Svenska
Blog

Tack för fem ljuva år

Då var tiden kommen för mig att ta gubbkepsen i handen, bocka och säga farväl som redaktionsmedlem på Gamereactor. Det är rätt sjukt att tänka på, men jag har haft nöjet att skriva för GR sedan november 2012. Det är ju typ, nästan, hela mitt vuxna liv. Fem år-isch. Under den tiden har amerikanska presidenter kommit och gått, vi har haft regeringsskifte, gått från framtidssäkra HD Ready till ännu mer framtidssäkra 4K och jag har hunnit förbruka närmare ett halvt ton kvarg. Jag har flyttat, skaffat sambo, ryckt upp rötter och planterat nytt - men GR har alltid bestått.

Jag har fått jobba med ett helt fantastiskt skönt redaktionsgäng och samlat minnen för livet (min och forne redaktörens Oskar Nyströms bisarra tur till Falun för att sova i dubbelvåningssäng hos ex-skribenten Pard och dricka lokala spritfavoriten "Skitliv" på ortens kareokebar, urmysigt Gröna Lunds-häng och min första USA-resa sticker ut lite extra starkt). Jag är sjukt glad att ha fått träffa så sköna kollegor och fått chans att växa som skribent under den här tiden, och det har varit ett rent nöje att få skriva för er, kära läsare. Er respons och er feedback på mina texter har varit lika vitaliserande som kaffe i mina ådror.

Nu är det dock tid för mig att dra vidare på nya uppsåt. Jag önskar jag haft mer timmar på dygnet för att kunna bolla alla livets åtaganden och stanna på GR, men jag är ju tyvärr - trots Guldkort på Pressbyrån - bara människa. Jag tackar alla som har läst mina texter och inspirerat mig att bli bättre. Tack till mina grymma kollegor och särskilt tack (hej Oscars-tal!) till Petter och Mäki som funnits där från start med grym feedback och stöttning och som verkligen hjälpt mig utvecklas som spelskribent; ni är briljanta herrar. Sjuka, men briljanta.

Tack för fem ljuva år, allihopa! Som min arga lillasyster brukar säga: "Häj på dä!"

Tack för fem ljuva år

HQ
Ansvarsfull återvinning

Ansvarsfull återvinning

Det finns ingenting (ingenting!) som jag och sambon bråkar så mycket om som hur vi ska återvinna sopor. Jag har mitt system. Sambon har sitt. Vi har totalt fyra olika påsar att slänga skit i. Jag anser att soppåsen längst till höger är en "mixpåse", medan hon menar att det är påsen till vänster, vilken jag menar egentligen är påsen till vänster om den som står till vänster, vilken sambon menar är den som ska stå till höger.

Igår slog sambon ut med armarna i luften och vrålade:
- Jag orkar inte tjafsa om det här längre! Det har gått TVÅ ÅR, varför kan vi inte vara överens!? Plast ska hit, papper dit! Du måste bli BÄTTRE!

Bli bättre? Jag blev helt paff. Jag bara gapade, länge. Sedan marscherade jag bestämt ut i vardagsrummet, slog på PC:n och drog igång Prey.

- Kolla här!, tjöt jag. Det här är Prey. Du är i en rymdstation, i framtiden, och det går ut på att ÅTERVINNA skräp för att kunna skapa medkits och ammunition. Jag återvinner även i spel, älskling, för jag BRYR mig!

Hon fattade inte vad det hade med vår återvinning att göra, men jag tycker att jag fick fram mitt budskap väl.

HQ
Samtal från norr (9)

Samtal från norr (9)

