för att lyfta på varenda en av de minimalistiskt designade stenarna i hopp om att hitta något intressant, vilket man just ofta gör. En rupee, en ödla att brygga elixir på, eller ett korok-frö som låter mig expandera mitt vapenförråd. Jag springer förbi tusen vackra träd i Horizon. I Zelda stannar jag istället upp, hugger ner träden, tar vara på veden, passar på att plocka upp frukterna som trillat ner och stoppar på mig stora magiska korok-löv som låter mig blåsa vind i seglen på flottar närhelst jag befinner mig till sjöss.

Guerrillas värld är alltså så mycket mer kuliss än vad Nintendos är, en stor och vacker men inte särskilt interaktiv monsterarena, så min önskedröm kan knappast vara annat än att de hade utvecklat sina respektive spel tillsammans...

I slutändan måste jag i alla fall varmt rekommendera Breath of the wild, även till Wii U. Det har varit en lång och fantastisk resa innan jag ens vågat börja närma mig Hyrule Castle där Ganon härjar. Och jag har nog inte haft en tråkig sekund. De tekniska problemen ihop med de klumpiga kontrollerna till häst, tafatt voice acting, vapnens benägenhet att gå sönder och alltför frekventa påtvingade avbrott i striderna för vapenskifte och helning förstör en del för helhetsupplevelsen. Det hindrar mig från att utdela de högsta betygen om jag publicerat detta som en recension, men en 8/10 kan jag drista mig till, och då känner jag mig generös och överseende. Vad är era tankar?

HQ