Lillasyster ringde idag när jag var påväg till Ica.
- Hääj! sa hon.
- Hej! sa jag.
- Va gör du?
- Jag är påväg till Ica, du då?
- Jah ä ute å går mä Åke jah!
- Trevligt!
- Jomenvisst.
- Hur är det annars då?
- Jomen satan, de ä bra, mähn int vill jah jobba imorrn, jag har lång vecka jah!
- Ojdå, hur jobbar d-
- ÅH FY SATAN! EN ORMJÄVEL! DE Ä EN ORMJÄVEL HÄR!
- Usch!
- Å fy fan å fy fan, ja hatar dem, jag hatar ormjävlar jah! ÅKE, KOM HÄR. NU GÅR VI HÄR, ÅKE! Fy fan, åh fy faaaAAAAaan jävla ormjävlar, jag blir så FÖRBANNAD på ormjävlarna.
- Vart går du?
- Längs en vanlig jävla väg, jomenvisst. Den bah låg där vid vägkanten, en halvmeter från mäh! En huggormsjävel, å fy faan.
- Gjorde den nåt?
- Nä han ba låg där å sola sig eller någe me ÅH HELVETE EN ORMJÄVEL TILL! DE Ä EN ORMJÄVEL TILL!
- Men fy!
- Jauh men helvete å, de var då en satans massa ormjävlar här! ÅKE, ÅKE, NU GÅR VI HÄR! KOM HÄR ÅKE! Å fy faaaAAAAAauuuhn va mycke orm de va då! Jah vill inte gå här nå mer!
- Det förstår jag, du får hålla uppsikt på Åke nu så-
- Jomen SATAN å! Du vet Åke kan ju dö! Blir Åke biten är det fort som fan in till veterinäran me han! Jävla ormjävlar, helvete va orm det är!
- Du jag skulle behöva lägga på, jag är på Ica nu och-
- Du vet ormjävlarna trivs här, de ä mycket vatten och stenrösen å schit!
- Okej, men jag måste sluta nu-
- Ja ja, jag måst se så det inte är nå fler ormjävlar här!
- Gör det. Vi hörs!
- Jomen det gör vi, häj på dä.

Termos är livet

Jag gillar att unna mig en kopp kaffe då och då. En liten morgonkaffe, en efter-morgonkaffe, en lunchkaffe, en eftermiddagskaffe, en efter-maten-kaffe och så en liten kvällskaffe. Ibland några kaffe däremellan. Det blir en del kaffesvinn, särskilt om jag jobbar eller pluggar hemifrån. En, två koppar, sedan åker resten av innehållet i kaffekannan i vasken. Otroligt onödigt. Inte konstigt att jag förbrukar sådana hiskeliga kvantiteter Arvid Nordquist.

Men nu är det slut med det! Jag har skaffat termos. Eller skaffat och skaffat, jag fick den. För drygt ett år sedan. Men jag har hittills bara använt den för utomhusbruk, eller på lektioner - inte hemma. Numera använder jag den så fort jag kokat en kanna. Det jag inte dricker upp direkt åker ner i termosen. Sedan har jag omedelbar tillgång till kaffe närhelst lusten faller på. Jag slipper vaska halva kaffepaketet och jag slipper koka nytt var trettionde minut. Det är... fantastiskt.

Det ligger något erotiskt i att skruva upp korken på termosen och se den mörkbruna vätskan klucka ur hålet, ner i koppen. Det är rysningar längst ryggraden, en kittling mellan tårna. Mitt råd till alla kaffedrickare därute är därför: Ta vara på er termos. Varje dag. Vårda den som om den vore en förlängning av er själva, för i mångt och mycket är den ju det. Termos är livet. Termos är kärlek i cylinderformat.

Termos är livet

En termos

Hoppas på ett tredje Mirror's Edge

Hoppas på ett tredje Mirror's Edge

Jag tillhör den där skaran som älskade det första Mirror's Edge, som lockades dit av Lisa Miskovskys ljuva skönsång i Still Alive och stannade kvar (och blev lite kär) tack vare den spännande mixen av FPS-parkour och minimalistisk, superren framtidsestetik. Härom veckan skaffade jag uppföljaren, Mirror's Edge Catalyst, på PS Store för 62 kronor. Även om spelet dräller av problem (vad fan handlar det om? Varför är slagsmålssystemet så trasigt? Varför sånt förbaskat slentrian-open-world-upplägg?) har jag också, ibland, väldigt roligt med det.

Under huvuduppdragen framförallt, när banorna är mer linjära och bättre designade för att jag formligen ska kunna flyga fram som i en Nike-reklam över hustaken - då är det precis sådär unikt och fantastiskt som föregångaren, och det gör mig lite, lite ledsen att tänka att vi kanske inte får ett tredje spel i serien. Det känns som att Dice behöver ett tredje försök för att verkligen hitta den där formen de trevar efter i Catalyst. Frågan är om EA ger dem en till chans, och i så fall om de låter spelet behålla sin säregna design och sitt upplägg. Jag hoppas det, för spelvärlden behöver definitivt inte en serie mindre i kategorin "Electro-ljudsatt FPS med fokus på att ta sig fram så snabbt som möjligt och ibland hoppsparka vakter i nyllet innan flykt sker via rödmarkerade stuprör".